Utsikterna för TTIP är bättre än man kan tro

Under denna vecka pågår den fjortonde rundan av TTIP-förhandlingarna. I dag, onsdag, är det möten med olika intressegrupper för att höra deras synpunkter. På fredag hålls förmodligen en presskonferens om resultatet av förhandlingsrundan. Målet är att bli klar under 2016. Ett mål som är — som man säger — högt ställt.

Det finns en berättigad fråga om meningen med det hela. Är inte TTIP-processen död i och med att Storbritanniens lämnar EU och det faktum att CETA kommer att anses som ett blandat avtal, det vill säga att det påverkar nationella förhållanden och därför skall godkännas av alla nationella parlament och även en del regionala parlament. Totalt sett kan det handla om en bra bit över 30 organ som alla måste säga ja. Risken är överhängande att helt andra frågor utan relation till avtalet kommer ett påverka besluten. Rumänien har redan hotat att rösta nej om inte Kanada tar bort kravet på visum för rumänska medborgare — ett agerande som har karaktären av utpressning snarare än förhandling. Frankrikes premiärminister har gjort ett utspel med stålblanka ultimatum mot TTIP.

Många CETA och TTIP-kritiker utropar lyckligt att ”nu är avtalen döda”.

Och även anhängare till avtalen som SvD:s Janerik Larsson är djupt pessimistiska på — får man tyvärr säga — goda grunder.

Så varför fortsätter TTIP-förhandlingarna?

Ja, ett viktigt skäl är att kommissionen och förhandlarna inte har fått instruktioner om att göra något annat än att fortsätta förhandla. Man kan säga mycket om EU, men det är trots allt en organisation som i viss utsträckning styrs av formella beslut. Inget land eller någon i EU-parlamentet har formellt begärt att det skall fattas ett beslut om förhandlingarna skall avslutas, än mindre har ett sådant beslut fattats. Det vill säga kritiken och hoten följs inte upp av någon handling. Ett talesätt i vilda västern säger att om man drar revolvern måste den avfyras innan den stoppas tillbaka. Undvik tomma hot. Men i EU-sammanhang är det snarast regel att olika aktörer drar fram puffran, viftar lite med den och stoppar tillbaka den igen, medan omgivningen gör sitt bästa för att låtsas som om ingenting egentligen har hänt (vilket det inte heller har).

Dessutom har kommissionen hittat en väg framåt när det gäller CETA. Avtalet börjar implementeras redan i höst och kommer således att gälla preliminärt under tiden det ratificeras av de olika medlemsländerna. Det betyder att frågan avdramatiseras samtidigt som det uppstår grupper av medborgare som har nytta av avtalet. Risken är inte över — Holländarna exempelvis kommer säkert att ha en folkomröstning — men chanserna är i vilket fall större att CETA till sist blir verklighet.

En liknande process är trolig med TTIP och förhandlingarna rullar på med gott tempo.

Så ryktet om att TTIP är dött är kraftigt överdrivet.

Men samtidigt är EU inne i ett viktigt psykologiskt uppvaknande. Ytterst få EU-medborgare verkar lyckliga över att Storbritannien lämnar. Etablissemanget utmanades av lämna-sidan och många tittade roat på. Men betydligt färre verkar särskilt roade över resultatet. Boris Johnson som var både populisterna och de mer reflekterade konservativas favorit utplånades. Nigel Farage smet ut genom bakdörren. Britternas premiärminister är från och med idag av en person ytterst få hört talas om och som varken har någon betydande karisma eller särskilt entusiasmerande rykte som politiker.

Segerfesten uteblev.

Brexit torde ha en ganska avkylande effekt på stora delar av den EU-skeptiska opinionen.  Man fick vad man ville ha, och det var plötsligt inte så roligt. Att Juncker och andra politiska ledare i EU beter sig direkt ovärdigt och barnsligt har knappast nått en bredare allmänhet.

I Sverige ser vi en tydlig ökning av stödet för EU som ett resultat av brexit.

Kanske stärker det möjligheterna för EU:s ledning att få igenom sådant som har tydlig bäring mot öppenhet, utveckling och globalisering.

Och nesan det innebär för Junker, kommissionen och EU:s regeringschefer att efter åratal av förhandlingar inte kunna leverera skall inte underskattas. Vem vill tala med EU när dess ledare inte ens kan få igenom ett handelsavtal?

Utsikterna är med andra ord inte så dåliga som man kan tro just nu.