Hanating, det gemensamma forumet för finsk och svensk samverkan inom säkerhetspolitiken har sedan 2015 varit ett välbesökt och också uppmärksammat evenemang. I år – det första efter att bägge länderna lämnat in sin ansökan om medlemskap i NATO – höll man sig till det politiskt korrekta. Men de politiska skiljelinjerna gällande hur framtiden kunde klart skönjas konstaterar Yrsa Grüne-Luoma från Helsingfors.
Hand i hand. Så har de politiska ledarna inom Finland och Sverige offentligt sagt att ratificeringen av ett NATO-medlemskap för bägge länderna bör framskrida. Denna linje har ett starkt stöd också inom NATO.
Avvikande infallsvinklar har bemötts med ogillande. Till exempel forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors sade redan i våras att det är inkonsekvent att Finland, som alltid har betonat att varje land, också Finland, gör sina egna val – men nu knyter sitt inträde i Atlantalliansen till Sverige. Också på politiskt håll har man försiktigt ställt frågan om Finland verkligen ska ”vänta på Sverige”?
Sådana utspel fick omedelbart mothugg av den högsta politiska ledningen i Finland.
Problemet, om man vill kalla det så, är naturligtvis Turkiet som har låtit förstå att Finland är en mer välkommen kandidat än Sverige – eller åtminstone har bedrivit en politik gentemot kurder och kurdiska organisationer som fallit Ankara mer i smaken.
Ur ett nordiskt perspektiv är det naturligtvis en prioritet att Finland och Sverige blir NATO-medlemmar samtidigt. Man kan också argumentera för att samma linje gäller NATO som helhet – Sverige sitter på ett militärstrategiskt viktigt område, Gotland, som NATO säkert gärna ser att knyts ännu starkare till den transatlantiska familjen.
En antologi om säkerhet utgiven av Frivärld och Konrad Adenauer Stiftung, Stronger Together, presenterades i samband med årets Hanating. I den inledande artikeln ser generalmajor Karlis Neretniks, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien och tidigare rektor för Försvarshögskolan, möjligheter för Sverige att till exempel fungera som ett NATO:s beredskapscenter i norr, främst på grund av sitt geopolitiska läge.
BESTÄLL ANTOLOGIN STRONGER TOGETHER HÄR!
Med sikte på framtiden – och förutsatt att ratificeringen av NATO-medlemskapet inte drar ut på tiden alltför länge – inställer sig frågan: vad händer sedan?
Hur kommer NATO-Finland och NATO-Sverige att se ut? Svaret på den frågan kommer att dröja.
Definitivt blir de inte identiska, varken i sina egna eller omvärldens – NATO:s – ögon. Det framkom tydligt under Hanating där NATO:s biträdande generalsekreterare Jörg See sade att förväntningarna på vad de två länderna individuellt ska tillföra NATO är olika, även om de tillsammans tillför NATO resurser.
Olikheter i betoningen märktes också i de anföranden som hölls och de debatter som fördes under Hanating i Helsingfors den 8 november.
Sverige talar gärna om ”360 grader”, dvs ”vi är NATO” medan man i de politiska uttalandena på finskt håll gärna talar om hur försvaret mot Ryssland stärks, hur de nordiska länderna tillsammans kan hålla den norra flanken säker.
En liknande utveckling såg man när Finland och Sverige tillsammans togs med i EU. Hand i hand gick man in men sedan blev greppet slappare. Finland har alltid varit en av de starka förespråkarna för ett europeiskt försvar, i Sverige har intresset varit svalare. Man har varit mån om att hålla dörren till NATO öppen.
”Sveriges NATO-politik kommer att påverkas av landets historiskt nära bilaterala relationer till USA. Detta kan få Sverige att söka samförstånd med det ledande NATO-landet när det gäller att fatta stora strategiska beslut inom alliansen. Finland är mer benäget att sträva efter bredare multinationella lösningar också inom NATO”, skriver Teija Tiilikainen, direktör för centret för bekämpning av hybridhot, HybridCoE, i antologin Stronger Together.
NATO är i grunden en politisk organisation. I sitt tal vid öppnandet av den 242 Försvarskursen i Finland den 7 november, tog president Sauli Niinistö upp frågan om att inte helt kapa möjligheterna till dialog med Moskva, även om utsikterna till fred än så länge är minst sagt bleka. Niinistö hänvisade i sammanhanget till Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, vilket är i linje med Tiilikainens tankegång om breda lösningar.
Självklart spelar också den geografiska verkligheten in: Ryssland är och förblir Finlands granne i öster och en form av buffert mot Sverige. Finland har en gemensam gräns med Ryssland, precis som Norge, de baltiska staterna och vissa andra länder i Östeuropa.
Kommer Finland att i framtiden ha mer gemensamt med till exempel Estland än med Sverige inom NATO?
Vad kommer då att ske med det integrerade finsk-svenska operativa militära samarbetet? ”Det blir bättre, alla hinder är undanröjda”, säger en del. ”Det kommer att minska i betydelse”. säger andra.
Med tanke på att blockbildning inte är ett koncept som NATO understöder, föreligger det en risk för att detta samarbete minskar i betydelse – eller åtminstone ändrar karaktär. Det kan man säga att det redan gjort. Under tidigare år är det just det integrerade svensk-finska militära operativa samarbetet som stått i fokus. Visserligen togs det fortfarande upp. Men i centrum av Hanating stod det inte.
Kanske var det därför årets Hanating – det första efter ländernas NATO-ansökan – onekligen verkade mer dämpat jämfört med tidigare år.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
