Systematiska våldtäkter och tortyr med sexuella inslag. Nya vittnesmål från Xinjiangprovinsen visar hur Kinas förtryck av uigurerna eskalerar. Nu finns det inte längre något utrymme för tomma ord, skriver Frivärlds Margareta Barabash i Säkerhetsrådet och uppmanar västvärlden att agera.
De senaste rapporterna från människorättsorganisationer visar att uigurernas situation i de så kallade omskolningslägrena i Xinjiang är värre än vad man tidigare befarat. Frivärld har tidigare beskrivit hur kvinnliga fångar tvångsmatas med p-piller, steriliseras mot sin vilja och tvingas genomgå aborter ifall de kommit till lägret gravida. Många av kvinnorna har förts till lägren just av anledningen att de, enligt det kommunistiska partiet, hade fått för många barn.
Att med hot om våld och fångenskap tvinga minoriteter till användning av preventivmedel är praxis. Detta har gett resultat. I de uiguriska regionerna Hotan och Kashgar har födelsetalen sjunkit rejält. Samtidigt subventionerar regimen boende och högavlönade jobb åt hankineser i regionerna, vilket tydligt visar att det rör sig om en medveten policy om etnisk dominans, något som i sin tur tangerar FN-definitionen av folkmord.
Nu har det visat sig att våldet mot kvinnorna sträcker sig ännu längre. Före detta fångar vittnar om systematiska våldtäkter, ofta av flera män samtidigt, och tortyr med sexuella inslag. Bland annat beskriver en kvinna hur hon och hennes medfångar våldtogs vaginalt och analt med pinnar och elektriska batonger. En annan berättar hur de utsatta kvinnorna slutade prata efter de brutala övergreppen eftersom smärtan och skammen blev för mycket att bära.
Myten om den uiguriska konkubinen
Den uiguriska kvinnan porträtteras ofta som ett sexuellt objekt med långt hår och ett vackert ansikte i den kinesiska diskursen, till skillnad från den uiguriska mannen som framställs som en primitiv, mindervärdig varelse i kontrast med hankineserna. Det finns även idéstrukturer baserade på klassiska myter om den uiguriska kvinnan som räddas ur sin misär av den hankinesiska mannen och hur hon tillfredsställer honom fysiskt som ett tecken på sin tacksamhet.
Äktenskap mellan olika folkgrupper var fram tills 1979 förbjudet i Kina. Idag uppmuntrar regimen hankinesiska män att gifta sig med uiguriska kvinnor. Exempelvis erbjuder lokala myndigheter i Xinjiang, genom programmet Uyghur-Han Marriage and Family Incentive Strategy, 10 000 yuan (motsvarande ca 13 000 SEK) till ”blandade” par. Ett annat statligt program, The Big Brother, – som innebär att hankineser bosätter sig i uiguriska hushåll i egenskap av ”en släkting” vars huvudsakliga mål är att sprida pro-kinesisk propaganda – har rapporterats vara en källa till systematiska sexuella trakasserier, främst i de hushåll där mannen förts bort till ett omskolningsläger.
Nu är frågan huruvida den strukturella sexualiseringen av den uiguriska kvinnan i Kina används som ett medvetet vapen i folkmordet. Det har bland annat förekommit vittnesmål om hur hankinesiska män betalat för att komma i fysisk kontakt med de fängslade kvinnorna, men än tycks det inte finnas bevis för huruvida besöken är statligt sanktionerade eller om det ”enbart” rör sig om spontant uppkommen prostitution inom ett rasistiskt och korrupt system.
En tradition av nymalthusianism
Förtrycket mot framför allt de uiguriska kvinnorna kan även ses som en del av Kinas omfattande nymalthusianska policy. Nymalthusianism innebär rädslan för att en alltför stor befolkning medför risken för en humanitär och ekologisk katastrof, något som legitimerar drastiska, ofta statliga, åtgärder för att råda bot på problemet. Kinas ettbarnspolitik är ett exempel på en sådan åtgärd. Även idag tillåts inte kinesiska medborgare att skaffa mer än två barn. Samtidigt är policyn indirekt uppbyggd till etniska minoriteters nackdel – som ovan beskrivet är det vanligt att uigurer hamnar i läger som straff för att de skaffat för många barn.
Trots att Xinjiang är en fattig region är den rik på naturresurser som olja och gas, vilket är ytterligare en anledning till att inflyttningen av hankineser ökat de senaste åren. Kommunistpartiet har alla incitament att öka sin dominans i regionen, vilket i allt högre grad tycks ske på de etniska minoriteternas bekostnad.
Trots att regimen officiellt förnekar att det pågår ett folkmord är de också medvetna om att de har världens ögon på sig. Den fria världen har alla chanser att agera. Det är av yttersta vikt att UNHRC erkänner och utreder det systematiska förtrycket som folkmord. I det stora hela bör frågor gällande kommunistpartiets brott mot mänskliga rättigheter ständigt ligga högst uppe på agendan inom relevanta FN-organ. Vidare bör riktade sanktioner införas mot förtryckets nyckelpersoner snarast och människorättsorganisationer som arbetar i regionen bör förses med de resurser som krävs för ett utförligt arbete.
Det finns inte längre något utrymme för tomma ord. Västvärlden har ett moraliskt ansvar att agera.
Margareta Barabash
