Tysklands paradoxala TTIP-motstånd

Det är en  viss ironi att Tyskland som är EU:s främsta handelsnation också är det land där befolkningen är mest skeptisk till frihandelsavtalet TTIP. Men ett inslag av irrationell protest förefaller vara en del av det ytterst rationella tyska samhället. Dessutom är USA-fientligheten är en ständigt närvarande politisk kraft och man glömmer att USA och EU är jämbördiga parter i förhandlingarna.

För ett par år sedan var jag på politikerveckan i på Gotland, gemenligen kallat ”Almedalen” och träffade där en tysk som jobbade för tyska Vattenfall.

Han var förvånad över att Svensk Kärnbränslehantering (SKB) kunde ha sitt stora fartyg för transport av utbränt kärnbränsle liggande i Visby hamn. Därtill med utställning om hur det svenska slutförvaret skulle gå till — anpassat till familjer och komplett med kaffe och bullar.

”I Tyskland vore detta helt omöjligt. Det skulle det bliv kravaller med dödsoffer”.

Förmodligen hade han rätt. Det tyska samhället har en stark och mycket militant ”alternativrörelse”. Den är nu inte så ”alternativ” om man ser till idéinnehållet utan består mest av en rätt konventionell blandning av marxism, veganism och den allra flummigaste varianten av miljömedvetande — en sorts religionssubstitut.

Men den är som sagt så stark att Merkel kände sig tvungen att av valtaktiska skäl lova att stänga av den tyska kärnkraften, enbart därför att Japansk kärnkraft råkat ut för en tzunami den inte var konstruerad för. Ett problem som knappast var relevant för den tyska kärnkraften som alltid fungerat väl.

Samma irrationella opinion och eftergivenhet från politikernas sida ser vi i debatten om TTIP. Protesterna saknar helt saklig motivering och Tyskland är en ytterst väl fungerande handelsnation. Förmodligen världens främsta när det gäller export av produkter med extremt högt förädlingsvärde och teknologisk standard. Tyskland är ju inte direkt ett land som exporterar råvaror och importerar miljöfarligt avfall…

Hamburg är exempelvis en av världens mest trafikerade hamnar. Delstatsregeringen som är socialdemokratisk struntade för några år sedan i miljörörelsen och muddrade Elbe djupare för att ännu större fartyg skulle komma in. Bilarnas registreringsplåtar påminner om Hansan: senmedeltidens stora handelssamarbete i Nordeuropa.

Tyskland som helhet ökat sin andel av handeln även krisåren efter 2007 (med en liten dipp 2009-2010) och exporten står för 45 procent av BNP.

Ändå har tyska politiker och näringsliv svårt att klara TTIP-debattten. Stödet för TTIP har fallit från 55 procent av befolkningen till 34 procent, medan motståndet har ökat motsvarande från 25 till 46 procent. Enligt vissa mätningar är stödet så lågt som 31 procent, vilket kan jämföras med EU som helhet där en stabil majoritet på 56 procent är positiv till TTIP enligt Wall Street Journal.

Motståndet mot TTIP är ur en synpunkt förvånande. Den tyska opinionen är normalt sett inte emot frihandel och andra handelsavtal har passerat totalt obemärkt. EU-kommissionen informerar men ingen har brytt sig särskilt mycket. Förrän TTIP-avtalet där USA är avtalspart.

Ur en annan synpunkt följer det en sorts politisk logik vi sett i Europa sedan 70-talet och som grundar sig i misstänksamhet eller fientlighet mot USA. För Europas ”progressiva” politiska rörelser fungerar USA som djävulen under trettioåriga kriget. Ingen har någon riktig uppfattning om honom eller vad han gör, men hans namn får garanterat mindre upplysta människor att studsa upp och vilja gå i strid.

Så snart USA är inblandat gör människor de mest pessimistiska och paranoida antaganden kring vad som diskuteras i förhandlingarna och hur lättlurade de antar att EU:s förhandlare och politiker är. Men verkar glömma att när det gäller TTIP-avtalet är USA och EU jämbördiga partner när det gäller befolkning och ekonomisk makt.