Vi kan lita på teknikens under 

Att det moderna samhället med dess frihandel och globala tekniska system är känsligt och sårbart är i huvudsak en myt. Trots alla dystopiska spekulationer fungerar systemen i decennier eller årtusenden.  

Till sist kom hon loss, fraktfartyget Ever Given på 200 000 ton och lastat med 18 000 containrar som blockerat Suezkanalen i en vecka. Kostnaden för stoppet i världens viktigast genväg handlar om hundratals miljarder. 

Det kunde ha blivit värre. Ever Given hade kunnat välta eller springa läck och blockera kanalen i månader.  

Händelsen avsatte många skämt om kaptenen som haft en dålig dag på jobbet. Bilderna på den ensamma grävskopan som försöker gräva loss skeppet är också roliga.  

Men många kommentarer har handlat om att det moderna handelssystemet är ”känsligt” och ”skört”. Kommenterar av samma typ som de skenbart djupsinniga funderingarna om hur ”sårbart” vårt moderna samhälle är. Vi är beroende av tekniska system och institutionella förutsättningar som ingen längre har en samlad kontroll över.  

Det är förstås sant.  

Utveckling betyder dock sällan att problemen försvinner helt och hållet. Snarare är det så att vi byter ut gamla problem mot nya. Svält som varit människans normaltillstånd under nästan hela hennes historia håller på att försvinna. I stället håller övervikt och vällevnadssjukdomar på att ta över som avgörande dödsorsak. Däremot är det onekligen bättre att behöva gå till doktorn för att man är fet och håller på att få diabetes, än att vanmäktig och orkeslös invänta svältdöden. Utveckling innebär ofta att man byter ut sina problem mot nya, men bättre problem.  

Hade människan inte byggt Suezkanalen skulle man vara tvungen att segla via Godahoppsudden. Å andra sidan hade ingen behövt bekymra sig över skepp som kört fast i Suezkanalen och det internationella handelssystemet hade således varit mindre ”känsligt” och ”skört”. Det hade också varit mindre effektivt.  

Detsamma gäller förstås alla andra tekniska och civilisatoriska framsteg. Utan datorer och internet skulle vi inte behöva bekymra oss om dataavbrott och utan elektricitet skulle elavbrott vara ett okänt problem. När pesten kom till Europa under medeltiden var det ingen som bråkade om vem som först skulle få av de skakiga vaccinleveranserna. 

När det gäller världshandeln kan vi konstatera att ett långvarigt stopp i Suezkanalen eller Panamakanalen skulle försena och fördyra transporterna. En del produkter skulle öka några procent i pris, butikshyllor skulle temporärt gapa tomma och rederierna investera i mer fartygskapacitet. 

På lite längre sikt skulle nästan ingen av oss märka något. 

Detsamma gäller effekterna av den aktuella pandemin. Inledningsvis spekulerades det om stora problem med varudistribution och ”känsliga värdekedjor” blev termen på modet bland dystopiska krönikörer. Men den som går till en livsmedelsbutik ser inga tomma hyllor, vi kan tanka våra bilar, handla på nätet och leva någorlunda som vanligt med undantag för utlandsresor. Det sistnämnda problemet beror förstås inte alls på någon systemkollaps. Det beror på att flygbolag och stater har fattat hyggligt ändamålsenliga beslut för att försöka stoppa smittspridningen.  

Människans tekniska och institutionella landvinningar är mer robusta än vad många inser. Vi har haft internationell handel i 2500 år, elektricitet, telegrafi och telefoni i 100 år, energiproduktion baserad på kol och olja lika länge, internet och mobiltelefon i 30 år.  

Systemen fungerar så länge politiska beslut inte sätter käppar i hjulen.   

Om vi tittar på den globala handeln specifikt så är det inte spontant uppkomna problem med handelssystemet som ställer till politiska problem. Det är politiska beslut som ställer till problem för handeln. Detsamma gäller alla våra globala tekniska system. Så länge de politiska systemen är stabila och tillhandahåller rimliga spelregler fungerar de.  

Men, kanske någon invänder, se på det internationella finansiella systemet. Det står med jämna mellanrum på randen till kollaps och måste räddas av att staterna går in med stöd. 

Den som dock tittar på historien ser att det finns goda argument för tesen att det är staterna som med felaktig finans- och penningpolitik orsakar problem för det finansiella systemet, vilka staterna sedan måste gå in och lösa. Hittills har det gått bra. Finanskriserna ser vi i efterhand som hack i en annars uppåtgående kurva. 

Men, säger skeptikern, kan inte den typen av kriser leda till protektionism och sen till krig? Se på börskraschen på 1920-talet som ledde till andra världskriget!

Det var dock knappast börskraschen som låg bakom de fundamentala faktorerna som ledde fram till andra världskriget. Den orsakade ju knappast första världskriget, att Tyskland förlorade kriget, fick en orimligt hård fred med förnedrande inslag, att kejsaren tvingades bort och ersattes av en demokrati baserad på en bristfällig konstitutionen, eller den ryska revolutionen. Möjligen skapade börskraschen i New York en uppfattning bland tyska och japanska militärer att USA var försvagat – men det var inte upphovet till andra världskriget. 

De dystopiska spekulationerna beror förmodligen på två saker.  

Den ena är att det som från utsidan ser ut som enhetliga ”system” i själva verket är tusentals olika aktörer som oberoende från varandra men i samarbete försöker lösa just sina problem. Miljoner mikroanpassningar som ingen kunnat förutse gör att kriser och problem blir mindre än befarat. 

Den andra är att en av människans återkommande myter bygger på att vi förbryter oss mot Gud – ofta i form av ”naturen”– genom att förhäva oss och därför straffas. Det är en arketypisk föreställning som säkert fyller någon funktion, men som inte fungerar som en förutsägelse om framtiden. Varken när det gäller global frihandel eller något annat.  

Magnus Nilsson


Taggar: