Trots att Finlands och Sveriges Nato-anslutning sammanföll med en försvagad transatlantisk länk under Trump-administrationen, har medlemskapet stärkt det regionala samarbetet i Norden och Baltikum. I ett Europa som strävar efter ökad militär självständighet är ländernas aktiva deltagande i Nato, EU och ukrainska stödfunktioner nu avgörande för att säkra både nationell och regional stabilitet.
I denna rapport skriver Frivärlds tidigare senior fellow Minna Ålander om det nya Nato och Sveriges roll i detta. Några av rapportens huvudpunkter är:
-
Det nordiska och europeiska uppvaknandet: I tomrummet efter USA är det nu europeiska allierade som står för de nya bidragen till den norra flanken. Vi ser en snabb integration av nordiska försvarsstrukturer (genom det finsk-svenska samarbetet och NORDEFCO), samtidigt som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Polen kraftigt trappar upp sin militära och strategiska närvaro i vår region.
-
Sveriges mer centrala roll: Nordens geografiska närhet till Kolahalvön gör regionen extra utsatt, men ökar samtidigt det strategiska värdet inom Nato. Sverige och de andra nordiska länderna tar nu ett omfattande operativt ansvar, bland annat genom det svenska ramverksansvaret för Natos Forward Land Force (FLF) i norra Finland.
-
Ett framtvingat europeiskt kärnvapendilemma: När USA aktivt undergräver trovärdigheten i sin utökade avskräckning ställs Europa inför oundvikliga vägval gällande kärnvapen. Rapporten diskuterar Frankrikes erbjudande om en ”europeisk dimension” av sin kärnvapenkapacitet – en diskussion som nu börjat involvera länder som Sverige och Polen.