Världsrekord i öppenhet

En anklagelse mot TTIP-förhandlingarna har varit att de är ”hemliga” och genomförs i ”slutna rum”.

Detta är dels inte riktigt sant och framför allt inte relevant. Det är som att säga att den svenska avtalsrörelsen eller regeringens arbete sker i hemlighet. I en mycket snäv bemärkelse stämmer det. Allmänheten eller media får inte sitta med och titta eller ha synpunkter.

Men samtidigt är det inte riktigt relevant. Alla vet att resultatet av den hemliga processen kommer att bli föremål för offentlig debatt och demokratiska beslut. Det samma gäller TTIP-förhandlingarna.

Vidare vet alla inblandade att förutsättningarna för att få ett resultat av förhandlingar är att de personer som förhandlar har ett rimligt förtroende för varandra. Och alla som har suttit i förhandlingar där man arbetar på någons uppdrag har varit med om följande situation: att enda vägen framåt är att båda parter gör avkall på sina positioner på ett sätt som den egna sidan inte kommer att vara särskilt nöjd med. Det måste man kunna förklara och försvara för sina egna, vilket är helt omöjligt om bakomliggande resonemang blir offentliga.

Därför måste förhandlingar omges av ett visst mått av sekretess. Till och med så demokratiska tillställningar som partikongresser har ett inslag av ”slutna rum” där personer med beslutskompetens och stort förtroendekapital gör upp och får sina respektive anhängare att till sist acceptera resultaten.

Det handlar helt enkelt om vad som närmst är att betrakta som psykologiska naturlagar. Det måste finnas möjlighet för de som förhandlar att ta av sig slipsen, tappa humöret, be om ursäkt, ha fel, ge sig på viktiga punkter, testa resonemang, ta tillbaka gjorda utfästelser och så vidare utan att vara rekvisita i ett mediedrama där huvudaktörerna är aggressiva aktivister och spekulerande journalister. Varje försök till saklighet och nyansering skulle omedelbart dränkas i en kakafoni av aggressiv positionering.

När det gäller TTIP-förhandlingarna vore det naturligtvis mumma för protektionister och andra särintressen med total öppenhet. Då skulle de varje dag kunna göra utspel med egna tolkningar och medvetna missförstånd av olika detaljer i förhandlingarna. Skyffel efter skyffel med grus i maskineriet.

Man skall ha klart för sig att detta är bakgrunden till talet om ”hemliga förhandlingar”.

Det är också därför TTIP-kritikerna hela tiden undviker att påpeka att resultatet av förhandlingarna skall antas eller förkastas av EU-parlamentet och USA:s kongress. Då blir det totalt offentlig debatt med alla papper på bordet.

Att detta inte framhålls av TTIP-kritikerna är inte förvånande. De vill ju ge intrycket av att en dag kommer en rad bistra män ut i sina mörka kostymer med ett avtal som sätter demokratin ur spel och ersätter rättsstaten med privata domstolar som går storkapitalets ärenden.

I ärlighetens namn skall sägas att EU-kommissionen och den tradition som finns i EU:s institutioner underlättar för den som vill sprida bilden av en maktfullkomlig, korrumperad organisation befolkad av självtillräckliga byråkrater som avskyr transparens och demokratiska kontroll. Men TTIP-förhandlingarna är ett ganska dåligt exempel på just detta eftersom en viss slutenhet ligger i förhandlingens natur och resultatet kommer att beslutas demokratiskt.

Hur som helst har man vidtagit en del åtgärder för att öka insynen i förhandlingarna och externa aktörers möjlighet att påverka.

Dels genom att redan från början ha ett system med hearings.

Här finns ståndpunkterna från bransch- och intresseorganisationer.

Det har också tillsatts en kommitté (Pressmeddelande TTIP Advisory group) med representanter för olika intressegrupper som får tillgång till allt material under kontrollerade förhållanden. I praktiken får medlemmarna tillgång till dokumenten i ett rum. Men förhandlingsdokumenten kommer inte att bli offentliga. 

Agendan för mötet den 12 juni med TTIP Advisory Group.

Sammantaget slår nog TTIP-förhandlingarna snart rekord i öppenhet och inflytande från olika interna intressegrupper.

Ur en mening är det bra. Samtidigt har en rad av de särintressen som nu får inflytande knappast något demokratiskt mandat. De talar om sig själva som ”civil society”. Det är inte direkt fel, termen är notoriskt luddig. Men den ger också intryck av sammanhang engagerade medborgare som spontant samlas kring frågor de tycker är viktiga. I själva verket är många av dessa organisationer närmast storföretag i åsiktsproduktion och agendasättning med PR-avdelningar, offentlig finansiering och otydliga gränser mot politiska partier och statsmakt.


Kategorier: TTIP