Patrik Oksanen, om att ansvaret och möjligheterna att lösa upp låsningarna i förhandlingarna om försvaret nu ligger hos socialdemokraterna och regeringen.
Vill Stefan Löfven gå till historien som statsministern som inte klarade regeringens främsta uppgift. Eller vill han vill gå till historien som en statsminister som förmådde att lösa svåra kriser och utmaningar i brett samförstånd för Sverige bästa. Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten.
På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018 slog statsminister Stefan Löfven fast att regeringens främsta uppgift är att rikets säkerhet ska försvaras i varje läge, och att den grundläggande uppgiften för en stat är att skydda sina medborgare och gränser. Löfven konstaterade vidare att säkerhetspolitiken utvecklas i samförstånd och över blockgränsen. En bärande del i säkerhetspolitiken är Sveriges försvarsförmåga.
Stefan Löfven har också nyligen betonat Sveriges behov av att rusta sig framtida kriser efter de brister vi sett i coronakrisen. I de framtida kriser vi kan befara finns också tyvärr kriser som innebär väpnad konflikt.
Tisdagens besked att försvarsförhandlingarna bryter samman för att regeringen inte vill finansiera det som får betraktas som början av ett återtagande av försvarsförmåga visar hur Socialdemokraternas retorik och praktiska agerande inte hänger ihop. Det finns en bred samsyn om vad som behöver göras, men inte att det ska betalas och genomföras.
Det här är något som försvarsvänner inom socialdemokratin också är upprörda över. Björn von Sydow (S), som var försvarsberedningens ordförande och tidigare socialdemokratisk försvarsminister, uppmanade till i början av maj i en DN-intervju att de borgerliga partierna och SD inte vika ned sig och istället stå upp för att genomföra så mycket som möjligt av försvarsberedningens förslag.
Konsekvenserna mellan att fortsätta skjuta till pengar och att inte göra det är omfattande. S ville inte ge en krona mer än vad som tidigare kommit överens om, trots att det längs vägen tillkommit nya saker och beräkningar varit felaktiga, och sade nej till en fortsatt stege för åren 2026 och 2027. Stegen på fem miljarder kronor per år skulle ha tillfört ytterligare 45 miljarder kronor till 2030.
Och låt mig här återigen understryka att behoven är enorma efter många misslyckade försvarsbeslut och besparingar.
En utredning som kom 2018 visade att materielinvesteringen som behövdes fram till 2030 för att bibehålla försvarets förmåga utifrån 2015 år dimensionering är 168 miljarder kronor. Då var inte ambitionen att växa inräknat. En fortsatt stege på fem miljarder mer per år varje år efter 2025 gör att Sverige skulle nå beräknade 2 procent av BNP till 2030.
Det är två år efter Alliansens vallöfte från 2018. Det är sex år efter Natos mål. Det är varken snabbt eller motsvarar vad som sker i omvärlden, om vi ska vara snälla kan vi kalla det för svenskt lagom. Men inte ens det vill socialdemokratin förbinda sig till.
Två procent av BNP är vad Sverige lade på försvaret 1997, i en mycket säkrare tid. Ett Sverige som inte är med i Nato behöver ligga som under Kalla kriget (efter årtionden av upprustningar) på mellan 2,5 och 3,0 procent av BNP (regeringarna under Palme (S), Fälldin (C) och Ullsten (FP) satsade just de summorna och ibland något högre). Det är i det ljuset som det socialdemokratiska spinnet om ”historiskt höga nivåer” och ”enorma summor” ska ses.
Socialdemokraterna ville alltså inte fortsätta stegen, utan lägga in en kontrollstation 2023 som kanske skulle innebära mer pengar. Skillnaderna i planering mellan tydliga och långsiktiga förutsättningar och korta nycker får stora konsekvenser.
Vad regeringen hade på bordet och vad de borgerliga vill se är betydande förmågeskillnader. Utan att gå in på detaljer så skulle S förslag innebär att bara en mindre del av flera års arbete och politiska överenskommelser i försvarsberedningen genomförs. Ute på förband skulle upplevelsen till och med kunna bli att förmågan backar i vissa avseenden. Förutom militär kapacitet skulle det slå hårt mot förtroende för svensk försvarspolitik, få negativa effekter på försvarsvilja och tilltro i omvärlden om svensk förmåga att bygga upp försvaret efter att man gjort sig av med totalförsvaret. Det sistnämnda är allvarligt. Både främmande makt och våra vänner tittar på oss och vad vi gör, vår inställning till att vara en trovärdig partner eller att upprätthålla en trovärdig tröskelförmåga har betydelse för vår säkerhet.
När försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en TV4-intervju pratar om att det är helt rätt att sätta ned foten och inte gå med på vad som helst, så beskriver han att det är faktiskt vad de borgerliga har gjort. Att Centerpartiet och Liberalerna, som är en del av januariavtalet, har kunnat stå tålmodigt tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna och avvisat den socialdemokratiska oviljan att ta ansvar är hedrande för partierna: att C och L inte vek sig, och att M och KD satt kvar så länge i hopp att S skulle ändra sig.
Socialdemokratin har underskattat den tydlighet och fasthet som funnits i försvarsberedningsgruppen, som förmått att göra just det som von Sydow hoppades på – att hålla ihop och stå stadigt.
Det bästa nu är förstås att regeringen med Stefan Löfven kommer till insikt under mindsommarsnapsen och ändrar sig, en ändrad inställning behöver mötas med en öppen och konstruktiv famn. Det är bra för Sverige om vi får en försvarsuppgörelse som omfattar minst regeringen och de borgerliga. Men innehållet är viktigare än uppgörelsen i sig.
Om inte regeringen ändrar sig så får vi en upprepning av 1936, då oppositionen kör över regeringen i försvarsfrågan genom att ta ansvar och rusta i en orolig tid. Det innebär att regeringen lägger fram en regeringsproposition som inte kommer att gå igenom, utan att det istället blir motförslag eller ändringar som röstas igenom av M, C, KD, L och SD.
Blir det då regeringskris så är det ingenting som januaripartierna C och L rår över. Januariavtalet handlar om tiden fram till 2022, överenskommelsen om pengar till försvaret till 2025 binder inte partierna i tiden efter det.
Ansvaret och möjligheterna att lösa situationen ligger alltså hos socialdemokraterna och regeringen. Så frågan är om Stefan Löfven vill gå till historien som statsministern som inte klarade regeringens främsta uppgift. Eller om han vill gå till historien som en statsminister som förmådde att lösa svåra kriser och utmaningar i brett samförstånd för Sverige bästa.
Klockan tickar, och medan den gör det är det värt att påpeka att det sitter många människor på olika nivåer i försvarsmakten och kringliggande myndigheter som i förtvivlan sliter sina hår över att inte få planeringsförutsättningar. För dem är det här en mardröm, att inte veta vad de ska jobba mot. Att ta fram ett regeringsförslag som inte kommer att bli verklighet, förbereda sig för en riksdagsmajoritet som lägger andra förutsättningar, och samtidigt vara beredd på att det kan komma en tredje variant i någon nattlig kompromiss någon gång, är en komplex utmaning. Allt detta ska ske mycket kort tid . Försvarsförhandlingarna skulle vara klara för en månad sedan. Det är dyrt och det får konsekvenser när man inte får planeringsförutsättningar att återta förlorad förmåga på ett långsiktigt och metodiskt sätt.
Det är inte så en regeringen som vill ta ansvar för svensk säkerhet agerar.
PATRIK OKSANEN är senior fellow vid Frivärld.
