Varför publicerar Sydsvenskan fnoskigheter om TTIP?

Jämfört med när jag var journalist för 25 år sedan har det skett två förändringar i sättet att arbeta. Då var regeln att man kollade ett påstående som någon gjorde mot ett par oberoende källor. Om påståendet visade sig vara felaktigt föll nyheten: ”Spiken höll inte” som man sade. Regeln ”kolla aldrig en bra story för då spricker den” var ett skämt. I dag arbetar journalister på ett annat sätt. De gör en nyhet av det felaktiga påståendet, men de låter andra källor kommentera eller ”ge sin vinkel”. Det är alltså i dag accepterat att göra en artikel på ett rent påhitt eller missförstånd, så länge man har med ett citat från någon som påpekar att det är ett påhitt eller missförstånd; ”ger sin vinkel”.

Problemet är att allt som står i tidningen lånar trovärdighet från tidningen som institution. Läsaren lever i föreställningen att om något står i tidningen har redaktionen kollat att det i alla fall ligger något bakom.

En annan skillnad är att debattsidorna hade en hög status och trovärdighet genom att debattredaktören refuserade uppenbara tomtigheter.  En debattredaktör gjorde en rimlighetsbedömning och kollade i vissa fall fakta. I grunden gjordes detta av samma skäl som när det gällde nyhetsartiklar. En tidning delar med sig av sin trovärdighet. Trovärdigheten bygger på en viss arbetsinsats och professionalitet från medarbetarna. Allt släpps inte igenom, därför att om vem som helst får påstå vad som helst på sidorna försvinner trovärdigheten.

I dag förefaller inte heller detta gälla. Allt oftare hittar man på debattplats — även på stora tidningar — de mest udda alster.

I gårdagens Sydsvenskan finns en TTIP-kritisk debattartikel: ”TTIP är ett hot mot demokratiska rättigheter”.

Det är uppenbart att debattredaktören (chefen för opinionsdelen på Sydsvenskan är Heidi Avellan)  inte har gjort någon som helst rimlighetsbedömning eller kollat om artikelförfattarnas grundantaganden stämmer. Författarna Annika Hughes och Robert Bockermann är helt okända. De har inga titlar i sin byline. Vid en sökning på Google och Fb hittar man inga personer med de namnen som verkar ha med debatten om TTIP eller andra handelsfrågor att göra. Hughes Fb-profil antyder att hon är anhängare till Labour och Jeremy Corbyn. Den enda Bockerman på fb är en tysk med ringar i öronen och läppen. Många bilder på halvgamla medelklassbilar.

Deras artikel är ett sammelsurium av i sak felaktiga påståenden. Exempelvis:

”Själva avtalet var hemligstämplat innan det avslöjades utifrån och även nu är texten i sin helhet sekretessbelagd tills dess att förhandlingarna är avklarade. Detta går emot principerna för en demokratisk process.”

Avtalet kan inte rimligen ha varit hemligstämplat eftersom det inte ens existerar. Det är ju hela poängen med att förhandlingarna ännu inte är ”avklarade”. Uppenbarligen tror skribenterna själva att något som ännu inte är färdigt kan vara hemligstämplat. En vaken debattredaktör hade redan här reagerat och i vilket fall hört av sig till skribenterna och försökt klara ut vad de menar.

Och om bortser från den lilla detaljen, så är även påståendet att sekretess kring förhandlingsarbete strider mot ”principerna för en demokratisk process” uppenbart fel. Åtminstone för alla med kunskaper om demokrati över högstadienivå.

Exempelvis är i Sverige förhandlingarna om regering och regeringsförklaring totalt hemliga. När Löfven bildade sin regering var varken Riksdagen eller partiorganisationer och än mindre väljarna informerade om processen. Inte förrän Löfven läste upp regeringsförklaringen och listan med ministrar i Riksdagen fick landets högsta beslutande organ informationen. Strider detta mot ”principerna för en demokratisk process”? Nej. Och det finns inte ens någon bärkraftig kritik att rikta mot hanteringen. Alla förstår att förhandlingar inte kan ske under öppenhet. Den demokratiska kontrollen består i att Riksdagen kan säga nej till alltsammans och i princip fälla regeringen när som helst.

Exakt samma sak gäller TTIP-avtalet. Själva förhandlingarna är i huvudsak hemliga, medan resultatet kommer att bli helt offentligt, debatteras i alla EU-länder och till sist godkännas eller förkastas av EU-parlamentet och kanske även i varje enskilt lands parlament (samt USA:s kongress).

Mer demokratiskt kan det inte bli. Men det ingår i TTIP-moståndarnas retorik att sprida konspirationsteorier och misstänkliggöra EU:s institutioner.  Jag är den förste att påpekar att det är sunt av medborgare att vara vaksam mot EU och andra makthavare. Men det betyder inte att det är fritt fram att fantisera.

Vilket artikelförfattarna gör:

”Sanningen är dock att TTIP är ett avtal som handlar mest om juridiska avregleringar, inte främst om att skapa ett frihandelsområde med lägre import- och exporttaxa. EU och USA har redan gjort sig av med de flesta av dessa taxor. TTIP handlar snarare om att göra sig av med nuvarande lagstiftning och att sätta företagens finansiella intressen framför statens och därmed medborgarnas.”

”… göra sig av med nuvarande lagstiftning..”?

Återigen undrar man varför debattredaktören inte reagerade? Vad menar författarna? Vilken ”nuvarande lagstiftning”? All lagstiftning? Syftar TTIP till att legalisera heroin och avskaffa trafikreglerna? Socialtjänstlagen bort?  Nej, förmodligen inte. Rimligen menar författarna en del lagstiftning kring produktsäkerhet, hälsa, miljö. Men det spelar mindre roll. Är det rimligt att tro att TTIP-avtalet syftar till att ”göra sig av” med den lagstiftningen? Att man kan göra någon form av anarkistisk revolution med hjälp av ett frihandelsavtal?

Det behöver knappast påpekas att artikelns skrivningar om ISDS är minst lika förvirrade och konspiratoriska. Huvudkritiken är att TTIP-avtalet öppnar en möjlighet för företag att toppa eller få skadestånd för alla demokratiska beslut de inte riktigt gillar. Återigen undrar man om det inte fanns någon människa i Sydsvenskans redaktionella process som hajade till och tänkte ”men kan detta verkligen stämma?”

Här uppkommer en viktig fråga om medieetik. Hur oprecisa texter bör man publicera på en debattsida? Journalister brukar berömma sig över medias roll i det demokratiska samtalet. Men är det verkligen att ta ansvar för det demokratiska samtalet att ge plats åt texter som är en soppa av orimligheter, konspirationsteorier och påståenden som är närmast omöjliga att förstå vad de egentligen betyder?

Det är inte bara möjligt utan faktiskt högst sannolikt att en debattredaktion får in ytterst få rimliga och genomtänkta texter som är kritiska mot TTIP. Men då kanske man kan helt enkelt konstaterar att TTIP-avtalet är såpass förnuftigt och genomtänkt att det nästan inte finns någon vettig kritik att rikta mot det? Om en bred majoritet av EU-parlamentet och samtliga EU-länders regeringar står bakom ett politiskt projekt kan det ju rent teoretiska vara så att det är genomtänkt och förnuftigt. Inte att det är perfekt, ingenting är perfekt och när avtalet är färdigt kommer det säkert finna grund för saklig kritik.  Men avtalet kommer inte vara någon form av antidemokratisk anarkism.