Martin Hurt belyser några av de mest centrala frågorna som bör övervägas i samband med ett eventuellt framtida medlemskap i Nato.
FOTO: Nato
Dagarna innan försvarsbeslutet fastställdes den 15 december blev den så kallade Nato-optionen livligt behandlad i media. Diskussionen om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap har med jämna mellanrum blossat upp även tidigare, men vad innebär det att förbereda sig för ett Nato-medlemskap, att bli fullvärdig medlem och att med tiden integreras i militäralliansen?
Estland är ett av de 14 länder som sedan slutet av det kalla kriget blivit medlemmar i organisationen, och 16 år av Nato-medlemskap har gett en del erfarenheter som eventuellt kan vara av intresse för beslutsfattare i andra länder att ta del av.
Den första uppenbara frågan som bör ställas är varför ett land vill bli medlem i Nato. Är det för att man upplever ett konkret hot och vill gardera sig genom ett nära samarbete med likasinnade länder? Är det för att de flesta andra länder i Europa som delar samma värderingar om grundläggande fri- och rättigheter redan är medlemmar och man inte vill stå utanför tillsammans med länder som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea? Finns det andra skäl? Vilket skäl är viktigast och överskuggar det i så fall andra? Om orsaken till att man vill bli medlem inte är uppenbar så får man svårt att förklara behovet för såväl den inhemska opinionen som för makthavarna i de nuvarande medlemsländernas huvudstäder.
För det andra bör det finnas folkligt stöd för ett medlemskap. Ingen organisation vill ha medlemmar som träder ur och går med igen beroende på vilken koalitionsregering som för tillfället har makten. Därför behöver försvars- och säkerhetspolitiken vara folkligt förankrad, precis som Anders Lindberg påpekade i Aftonbladet den 12 december. En folkvilja kan växa fram underifrån, om, som i t ex Estlands fall, en övervägande del av befolkningen har anhöriga som fängslats, deporterats, tvångsmobiliserats och avrättats av aggressiva grannar vilket därför skapat ett framtida behov av bindande säkerhetsgarantier och starka allierade. En estnisk politiker som skulle begå misstaget att föreslå utträde ur Nato skulle med största sannolikhet inte bli återvald. Men folkvilja ka även påverkas genom opinionsbildning. Därför kan det finns skäl för politiker att med jämna mellanrum bestämma sig för när det är tid att passivt följa folket och när det är dags att ägna sig åt aktivt politiskt ledarskap.
I Natos nyaste medlemsland Nordmakedonien stödjer enligt en färsk opinionsundersökning 74 procent av de tillfrågade landets medlemskap i Nato, jämfört med 18 procent som är mot ett medlemskap. Därmed inte sagt att länder med svagare folkligt stöd inte kan bli medlemmar. I Montenegro, som blev medlem 2017, stödjer ca 45 procent medlemskapet i alliansen mellan strax under 40 procent är emot. Ett land där Nato-medlemskapet har svag folklig förankring får dock svårare att mobilisera politisk vilja och handlingskraft för att bidra till gemensamma ansträngningar som förutsätter att landet måste avdela personella och/eller finansiella resurser, och därigenom kan en sådan medlem under vissa omständigheter försvaga snarare än förstärka alliansen.
Nato är mitt inne i en strategisk ominriktning från två decennier av operationer i lågintensiv miljö i bl a Afghanistan till ett mer traditionellt kollektivt försvar mot kärnvapenstaten Ryssland. Denna omdaning är krävande i både finansiella och personella termer. Som för flera år sedan konstaterats har en del medlemsländer ett så pass stort ackumulerat moderniseringsbehov på grund av tidigare underlåtna investeringar att 2 procent av BNP inte kommer att räcka för att förnya respektive försvarsmakt. Kritiker av Natos tvåprocentsmål utgår ofta från att måttet inte gör länder rättvisa eftersom de kan uppfylla sina åtaganden även med lägre försvarsutgifter men faktum är också att det inte finns någon garanti för att 2 procent av BNP kommer att vara tillräckligt för att uppfylla överenskomna mål. Lägg därtill att Natos ledningsorganisation är under återuppbyggnad och kräver ett ansenligt tillskott av erfarna officerare som är en bristvara i de flesta medlemsländer. Bristfällig politisk vilja i ett medlemsland medför bristande resurser, det i sin tur till en ojämlikare bördefördelning mellan Europa och USA och i förlängningen till en urholkad allians.
