Varför inte lite handelspolitik mellan Solna och Sundbyberg?

Ekonomiprofessorn och folkpartisten Carl B Hamilton kritiserar i DI om regeringens vurm för export — ett svar på detta utspel av  näringsminister Mikael Damberg (s).

Det gör han helt rätt i. Olika former av exportstöd, vare sig det är rena subventioner till exporterande företag eller olika former av hjälp med marknadsföringen, kostar pengar som tas av alla svenska medborgare. Det gynnar vissa företag (eller snarare deras kunder utomlands) men missgynnar andra företag och den svenska samhällsekonomin.

I min hemkommun Solna ligger en stor matvarubutik (Den Stora Butiken) exakt på gränsen till Sundbyberg. Om Solna kommun hjälpte den butiken genom att använda skattepengar för att annonsera i Sundbyberg och ge rabattkuponger till hushåll i Sumpan skulle butiken i Solna gå bättre på bekostnad av butiker i Sundbyberg (i princip export). Den Stora Butiken gör då större vinst än kostnaden för kampanjerna. Det skulle se ut som en succé.

Men som så ofta handlar samhällsekonomiska resonemang om att se det som är svårt att se. Nämligen att Solnaborna skulle drabbas av mer än utgifterna de tvingas betala över skattsedeln. Andra butiker i Solna som har kunder från Sundbyberg skulle tappa en del av dessa kunder. Solnabor som handlar i Den Stora Butiken skulle drabbas av mer trängsel och väntetider och dessutom skulle Den Stora Butiken med tiden höja sina priser på grund av ökad efterfrågan.

Efterhand skulle folk från Solna åka och handla i Sundbyberg eftersom det var billigare. Hela den komplexa processen att “öka exporten” hade då resulterat i att ägaren av Den Stora Butiken temporärt hade gjort större vinster. I värsta fall hade han baserat investeringsbeslut på den tillfälliga uppgången som Solna kommun subventionerat fram åt honom och blivit stående med överkapacitet och kapitalkostnader.

Mellan länder är det inte så enkelt att resa som mellan ett par små Stockholmskommuner. Där hade en del av anpassningen skett genom valutakursförändringar eller överhettning/arbetslöshet.

Hamilton uttrycker samma sak bättre, men mer abstrakt:

“Regeringar som vill hålla sig väl med näringslivet ställer upp på exportföretagens företagsekonomiska perspektiv på affärer, och ger dem resurser i olika former från staten, alltså dina och mina pengar.
Det är för en regering sannolikt ett relativt kostnadseffektivt sätt att odla kontakterna med näringslivet i gemytliga former, säkra inflytelserika exportföretags gunst, och positiva omnämnande när näringslivets tungviktare möts.

Men är det bra för Sverige? Landet ska ju styras utifrån hela samhällets intresse, som är både bredare och mera långsiktigt än en grupp exportföretags lönsamhetsperspektiv.

Men Sverige får väl ändå ökad export genom mer statliga pengar till dessa företag? Nej, faktiskt inte.

Exportsubventioner i olika direkta och indirekta former – det är det vi krasst talar om – medför i ett längre perspektiv (ett till fem år) att växelkursen kryper uppåt, vilket missgynnar landets export och främjar import. Det vissa exportsubventionerade företag vinner på statsstöd (den nya exportstrategin), förlorar andra exportföretag på genom en starkare kurs för den svenska kronan. Det syns i en samhällsekonomisk kalkyl, men inte i en företagsekonomisk.”

I fallet med exportsubventioner ser vi som så ofta när det gäller “näringspolitik” att det är skillnad mellan “pro market” och “pro business”.  Att stödja marknadsekonomi är alltid samhällsekonomiskt meningsfullt, men att stödja för ögonblicket existerande företag är meningslöst. Man berikar bara tillfälligtvis ledningar och aktieägare, medan  snedvridningar i ekonomin orsakar välfärdsförluster.