Frankrikes sorti från Afrika markerar inte enbart ett skifte i fransk utrikespolitik, utan även ryska framgångar. För Västvärldens del vore det ett stort misstag att inte inse den strategiska vikten av goda relationer med kontinenten, skriver Anton Ekelund i en analys för säkerhetsrådet.
By i Mali. Foto: Torsten Schreiber, CC SA 4.0
I veckan meddelande Frankrikes president, Emmanuel Macron, en drastisk minskning av landets militära närvaro i Afrika (DW, 2023). Frankrikes utrikespolitik har historiskt, givet sitt förflutna som kolonialmakt, varit engagerat för regionens säkerhet genom starka politiska band till landets forna kolonier, mycket tack vare dess militära närvaro. Mellan åren 1945-2005 genomförde landet över 130 militära operationer i fransktalande delar av Afrika (FOI, 2019). Den under perioden vägledande doktrinen sattes av president Charles de Gaulle och har kommit att kallas “Francophone”, som genom sitt inflytande över regionen skulle rättfärdiga sin status som stormakt, däribland som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd. Doktrinen kom först att på allvar ifrågasättas under 1990-talet efter folkmordet i Rwanda (Bovcon, 2011). Då påbörjades även den nedrustning, som med Macarons beslut ser ut att bli fullständig.
Macrons beslut att dra tillbaka de drygt 8200 franska trupperna sker mot bakgrund av ett försämrat säkerhetsläge och ett uppsving för antifranska tankegångar i ett allt mer instabilt Västafrika med Mali i spetsen. Frankrike har sedan 2012 haft en militär närvaro i regionen för att förhindra utbredningen av jihadistiska grupper kopplade till Al-qaida och IS, med begränsad framgång (UCDP, 2023). Läget kom att försämras ytterligare genom den serie militärkupper som skedde i Mali 2020-2021, varefter de planerade president- och parlamentsvalen 2022 ställdes in och juntan slöt avtal med den ryska paramilitära Wagnergruppen (Janse, 2022). De sista franska trupperna lämnade landet i augusti samma år (Le Monde, 2022).
En skrämmande lik utveckling sker nu i grannlandet Burkina Faso. Landet har präglats av politisk instabilitet med två militärkupper inom loppet av ett år. Bakgrunden är ett försämrat säkerhetsläge, delvis på grund av ett inflöde av jihadistiska grupper som korsar gränsen från Mali. Antalet dödsoffer i terrorattacker dubblades mellan 2021 och 2022 som sammanlagt skördade 3100 liv och som drivit två miljoner människor på flykt (Economist, 2022). Den senaste militärjuntan krävde samtidigt så sent som i januari att den begränsade franska militära närvaron som fanns kvar i landet skulle lämna, och beskyllde Frankrike för neokolonialism (FOI, 2023).
Burkina Faso och Mali är inte isolerade händelser. Rapporter från exempelvis Försvarets Forskningsinstitut (FOI) visar på omfattande ryska påverkanskampanjer i båda länderna. Ryssland anklagas bland annat för att genom kampanjer på sociala medier försöka stärka bilden av Frankrike som nykolonialt. Ryssland har under en längre tid visat intresse för de mineraltillgångar som både Burkina Faso och Mali besitter, men inblandningen bör också ses som en betydligt mer långsiktig del av den ryska ideologiska kampen mot Västvärlden (FOI, 2023). Utöver traditionella påverkansoperationer har de även använt matbistånd för att vinna inflytande, något som visat sig effektivt i en region där uppemot 80 procent arbetar inom jordbruk och som drabbats hårt av de begränsade livsmedelsexporten från Ukraina efter den fullskaliga ryska invasionen.
Den franska nedmonteringen av sin militära närvaro markerar således inte enbart ett skifte i fransk utrikespolitik, utan även ökat ryskt inflytande. En trend som kan ses i röstlistorna vid FN-reolutioner om att fördöma Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Av de länder som valde att lägga ned sin röst är Västafrika överrepresenterade, däribland Mali och Burkina Faso (FN, 2022). Ländernas val att inte fördöma invasionen kan ses som ännu ett steg i det skifte regionen genomgår, där banden till USA och Europa ratas till förmån för relationer till Ryssland och Kina. Trenden går även att se över betydande delar av den övriga afrikanska kontinenten. Något som kan komma innebära utmaningar inom ramen för den gröna omställningen, då kontinenten har stora fyndigheter av flera av de kritiska mineraler och metaller som krävs för bland annat batteritillverkning (Economist, 2023). Utöver råvaror är några av världens snabbast växande ekonomier i dag belägna på kontinenten, som med en ung demografi har starka möjligheter till fortsatt tillväxt. Därför vore det ett misstag att nonchalera utvecklingen. Europa och Frankrike borde inte lämna walk-over utan i stället presentera genomarbetade och långsiktiga alternativ till ryska legosoldater och kinesiska skuldfällor.
Praktikant på Frivärld och student i Fred- och Konfliktkunskap vid Uppsala universitet.
