Philip Anstrén, om risker med Sveriges förlegade lagstiftning vad gäller mänsklig genmodifiering.
Att skräddarsy det mänskliga genomet ligger inte längre i framtiden. Allt sedan gensaxen Crispr-Cas9 lanserades 2012 har det blivit allt lättare att snabbt, billigt och precist modifiera mänsklig arvsmassa. Hur hisnande fort utvecklingen har gått blev uppenbart hösten 2018, då två illegalt genmodifierade barn – de första i världen – föddes i Kina.
Dessa vetenskapliga framsteg har väckt livlig debatt. Internationella högnivåmöten om mänsklig genmodifiering 2015 och 2018 lockade hundratals forskare och tiotusentals virtuella besökare. Det har satt igång otaliga viktiga diskussioner om de medicinska möjligheter – och etiska utmaningar – som Crispr-Cas9 innebär.
Men en aspekt som debatten har försummat är frågans säkerhets- och geopolitiska sidor. Det är ett misstag. Okontrollerad modifiering av det mänskliga genomet riskerar att leda till instabilitet både inom och mellan länder. Sverige borde agera redan nu för att föregripa den risken.
Mänsklig genmodifiering utlovar revolutionerande medicinska framsteg. Många allvarliga sjukdomar som till exempel cystisk fibros och Huntingtons sjukdom uppstår på grund av mutationer i specifika gener. Med hjälp av Crispr-Cas9 kan dessa gener ersättas. Eftersom man också kan göra detta på ett sådant sätt att nästa generation ärver de “rättade” generna blir det på sikt möjligt att utrota dessa sjukdomar.
Vi är antagligen bara ett par decennier från att säkert kunna modifiera embryon så att de får generna för särskilda egenskaper – alltså från att kunna designa bebisar. Det kan handla om hår- och ögonfärg eller längd, men också – till en viss grad alla egenskaper som har en genetisk komponent, till exempel intelligens eller musikalisk begåvning.
Det finns grava risker med att tillåta sådana icke nödvändiga “förbättringar.” En av dem är att det riskerar att förvärra den ekonomiska ojämlikheten. Risken är att endast samhällseliten har möjlighet att genmodifiera sina barn. Dessa föds då alltså inte bara socioekonomiskt privilegierade, utan också med ett genetiskt övertag. Det riskerar att undergräva den sociala rörligheten och underblåsa ekonomiska och sociala orättvisor.
Det är ett starkt etiskt argument, och forskarna och bioetikerna bakom de två internationella högnivåmötena om mänsklig genmodifiering har gjort rätt i att ställa sig bakom det. Men deras resonemang kan drivas längre – till också en fråga om säkerhetspolitik. I demokratier bidrar extrem ojämlikhet och låg social rörlighet redan nu till populism och politisk instabilitet, och i tredje världen leder det bland annat till kriminalitet och ökad risk för social konflikt.
Oreglerad mänsklig genmodifiering skulle också kunna rubba ekonomiska och geopolitiska maktbalanser. En möjlighet är att auktoritära regimer försöker stärka sina länders ekonomiska konkurrenskraft genom att, till exempel, införa tvång på att genmodifiera barns intelligens. Totalitära stater som Nordkorea skulle också kunna tänkas ta till sådana medel för att få tillgång till starkare och smartare rekryter för sina väpnade styrkor, eller sprida resistens mot biologiska vapen bland sina befolkningar.
En sådan kapprustning är mer sannolik än den låter. Rysslands regering stödjer redan systematisk dopning av ryska idrottare. Gör regimen det för att vinna fler guldmedaljer är det inte osannolikt att de kommer vara villiga att modifiera det mänskliga genomet för militära syften. En rysk forskare planerar nu att implantera genmodifierade embryon i surrogatmödrar. Om han får tillstånd eller inte blir ett första test av hur Vladimir Putin förhåller sig till den här frågan.
Kina är ett annat land som kanske vill rusta upp genetiskt. Kommunistpartiet har visserligen satt He Jiankui, forskaren bakom de två genmodifierade barnen som föddes 2018, i fängelse. Men den kinesiska regeringens vilja att bli världsledande inom framväxande teknologier omfattar även genteknik. Och den kinesiska staten har sedan ettbarnspolitikens tid erfarenhet av att på massiv skala ingripa i befolkningens reproduktiva valmöjligheter.
Kina har också en mer tillåtande attityd mot mänsklig genmodifiering än många västerländska samhällen. Minnet av eugeniken i Nazityskland – och en stark opinion mot genmodifierade organismer (GMO) – gör genteknik till ett känsligt ämne i Europa. Och i USA motsätter sig den kristna konservativa högern all modifiering av embryon. I Kina, däremot, har Kommunistpartiet sedan det Stora språngets dagar haft attityden att man som en ingenjör ska formge naturen.
Beijing har bra förutsättningar att ta täten i den genetiska revolutionen. Ett av de stora, kvarvarande hindren för mänsklig genmodifiering är att egenskaper såsom intelligens är polygena: de beror på samspelet mellan flera hundra olika gener. Många av dessa påverkar andra egenskaper, vilket betyder att modifieringar av även till synes okomplicerade egenskaper lätt får oanade konsekvenser.
Att knäcka den koden är en fråga om big data: det kräver enorma mängder högkvalitativ genetiska data och förmågan att analysera den. Och medan europeisk dataskyddslagstiftning skyddar hälsoinformation är motsvarande kinesiska lagar snarare till för att med tvång kunna monopolisera den. Det – plus satsningar inom artificiell intelligens och genetisk analys – betyder att Kommunistpartiet lär ha en fördel när det kommer till att både samla in och exploatera genetisk information.
En genetisk kapprustning ligger ännu några generationer i framtiden. Men teknologin som kommer att driva den finns redan. Så det är bra att tolv forskare i höstas uppmanade till bred debatt om hur modifiering av det mänskliga genomet – internationellt och i Sverige – bör regleras. Statens medicinsk-etiska råd har också lagt fram ett förslag på en parlamentarisk utredning för att se över relevant svensk lagstiftning.
Regering och riksdag verkar däremot inte ta frågan på särskilt stort allvar. Skriver man in “Crispr” i sökfunktionen på regeringskansliets hemsida får man fyra träffar. På riksdagens hemsida får man 18, men de flesta handlar om teknikens tillämpningar i jordbruket. Det framgår dock att skrivelsen från Statens medicinsk-etiska råd har tagits emot.
Sverige har redan restriktiv lagstiftning när det gäller mänsklig genmodifiering. Men den är förlegad och återspeglar inte de vetenskapliga, etiska och säkerhetspolitiska risker och möjligheter som Crispr-Cas9 för med sig. I ljuset av detta borde regeringen och riksdagen omedelbart ta initiativ till att uppdatera svensk lagstiftning och policy. Att ligga i framkant på hemmaplan ger oss bättre förutsättningar att forma agendan på europeisk nivå, och att driva på för att EU ska använda sin ekonomiska och juridiska tyngd för att påverka internationella normer och regelverk i rätt riktning.
Då kanske vi slipper att göra våra gener till ännu ett slagfält för konflikt och kapprustning.
PHILIP ANSTRÉN är tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltar i Frivärlds Utrikesakademi.
