Vi är dömda att välja mellan existerande alternativ

Frihandel är som demokrati. Det allra sämsta systemet om man bortser från alla andra som har prövats.

Ett av livets mest uppenbara villkor är att vi alltid måste välja.

Och så fort vi lämnar skrivbordet, planerna, fantasierna och önsketänkandets domäner handlar det ofta om att vi tvingas välja mellan olika alternativ vi inte riktigt gillar eller i värsta fall upplever som smärtsamma eller tragiska. Inte ens de bästa alternativ är helt och hållet problemfria. Allt kostar. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Men ändå måste vi välja.

Även att inte göra ett aktivt val är ett val; antingen fortsätter livet som förut, men mer troligt är att livet förändras men att vår passivitet berövar oss en del av det inflytande över processen som vi kunde ha utövat.

Detta gäller förstås även handelspolitiken.

De senaste åren har allt fler vädrat kritik mot frihandel och globalisering. Många av argumenten förfaller rimliga så länge man inte ställer dem i relation till vilka realistiska alternativ som faktiskt finns.

Det vanligaste argumentet är att moderna frihandelsavtal inte är riktiga frihandelsavtal utan snarast överenskommelser om gemensamt detaljreglerad handel.

Det stämmer förstås. Ett frihandelsavtal mellan två länder, låg oss säga Syldavien och Bordurien, skulle idealt sett vara ett A4:a med texten ”Allt som är lagligt att sälja i ett av våra länder skall också fritt och utan avgifter eller tillstånd kunna föras över gränsen och säljas i det andra landet”. Men på samma sätt som de båda länderna är fiktiva (från Tintin-böckerna) är förstås ett sådant avtal en ren fantasi. I dag är de allra flesta utvecklade länder genomreglerade välfärdsstater där det mesta är beskattat, subventionerat och reglerat – men inte på samma sätt. Ett frihandelsavtal mellan moderna länder måste helt enkelt hantera alla dessa skillnader genom specifika regler.

Frihandelsbloggen använder ändå termen ”frihandelsavtal” för avtal som syftar till att förenkla och öka handeln. De flesta frihandelsavtal under de senaste åren tar faktiskt bort nästan alla tullar och kvoter och minska regleringarnas negativa inverkan på handeln. EU går trots sina starka särintressen i spetsen för att underlätta handeln med omvärlden.

Den som vill hitta fel i EU:s och andra länders frihandelsavtal kan med lätthet göra det. Men som sagt, vad är det realistiska alternativet?

Ett annat argument är att avreglerad handel drabbar företag och anställda som plötsligt möter utländsk konkurrens. Och det är självklart i teorin. Om Bordurien tillverkar bättre och billigare öl än Syldavien, medan syldaverna gör bättre och billigare skor, har de syldaviska öltillverkarna och de borduriska skomakarna anledning att oroa sig över frihandel. Det kommer tvingas till ”omställning”, och alla kommer inte klara den. Konkurser och arbetslöshet blir följden.

Men återigen, vad är alternativet? Att skydda mindre konkurrenskraftig industri är en kostnad för folkhushållet. Produkterna blir dyrare och resurser används mindre effektiv. Skillnaden är att det inte syns så tydligt. Hundra jobb som försvinner i en fabriksnedläggning syns, blir rubriker, drabbar identifierbara enskilda och hela orter. Tusen nya anställningar som inte blir av syns bara i statistiken.

Det betyder inte att politikerna skall strunta i vad som händer. Det vore inte hållbart i en demokrati. Men fortsatta handelshinder är det sämsta alternativet. Ekonomin förändras ändå och ju mer dynamik och tillväxt som finns, desto bättre förutsättningar för att folk ändå hittar nya möjligheter när gamla försvinner. Ju mer frihandel vi har haft under efterkrigstiden, desto fler och bättre jobb har skapats.

I USA har man statliga stödprogram för arbetare som drabbas av konsekvenserna av handel. Men det är trubbigt. Hur skiljer man konsekvenserna av handel från dåligt ledarskap, inhemsk konkurrens eller teknik- och samhällsförändringar som påverkar marknaden?

Då är det förmodligen bättre med generella socialförsäkringar som underlättar omställning och i värsta fall garanterar ett hyggligt liv för människor som saknar möjlighet att ställa om. En 60-årig svarvare kan i många fall inte förväntas skola om sig till IT-konsult eller öppna ett veganfik.

Det tredje argumentet är att frihandeln leder till att människor i låglöneländer utnyttjas för att vi i den rika världen skall kunna få billiga produkter.

Återigen, man kan förstås säga att det stämmer. Människor i Bangladesh jobbar faktiskt för några kronor i timmen under förfärliga förhållanden.

Men vad är alternativet?

Att lönerna är låga beror på att Bangladesh och många andra länder av den typen har en extremt låg grad av industrialisering. De flesta jobbar i ett jordbruk med samma produktivitet som vi hade i Sverige för hundra år sedan – eller mer. Ett överskott av människor med låg utbildning som är hänvisade till en arbetsmarknad med extremt låga löner sätter nivåerna även i enklare industri.

I Sydkorea ledde utvecklingen snabbt från sweat shops till moderna arbetsförhållanden, från ett av världen fattigaste till ett av världens rikaste på en generation.

Andra länder förefaller inte ha kulturella och institutionella förhållanden anpassade för att snabbt dra nytta av tillgången till världsmarknaden och dra till sig utländska investeringar. Men det är inte direkt frihandelns fel att ett land inte kan ge sina invånare utbildning, att samhället bygger på extremt förtryck eller att myndigheterna är totalkorrumperade.

Man kan förstås tänka sig – och det är en sympatisk idé – att företag i Sverige eller EU genom avtal och kontroll försöker förbättra förhållandena hos sina leverantörer. Men det har inte med handelspolitik att göra och är fullt möjligt att genomföra oavsett regelverket för handel.

Sammanfattningsvis handlar det om att välja mellan olika mer alternativ som har mer eller mindre tydliga för och nackdelar. Och då är det svårt att hävda att inte frihandel är det bästa alternativet.

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, EU, USA