Oskar Örn, om att amerikanska valkampanjer naturligtvis handlar om politik men att det är de tre k:na som avgör ett val: karaktär, kapacitet och karisma.
Joe Biden går till val på att återupprätta presidentämbetets anseende – Donald Trumps strategi är att ifrågasätta Obama/Biden-administrationens integritet.
Historien brukar upprepa sig, på ett eller annat sätt. I jämförelse med presidentvalet 2016 kommer vi att få se en slags omvänd upprepning i årets amerikanska presidentvalskampanj. Just nu är läget att en etablerad demokrat, Joe Biden, leder över president Donald Trump i de fyra viktiga delstaterna – så kallade swing-states – Michigan, Pennsylvania, Florida och Wisconsin. Ledningen är visserligen lika sårbart liten som för Hillary Clinton för fyra år sen, men Biden-kampanjen är fast besluten att inte upprepa de misstag som gjordes då.
Strategin är att sikta in sig på dessa fyra delstater som Clinton förlorade. I Wisconsin höll hon inte ett enda valmöte, och där kommer nu Demokraternas konvent att äga rum, om coronapandemin har börjat mattas av i augusti. Pennsylvania är Bidens hemstat, och i modern tid, med undantag för Al Gores förlust av Tennessee 2000, brukar kandidaterna vinna sina hemstater. Apropå Al Gore – liksom Hillary Clinton förlorade han elektorskollegiet men fick flest röster totalt i landet.
Jag tror att vi får se ett omvänt 2016 på följande sätt: Trump vinner ”the popular vote”, men förlorar valet på grund av dessa avgörande delstater där jag tror att Biden vinner i minst tre.
Amerikanska valkampanjer handlar naturligtvis om politik men det är de tre k:na som avgör ett val: karaktär, kapacitet och karisma. Trump-kampanjen kommer att hamra hårt på Bidens karaktär i vad man anser vara ett för nära förhållande till Kina, samt kontroverser i samband med sonen Hunter Bidens affärsuppgörelser i Ukraina. Man kommer att attackera Biden för hans höga ålder. Trump raljerade nyligen på en presskonferens över att Biden är i karantän genom att säga att ”we`ve got a sleepy guy in the basement of a house”. På samma sätt ansågs Hillary Clinton sakna den energi som krävdes för uppdraget. Det var förödande för henne med bilderna då hon tycktes segna ihop på väg in i en taxi.
Trumps senaste utspel angående det han kallar “Obamagate”- presidentens påstått oegentliga punktmarkering av Michael Flynn, säkerhetsrådgivaren till Trump som fick avgå på grund av kontakter med Ryssland under valkampanjen 2016 – är ett annat sätt att försöka underminera Bidens integritet. Biden går till val till stor del på att återupprätta presidentämbetets anseende, Trumps strategi blir då att ifrågasätta Obama/Biden-administrationens integritet.
Trumps märkliga utstrålning liknar däremot ingenting annat. Det är svårt att titta bort när han är i bild och som tittare ömsom förfäras, ömsom skrattar man. Han har en förmåga att skapa en underhållande scen som befriar honom från allvaret i frågan eller situationen.
Biden behöver därför ett ”Reagan moment”. Efter den första debatten i valet 1984 tvivlade många på Reagans vitalitet och kraft. Han valde då att i den andra debatten gå till motattack med en totalt avväpnande replik: ”I want you to know that also I will not make age an issue of this campaign. I am not going to exploit, for political purposes, my opponent’s youth and inexperience.”
Om Demokraterna klarar dessa utmaningarna i valet, vad har vi då att vänta från Joe Biden? Inrikespolitiskt beror naturligtvis mycket på hur kongressvalet går – det kommer att avgöra hur stor del av sin politik han kan få igenom. Biden brukar karakteriseras som en liberal-konservativ demokrat: en demokrat som är stark bland arbetare, en förkämpe för fackföreningar och för förbättrade ekonomiska villkor för arbetar- och medelklassen. Men han är också en politiker som har verkat för hårdare lagar och fler poliser. Man kan säga att han står för en slags tro på ”safety first” som innebär en hård säkerhet i form av en stark militär och polis, men också för en mjukare säkerhet i form av ekonomisk trygghet för vanliga människor.
Det synsättet har också präglat hans utrikespolitik. Han var mycket kritisk till George W Bushs politik i Irak i form av ”nation-building”, byggandet av demokratiska institutioner. Biden menade att det först och främst handlade om att säkra infrastrukturen, säkerheten och tillgången till el och vatten. Folket i Irak behövde se att samhället fungerade efter invasionen innan man var mottagliga för tal om demokrati. Ett möte med en irakisk polis illustrerade svårigheterna efter invasionen. Biden ledde under den här tiden amerikanska senatens utrikeskommitté. ”Vi behöver nya uniformer”, sade polisen. ”Men ni har ju precis fått nya uniformer”, svarade Biden. ”Men de är blå, de var gröna på Saddams tid, ingen kommer att ha tilltro till oss om vi inte har gröna uniformer.”
Biden slogs av tanken på att USA visserligen avsatt en tyrannisk diktator, men att man lämnat efter sig ett vakuum som lett till ett kaos där allt det grundläggande för mänskligt liv som tidigare fungerat inte längre gjorde det. Färgen på uniformerna visade hur otrygg den nya situationen var. Många av poliserna var nyrekryterade och var de första att drabbas av terrorattacker i landet efter invasionen.
Med Biden kommer vi att få se en liberal internationalistisk politik. Han brukar ofta betona att Donald Trumps paroll ”America first” ofta innebär ”America alone”. Det kommer att bli en större betoning på multilaterala relationer och på att samverka med allierade som Trump har skapat en viss diplomatiskt ansträngd relation till. Den säregna Trumpska diplomatin, som ofta liknar ett slags kärleksspel med en blandning av förolämpningar och förakt med ömma och smeksamma ord, kommer att ersättas av mer förutsägbara och långsiktiga utfästelser.
Men vad som sägs i en valkampanj kan aldrig tas för givet vara den politik som sedan blir rådande i det Ovala rummet. I valet 2000 gick George W Bush hårt åt vicepresidenten Al Gore och president Bill Clintons utrikespolitik med kritik mot nationsbyggande bland annat på Haiti, i Bosnien och Kosovo. Tongångarna blev sedan annorlunda i Vita huset. Så här skriver Bush i sina memoarer:
“At the time, I worried about overextending our military by undertaking peacekeeping missions as we had in Bosnia and Somalia. But after 9/11 i changed my mind. Afghanistan was the ultimate nation-building mission. We had liberated the country from a primitive dictatorship, and we had a moral obligation to leave something better. We also had a strategic interest in helping the Afghan people build a country free from chaos, despair, and repression. A democratic Afghanistan would be a hopeful alternative to the vision of the extremists.”
Bill Clinton skriver i sin tur i sina memoarer att hans största misstag som president var att inte ingripa under folkmordet i Rwanda. Sedan blev han den mest interventionistiska presidenten i modern tid. Sannolikt handlar arbetet som president mindre om att fullfölja visioner än att hantera kriser: Militära konflikter, orkaner, finanskriser och, inte minst, pandemier.
OSKAR ÖRN har en masterexamen i statsvetenskap, är aktiv i Liberalerna och skriver på en bok om Joe Biden.
