Patrik Oksanen, om att viljan att skriva om historien bottnar i ett strategiskt intresse. Kan synen på vad som hände, med ockupationer och aggressioner, förflyttas så försvagas motståndskraften i väst.
Att ändra historien är en förutsättning för att kunna upprepa den.
Rysslands hittepåhistoria om andra världskriget tar sig allt mer absurda uttryck. Nyligen meddelade ryska myndigheter att de väcker åtal för påstådda krigsbrott i Karelen, där gaskammare ska ha använts av Finland. Omöjligt, konstaterade det finländska riksarkivets chef Jussi Nuorteva för kvällstidningen Ilta-Sanomat.
Omöjligt, för att om det fanns den minsta antydan om finländska gaskammare så hade det kommit fram efter kriget. Anklagelsen är så absurd att den vore skrattretande om det inte var för att åklagaren, den ryska federationens undersökningskommitté, lyder direkt under president Putin.
Upptrappningen mot Finland har skett stegvis. Först började ryska krigshistoriker med utgrävningar i karelska Sandarmoch för att hitta påstådda finländska massavrättningar. Det råkade bara vara på samma plats som Stalin lät utföra massmord under utrensningarna på 1937-1938. Det var inte bara ryssar som föll offer för Stalins utrensningar, såväl finländska som svenska kommunister som sökt lyckan i ”Arbetarnas paradis” finns bland offren.
Stalins brott har blivit allt mer obekvämt i dagens Ryssland. Justitiemordet på människorättskämpen och historiken Jurij Dmitrijev (vars fall följs i Säkerhetsrådet) är det mest kända exemplet. Dmitrijev var outtröttlig i sitt arbete för att hitta offrens gravar, från början med myndigheternas stöd. Nu sitter han fängslad för påhittade anklagelser om pedofili. Så när ryska krigshistoriker börjar leta efter påstådda finländska krigsbrott på samma plats var det en signal om att Stalins brott skulle suddas ut och en annan berättelse ta dess plats.
I höstas släppte FSB tidigare hemligstämplade dokument om interneringsläger i Karelen. Den federala undersökningskommissionen meddelade nyligen man väcker åtal kring lägren. Det är här som det omöjliga påståendet om 7 000 dödade krigsfångar, som ska ha avrättats i gaskammare, begravts levande eller skjutits dyker, upp. Därtill läggs 8 000 döda i civila läger på anklagelselistan.
Uppgifterna om gaskammare och levande begravda krigsfångar är absurda, likaså har dödstalen överdrivits. Det är sedan länge känt i finländsk historieforskning att tillstånden i lägren var särskilt svåra under vintern 1941-1942 pågrund av livsmedelsbristen. Sjukdomar, undernäring från början, dålig förberedelse från Finlands sida att hantera fångar och bristande sjukvård bidrog också till dödstalen. Omkring 4 000 civila dog i lägren, vilket är hälften av det ryska påståendet.
Bland de 64 000 krigsfångarna dog omkring 19 000 i lägren. Finland avrättade också strax över 1 000 krigsfångar, bland annat vid flykt, men det rörde sig inte om organiserade massavrättningar. Det ironiska är att många sovjetiska krigsfångar möttes av än värre öden än finländsk krigsfångenskap vid hemkomsten, för många slutade det med avrättning.
Finland var inte heller ensam med höga dödstal bland krigsfångar. Av de 90 000 tyskar som kapitulerade vid Stalingrad kom bara 6000 hem. Under fortsättningskriget beräknas Sovjetunionen ha tagit runt 3500 finländska krigsfångar, cirka 2000 återvände.
Så vad vill Ryssland med påhittade gaskammare 75 år efter andra världskrigets slut? Det ryska agerandet kan inte förstås som en vanlig historiedebatt där historiker drar olika slutsatser. Historia är ett medel för Kreml att påverka.
Det här drabbar inte bara Finland. Polen har av Putin själv attackerats ett flertal gånger. I den ryska propaganda försöker man lägga skulden för krigsutbrottet på offret, Polen. Det hemliga tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentroppakten, den som delade upp östra Europa mellan Hitler och Stalin, har förnekats eller målats upp som sovjetiskt självförsvar och nödvändigt för att rädda mänskligheten. De baltiska länderna har fått höra att de inte alls var ockuperades av Sovjetunionen. Deportationer och massavrättningar suddas ut och förtigs.
I den årliga litauiska hotbildsanalysen konstateras det att:
”Rysslands historiepolitik har blivit ett nyckelinstrument för en konfrontationsstrategi och ideologi. Kreml manipulerar den sovjetiska segern i andra världskriget för att försöka rättfärdiga sina anspråk på att kontrollera den post-sovjetiska sfären”.
Historia är för Ryssland ett strategiskt intresse. Kan synen på vad som hände, med ockupationer och aggressioner, förflyttas så försvagas motståndskraften i väst. Att ändra historien är en förutsättning för att kunna upprepa den.
Kreml har dessutom akuta problem på hemmaplan. Den stora nationalistiska manifestationen, höjdpunkten i andra världskrigskulten, den stora paraden i Moskva på segerdagen har ställts in på grund av coronaviruset. Det i sig är en krissignal om hur allvarligt läget är. Lägg till ett katastrofalt lågt oljepris och stigande missnöje med en Putin som tänkt sig sitta kvar länge till vid makten.
Det är inte svårt att förstå varför Kreml behöver avleda uppmärksamhet. Det är i den bredare kontexten som den absurda anklagelsen om gaskammare i Karelen måste förstås. Det handlar inte om vad Finland har gjort utan om vad Kreml behöver.
PATRIK OKSANEN är senior Fellow på Frivärld och kommer senare i vår med en brief om hur Segerdagen och Andra världskriget används av Kreml.