För det tredje, även om ett blivande medlemsland har lyckats identifiera huvudorsaken till varför man vill bli medlem i alliansen behöver ofta andra frågetecken rätas ut. I den svenska debatten saknas det inte sådana. Inställningen till kärnvapen i allmänhet och Natos kärnvapenavskräckning i synnerhet har diskuterats i många år. Gemene man behöver inte vara en varm anhängare av kärnvapen, men svenska politiska beslutsfattare borde dela uppfattningen om kärnvapnens oumbärliga roll i en defensiv försvarsorganisation som Nato så länge som andra länder innehar sådana vapen. En bristande mognad i den frågan skulle försvaga snarare än förstärka Nato.
I debatten har det ibland även uttryckts tvivel till att vara medlem i samma organisation som Turkiet med hänvisning till exempelvis bristande pressfrihet. Detta är en viktig fråga att diskutera, eftersom Turkiet med dess befolkning på över 80 miljoner invånare är en av alliansens tungviktare. Landet leder under 2021 markstridskrafterna i Natos snabbinsatsstyrka VJTF. Skulle det uppstå ett behov av att förflytta den styrkan till exempelvis Baltikum och landförbindelserna blev avskurna vore en möjlighet att använda svenskt territorium som språngbräda. Skulle i så fall Sverige neka Natos snabbinsatsstyrka rätten till genomfart med motiveringen att den till överväldigande del består av turkiska trupper, och därigenom neka de baltiska grannländerna militär hjälp? Skulle Sverige i så fall ha militära medel under 2021att kompensera för detta genom att själv skicka en brigad till t ex Estland? Denna fråga är givetvis aktuell oavsett om Sverige är medlem i Nato eller inte. Historiskt sett har andra länder tidigare ställts inför betydligt mer komplicerade frågeställningar än så.
Det kan inte ha varit alldeles enkelt för exempelvis Norge, Danmark, Belgien och Nederländerna att välkomna den forna fienden blott 10 år efter slutet av andra världskriget när Västtyskland blev medlem i alliansen. Och att länder som Grekland, Bulgarien och Rumänien där det forna Ottomanska riket lämnat djupa och långvariga spår trots detta föredrar att tillhöra samma allians som Turkiet säger en hel del. Har Sverige några jämförbara historiska trauman att framföra som skäl för att inte beröra sig med Turkiet? Således handlar det om att väga fördelar mot nackdelar, att ha klart för sig varför man vill bli medlem samt se ett eventuellt medlemskap i ett längre perspektiv med medföljande risker och möjligheter.
Vilken inofficiell grupp av medlemsländer skulle Sverige sträva efter att samarbeta tätast med efter att ha blivit medlem, om så skedde? Den grupp som består av länder som geografiskt sett gränsar till Ryssland eller dess närområde och som verkar för ett starkare kollektivt försvar samtidigt som man uppnått alliansens tvåprocentsmål? Eller kategorin som består av fyra mindre centraleuropeiska länder som fortfarande fokuserar mot hoten mot Natos södra närområde bestående av terrorism och våldsbejakande extremism, och som därför är mer ljummet inställda till den strategiska ominriktningen mot kollektivt försvar och vikten av att leva upp till tvåprocentsmålet?
Det här är bara några exempel på frågor som borde övervägas i samband med ett eventuellt framtida Nato-medlemskap. Det finns inga vedertagna snabbspår in i alliansen och i snitt har länder behövt 1,5 år från inbjudan till att bli medlem, beroende på att medlemsländernas parlament måste ratificera inträdesprotokollet. Det står alla länder fritt att utfärda ensidiga säkerhetsgarantier riktade till enskilda stater men detta är ingenting som har någon koppling till hur Nato som organisation fungerar. Vad som till syvende och sist räknas är å ena sidan ett lands uttalade vilja att bli medlem och förmåga att göra vad som förväntas av landet (och förväntningarna är i paritet med landets välstånd) samt å andra sidan de nuvarande medlemsländernas vilja att hålla dörren på glänt även då orosmolnen drar in över Europa.
Martin Hurt
Forskare vid tankesmedjan International Centre for Defence and Security i Tallinn, Estland.
Åsikter som uttrycks är författarens egna och har ingen koppling till författarens arbetsgivare.
