När Finlands regering lämnar in sin redogörelse om försvaret under torsdagen kommer Norden att markeras konstaterar Yrsa Grüne-Luoma.
Statsminister Sanna Marin. Foto: © Fanni Uusitalo | valtioneuvoston kanslia
Ett starkare nordiskt försvarssamarbete. Det är en av huvudlinjerna i Finlands syn på försvaret fram till slutet av detta decennium.
På torsdag eftermiddag blir regeringen Sanna Marins Försvarsredogörelse offentlig efter att den överlämnats till statsrådet. Därefter överlåts den till riksdagen för behandling.
Egentligen var det meningen att riksdagens skulle ta upp Försvarsredogörelsen redan i våras. Men coronapandemin har ruckat på alla tidtabeller, inte bara i Finland. Texten uppgavs ha varit klar redan i somras men på Försvarsministeriet ville man att det inte skulle gå alltför lång tid mellan överlåtelsen och riksdagsbehandlingen. Därför väntade man till hösten.
Som så ofta förr visade det sig än en gång att verkligheten kan överrumpla. Det gjorde den också vid tidpunkten för en tidigare redogörelse år 2001. Den gången ställdes kritiska frågor kring en möjlig uppdatering av redogörelsen på grund av terrordåden mot mål i USA, knutna till talibanstyret i Afghanistan.
Någon uppdatering gjordes inte den gången.
Också denna gång handlade det om Afghanistan. För första gången skickade Finland iväg tiotals specialutbildade soldater till ett annat land utan en begäran av landet ifråga. För att beslutet skulle kunna fattas krävdes det en nytolkning av lagparagraferna som i sin tur krävde riksdagsbehandling. Nu stödde man sig på att EU och andra organisationer uppmanat alla medlemmar att hjälpa till med evakueringen från Afghanistan av varje lands egna medborgare och dem som beviljats skydd i respektive land.
För Finlands del var beslutet att skicka iväg styrkorna historiskt. Något dylikt hade aldrig förr skett.
President Sauli Niinistö efterlyste omedelbart en diskussion kring lagändringar som skulle göra det möjligt för försvaret att skicka soldater till andra länder för att skydda finländska medborgare. Det är klart att kriterierna för dylika situationer noggrant måste slås fast och att det i så fall skulle handla om just evakuering.
Afghanistan och evakueringsoperationen ledde till att texten i Försvarsredogörelsen skrevs om. Enligt uppgift handlar det ändå bara om vissa tillägg av mycket allmängiltig natur. På så sätt undvek man denna gång krav på uppdatering.
President Sauli Niinistö möter Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Något finländskt medlemskap ligger ännu inte i närtid. Foto: Nato
En semantisk iakttagelse – och kanske också en signal om förändring om ökat spelrum – kan noteras. Tidigare gav regeringarna en gemensam Utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse som var gemensam för Utrikesministeriet och Försvarsministeriet .
Regeringen Sipilä (2015-2019) beslöt att skilja dem åt. Tågordningen är den att den Utrikespolitiska redogörelsen avges först och därefter följer den Försvarspolitiska redogörelsen – så hette den ännu 2017.
Man kan notera, att redogörelsen också nu bytt namn. På både finska och svenska har ordet ”politiska” lämnats bort. Nu heter den rätt och slätt Försvarsredogörelsen.
Någon förklaring till namnändringen har inte getts. Det är förstås möjligt att det handlar om att Sverige får vara modell. Där heter motsvarande dokument Försvarsberedningen.
Så mycket om själva innehållet har inte läckt ut. Ersättandet av jaktplanen, det så kallade HX-projektet finns säkert med. Projektet har ju nått final, vid slutet av året ska regeringen fatta beslut om vilket plan som ska ersätta de nuvarande Hornet-planen. Med bland de fem kandidaterna finns också det svenska JAS Gripen.
Med tanke på det integrerade operativa militära samarbetet mellan Finland och Sverige kunde man tänka sig att valet faller på ett svenskt alternativ. Men eftersom Finland satsar på ett ökat militärt samarbete med Norge, både bilateralt och inom ramen för den trilaterala avsiktsförklaring som Finland, Sverige och Norge undertecknade för nästan jämnt ett år sedan i Lakselv i Norge finns det också andra aspekter. Dessutom finns det ju sedan tidigare en annan trilateral avsiktsförklaring, mellan Finland, Sverige och USA.
Väljer Finland svenskt?
Att säkra banden till Storbritannien när det gäller militärt samarbete ska inte heller underskattas.
Det slutgiltiga valet görs på politiska grunder. Alla fem alternativen har ju enligt uppgift betecknats som möjliga med tanke på sin prestationsförmåga.
Man kan ju ändå ge sig på en gissning när det gäller Norden. EU har än en gång visat sig vara en tandlös organisation när det gäller militär krishantering och röster höjs för att ändringar måste göras. De så kallade snabbinsatsstyrkorna ”battle groups” har aldrig skickats iväg på uppdrag.
Beslutsprocessen är trög och eftersom de flesta EU-länder är med i Nato är de troligen inte särskilt intresserade. Argumentet att Europa måste göra en större insats för att säkra försvaret av sitt eget territorium är relevant och motiverat. Men det kan man göra också inom Nato.
För militärt icke allierade länder som Finland och Sverige blir det kanske då pragmatiskt att satsa på det nordiska och med någon form av ryggstöd på andra sidan Atlanten. Enklast vore väl om alla de nordiska länderna skulle vara medlemmar i Nato men för Finlands del ligger det beslutet inte på regeringen Marins agenda. Och knappast heller på den följande regeringens.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
