Utbytets alkemi

Frihandel innebär inte bara större vinst genom större marknader, utan att välstånd skapas genom att vi i allt högre usträckning byter grejor med varandra.

Kritik mot frihandel och marknadsekonomi bygger oftast på (ibland medvetna) missförstånd eller okunskap om ekonomi. Det betyder förstås inte att en person som förstår ekonomi inte kan vara kritisk mot företeelser som är orsakade av marknadsekonomi eller hur exempelvis företag agerar. Även marknadsekonomin är “uppfunnen” av människor och har mänskliga brister. Adam Smiths osynliga hand är inte en metafor för Gud.

En annan typ av kritik bygger på att marknadsekonomins verkliga resultat jämförs med en fantasivärld där politiker och byråkrater med osviklig perfektion styr den ekonomiska verksamheten i samhället mot ett önskat tillstånd. När dessa fantasier omsätts i verkligheten visar de sig leda till förtryck, svält och massmord. Politiken kan styra på marginalen, men ju större politisk sektor desto fler, större och mer oöverskådliga blir systemfelen.

En missuppfattning om frihandel är att den är lönsam i huvudsak för att våra svenska exportföretag får större marknader och därmed kan göra mer vinst, samtidigt som vi i Sverige (eller i-världen) får tillgång till enkla men billiga produkter från andra länder — produkter som tillverkas av arbetare som lever under slavliknande förhållanden.

Så kan det förstås vara till en viss del, men den stora vinsten med frihandel är större marknader som ger tre effekter på möjligheten att skapa välstånd.

Den första faktorn är att byten i sig kan skapa ökat välstånd. Det klassiska exemplet är att handbollsspelare har en fotboll och en fotbollsspelare en handboll. Om de byter bollar med varandra ökar deras välstånd. De kan spela det spel de gillar och är bra på.

Grisfarmaren och potatisodlaren är ett annat exempel, om de byter kan båda äta kött och potatis. Ännu tydligare blir det om man exemplifierar med skogsbonden, smeden, färgtillverkaren, glastillverkaren och den som gör cement av kalksten. De yrkena har funnits sedan hundratals år och tillverkar tillsammans allt som behövs för att man skall kunna bygga ett ordentligt hus som står i århundraden. Att ha ett ordentligt hus att bo i innebär att man slipper frysa ihjäl; det är välstånd!

Det leder över till nästa faktor som är specialisering. En person kan kunna göra allt det som räknas upp ovan, och på stora gods fanns ibland alla funktioner. Men vi vet att specialisering har funnits sedan stenåldern. Arkeologerna har hittat platser där man uppenbarligen ägnade sig åt masstillverkning av flintföremål. De elegant och ändamålsenligt utformade pilspetsar, stenyxor, skäror och verktyg för pälsberedning som idag finns på våra museer gjordes med största sannolikhet av specialister. De flesta kunde nog få till en stenyxa, men den elegans som många föremål präglas av kunde garanterat inte vem som helst skapa.

Genom specialisering blir vi bättre och utnyttjar sedan den kunskapen mer. I praktiken handlar det om att vi gör investeringar i kunskap och sedan utnyttjar den investeringen maximalt.

Hur mycket specialisering skall vi då sträva efter?

Ja, det avgörs av i vilket sammanhang man befinner sig. Är jag stenåldersman i en liten familjegrupp eller järnåldersbonde långt från grannarna finns det knappast utrymme för extrem specialisering. Då måste jag kunna allt som är nödvändigt för att överleva. Det är förstås fantastiskt att ha så mycket nyttig kunskap, specialisering är inte värdefullare än alternativet, men det ligger en effektivitetsförlust i att vara tvungen att lära sig många olika saker som man bara utnyttjar då och då. Att lära sig en sak bra som man sen gör dag ut och dag in är en effektivare användning av tiden (men möjligen tråkigare om det är något som inte går att utveckla).

I moderna ekonomiska termer skulle vi säga av marknadens storlek avgör hur mycket människor kan specialisera sig.

Samma sak gäller förstås produktionskapital. Investeringarna i maskiner hänger på hur mycket de utnyttjas. En maskin kan köpas in först om den utnyttjas tillräckligt mycket för att betala räntor och amorteringar. Och då är marknadens storlek en avgörande faktor. Största delen av skillnaden mellan rika och fattiga länder beror på mängden produktionskapital. I rika länder gör maskinerna jobbet, medan människorna mest tänker ut vad som skall produceras och hur produkterna skall få köpare.

Samma dynamik gäller utvecklingskostnader. En stor del av dagens produkter kan inte utvecklas utan att miljarder konsumenter på en global marknad delar på utvecklingskostnaderna.

Till sist har vi arbetsdelningen eller lagen om komparativa fördelar. Det är en matematiska lag som förklarar varför alla har nytta av att delta i utbytet på marknaden. Den säger i korthet att det effektivaste är att vi gör det vi är minst dåliga på jämfört med alla andra.

Ett vanligt missförstånd bland dem som kritiserar marknadsekonomin är att “konkurrens” innebär samma sak som det gör i idrottssammanhang. Någon vinner, de andra förlorar. Den som inte är bäst slås ut. Alla måste vara på tå och alltid springa lite snabbare för varje dag.

Men konkurrens är bara en del av agerandet på marknaden, huvudprincipen är samarbete.

Ett enkelt exempel är advokaten som anställer en person som städar sitt kontor. Gör han det för att han städar dåligt? Förmodligen inte, en person som är advokat kan förmodligen vara mycket duktig på att städa. Smart, energisk, fokuserad är han antagligen bättre än de flesta han kan anställa. Bör han då inte städa själv? Nej.  Marknadspriset på städning är 500 kronor per timma, medan marknadspriset på advokattjänster är 4000 kronor per timma. Kan han inte städa mer än åtta gånger bättre än han är advokat bör han hyra någon annan att städa. Den personen kan i princip ta upp till 3999 kronor för att städa, men i praktiken sätts priset för städning på marknaden. Det är inte alldeles ovanligt att man kan tvingas sälja något för ett pris som är lägre än vad köparen värderar det till. Problemet för städare är att det finns många som kan städa och att deras marknadsvärde därför trycks ner enligt lagen om tillgång och efterfrågan. “Bli städare” är därför inte ett bra karriärråd.

Men exemplets poäng är att det finns jobb åt städaren trots att han städar sämre än advokaten skulle göra, det vill säga man behöver inte vara bäst för att ha glädje av samarbete på marknaden.

I princip gäller samma sak i handeln mellan länder. Man behöver inte vara bäst för att ha nytta av frihandeln. Tyskland, Japan, USA, Sverige och några till länder  är säkert bäst i världen på att göra nästan allt. Men detta är också de länder som handlar mest med omvärlden per capita. Förklaringen är att de är avancerade ekonomier med extremt nedbrutna produktionsprocesser. Varenda lite detalj  som ingår i produkterna bygger på specialisering, stora volymer och arbetsdelning.

Det är fantastiska exempel på utbytets alkemi, på hur välstånd skapas genom att vi byter grejor med varann.

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel