The Kremlin, Pixabay, photo by: rperucho
Genom manipulation och förtryck har Vladimir Putin omformat Ryssland till en plats där demokrati är avlägset och korruptionen är utbredd. Hans grepp om makten är fast, och han använder kriget som ett verktyg för att konsolidera sin position och gynna sig själv och sina anhängare. “Eftersom Putin inte gör någonting till det ryska folkets gagn, behöver han ständigt nya krig för att motivera sin makt och öka sitt förtryck”. Det skriver Anders Åslund, senior fellow Frivärld.
Under de tre dagarna 15-17 mars i år blev Rysslands president Vladimir Putin ”omvald” till en femte mandatperiod som president. Det var inte ett riktigt val, eftersom Putin medvetet har förvandlat Ryssland från en spirande demokrati på 1990-talet till en extremt repressiv diktatur. Han hade till och med just låtit mörda den främste oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. En seriös statistisk undersökning hävdar att inte mindre än 31 miljoner röster lades till. Ryssland har inte haft ett sådant förskräckligt förtryck sedan Stalin.
Putins diktatur främjar inga goda värderingar, ekonomisk tillväxt eller modernisering utan stagnation i alla avseenden. Den diktatur som vuxit fram är inte någon olyckshändelse utan en långsiktig strategi. Putin kommer från KGB, den sovjetiska hemliga polisen, och S:t Petersburgs organiserade brottslighet i början av 1990-talet. Deras logiska symbios är Putins auktoritära kleptokrati. Han har gjort denna kombination acceptabel för en del av den ryska befolkningen genom att vädja till storrysk nationalism som lett till upprepade krig, medan han förtryckt de andra allt värre.
Putins många offentliga uttalanden visar en del av hans tänkande, men de måste kontrolleras mot hans handlingar, ty han har sagt många positiva saker som han uppenbarligen inte trodde på. Tidigt hyllade han demokratiska värderingar och frihet, men hans styre har visat en tydlig önskan om motsatsen.
Efter att Putin hade kommit till makten på nyårsafton 1999 var huvudfrågan: ”Who is Mr. Putin?” Under sin första mandatperiod försökte han skickligt att vara allting för alla och sade opportunistiskt vad folk ville höra. I efterhand har hans åsikter blivit uppenbara, men de flesta var klara redan i hans intervjubok First Person, som sammanställdes 2000.
Putin – KGB-officeren
Under åren 1991-94 besökte jag St. Petersburg ett par gånger om året för evenemang, där alla S:t Petersburgs politiska stjärnor deltog. Borgmästare Anatolij Sobtjak var en enastående talare. Det västerländska näringslivets älskling var förste vice borgmästare Alexej Kudrin, senare Putins finansminister. Nr. 3 var Vladimir Putin, men få uppmärksammade honom, eftersom han betedde sig som en säkerhetsvakt. På grund av hans anstötliga uppträdande var han illa omtyckt av de lokala skandinaviska diplomaterna.
Även om Putin hade varit rätt misslyckad som KGB-officer och gått i pension enbart som major så älskade han KGB. I sin intervjubok First Person fick han frågan om han reflekterade över Stalins stora terror när han började arbeta i KGB, varpå han svarade: ”För att vara ärlig tänkte jag inte alls på det. Inte det minsta.”
Putin var antidemokratisk från början, även om han inledningsvis försökte dölja detta med många uttalanden som hyllade demokrati och frihet. Framför allt har han bestämt motsatt sig mediernas frihet. Efter att han blivit president tog han kontrollen över de viktigaste tv-kanalerna så fort han kunde, och hävdade lögnaktigt att orsakerna var deras ekonomiska brister. Han centraliserade också den politiska, verkställande och rättsliga makten och insisterade på en ”vertikal makt.”
Putin är besatt av information. Han hämtar all information från sina tre favoritunderrättelsetjänster och tror inte på öppen information. Han ägnar synbarligen inte mycket uppmärksamhet åt ekonomisk information, ty varken centralbanken eller finansministeriet ingår i hans dagliga informationsflöde.
Putins främsta styrka som KGB-agent är uppenbarligen att han vet hur han skall charmera viktiga personer, att ”arbeta med människor” som han kallar det. Han har upprepade gånger utmärkt sig i dessa färdigheter och charmerat den ena västerländska ledaren efter den andra. Putin älskar allt som har med KGB att göra, dess sekretess, dess information, dess analys och värderingar. Som president har han återupplivat mord av underrättelsetjänsten både hemma och utomlands.
Putin – Kleptokraten
I början av 1990-talet var S:t Petersburg känt som Rysslands huvudstad. Som St. Petersburgs förste vice borgmästare för internationella ekonomiska frågor hade Putin ansvaret för den mest kriminella delen av stadens ekonomi.
Han upprätthöll omfattande och intima kontakter med de ledande organiserade kriminella grupperingarna i staden och drev dubiösa affärer med fastigheter, privatisering av företag och råvaruhandel. En rapport från en utredningskommission från S:t Petersburgs stadsfullmäktige fastställde att han hade förskingrat mer än 100 miljoner dollar i slutet av 1991. Eftersom han kontrollerade de myndigheter som skulle bekämpa brottsligheten så har inga ryska brottmål drivits mot honom. Ändå blev varken Putin eller hans lojalister särskilt rika vid den här tiden, men han hade utvecklat sitt kriminella nätverk som blev en central del av hans system.
Efter att han hade blivit president tog han steg för steg kontroll över de stora statsföretagen under sina två första mandatperioder. Han gjorde så genom att utse sina mest lojala medarbetare till verkställande direktörer och styrelseledamöter. Hans främsta bedrift var att ta kontroll över det gigantiska gasbolaget Gazprom 2001.
Inom några år hade Putin ihop med sina närmaste kumpaner organiserat enorma finansutflöden från Gazprom. De två oppositionsledarna Boris Nemtsov och Vladimir Milov uppskattade att Putin och hans vänner tog ut inte mindre än 60 miljarder dollar från Gazprom under de fyra åren 2004-2007. De gjorde det främst på två sätt, genom offentlig upphandling av främst rörledningar och privatisering av alla typer av sidotillgångar, som finans- och medieföretag. Dessa utflöden har fortsatt. Nemtsov sköts ihjäl utanför Kreml 2015 och vi kan gissa vem som beordrat mordet.
Putin och hans kumpaner
Putin har varit extremt noggrann i sitt val av medarbetare, vilket förmodligen är en av hans största styrkor. Han väljer ut personer som han kan lita på helt och hållet som bygger på en snäv krets av män som han arbetade med i KGB eller i S:t Petersburg för länge sedan. Han är mycket lojal mot sina främsta medhjälpare och avskedar sällan någon, och när han gör det låter han dem sakta sjunka i rang.
Personalvalen är traditionellt sovjetiska och nyckeln till avancemang har varit Putins personliga förtroende, som folk vunnit genom att samarbeta nära med honom i flera år tidigt i karriären. Förtroende och lojalitet har varit av största betydelse, vilket även var fallet i det sovjetiska systemet. Putins lojalitet mot gamla medarbetare har varit lika stor som hans överseende med deras brister. Dess män bestraffas inte för ohejdad korruption, inkompetens eller ineffektivitet, men deras lydnad och diskretion måste vara total.
Putin träffade många av sina främsta medarbetare i KGB i Leningrad och KGB:s högskola, bl.a. Sergej Ivanov, Nikolaj Patrusjev, Alexander Bortnikov, som alla blev KGB-generaler – till skillnad från Putin. I tur och ordning blev alla tre chefer för FSB och de förblir tungviktare i säkerhetsrådet. Livet i Dresden, 1985-90, verkar ha varit ganska tråkigt. Endast två nuvarande toppersoner kom honom nära där, KGB-kollegorna Sergei Tjemezov och Nikolaj Tokarev. Tjemezov är nu VD för det jättelika statliga rustningsföretaget Rostec, medan Tokarev är VD för det statliga oljeledningsföretaget Transneft.
Under tiden som förste vice borgmästare i S:t Petersburg utvecklade Putin två olika kretsar av nära medarbetare. En bestod av vänner främst inom privata affärer. De viktigaste var de blivande fyra ledande kumpanerna Gennadij Timtjenko, bröderna Arkadij och Boris Rotenberg, och Jurij Kovaltjuk. De har alla blivit mångmiljardärer tack vare Putin.
Den andra cirkeln var i borgmästarens kansli, från vilken han valde ut den senare premiärministern och presidenten Dmitrij Medvedev, den mångårige finansministern Alexej Kudrin, ekonomiminister Herman Gref och vice premiärminister Dmitrij Kozak, samt den nuvarande chefen för Gazprom Alexej Miller och chefen för Rosneft Igor Setjin.
Putins personalsystem kan ses som tre cirklar. Den första kretsen av hans affärskumpaner framstår som viktigast och de har säkert blivit de rikaste. Den andra cirkeln består av vänner från KGB och den sista från borgmästarkansliet i St. Petersburg.
Putin – imperialisten
I dag framstår Putin som en gammaldags rysk imperialist, som önskar samla allt land som någonsin har tillhört det ryska imperiet, trots att han under sina två första mandatperioder upprepade gånger garanterade suveränitet och territoriell integritet till alla före detta sovjetrepubliker. Hans imperialistiska vändning har motiverat hans krig och ett ökat förtryck.
Putin har blivit så extremt imperialistisk att han numera berömmer Ivan den förskräcklige, Peter I och Katarina II mest bland tidigare ryska härskare, på grund av att de erövrade mer land för Ryssland andra tsarer. Han verkar finna den relativt liberala tsaren Alexander II som avskaffade livegenskapen 1861 mest motbjudande.
I juli 2017 försökte han till och med att rehabilitera Ivan den förskräcklige (1547-1584), den mest avskydda av Rysslands alla härskare. Han älskar att citera den konservative tsaren Alexander III:s berömda motto (1881-94): ”Ryssland har bara två allierade: armén och flottan”, och i november 2017 avtäckte han ett monument till hans ära på Krim.
Ändå verkar Putin mest attraherad av Nicholas I bland ryska historiska ledare. Han grundade den tsaristiska hemliga polisen och skärpte den auktoritära ordningen efter den förhållandevis liberale Alexander I och dekabristernas uppror 1825. Under 1848-49 kväste Nicholas I uppror i hela Östeuropa. Hans tragiska final var dock Krimkriget, 1853-56, som utgjorde ett förödande slag mot Rysslands stigande stormaktsambitioner.
I sitt årliga tal till den federala församlingen 2005 ondgjorde sig Putin över Sovjetunionens kollaps som den största geopolitiska tragedin under 1900-talet. I februari 2007 gick han ännu längre och höll sitt första öppet antiamerikanska tal vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Vid Natos toppmöte i Bukarest i april 2008, dit han absurt nog blivit inbjuden, förnekade han för första gången Ukrainas rätt att existera.
Vändpunkten i Putins utrikespolitik verkar ha varit den Orangea Revolutionen, den demokratiska gräsrotsrevolutionen i Ukraina i slutet av 2004. Den ryske ledaren var framför allt rädd för att förlora makten genom en demokratisk revolt i Ryssland och reagerade genom att försöka förhindra demokrati i grannländerna.
Putin – krigaren
Putins verkar förstå grunden för den egna regimens legitimitet. De två första mandatperioderna, 2000-2008, kan sammanfattas som av politisk stabilitet och stigande levnadsstandard. Ryssarna var trötta på 1990-talets ekonomiska och politiska instabilitet. De önskade stabilitet och bättre levnadsstandard, vare sig staten var demokratisk eller ej.
Putin har emellertid byggt sin makt på krig. Ryska makthavare citerar ofta den tsaristiske inrikesministern Vjatjeslav von Plehve 1904, före det katastrofala rysk-japanska kriget sade han: ”Vi behöver ett litet segerrikt krig”. Den ryska utrikespolitiska eliten omhuldar denna idé på samma sätt som de romerska kejsarna erbjöd folket bröd och cirkus. Med mindre bröd att tillgå ökar efterfrågan på cirkus och idag är cirkus lika med krig i Ryssland.
Putin blev populär och vann presidentvalet 2000 efter några mystiska husbombningar med hundratals dödsoffer i Ryssland hösten 1999. Han skyllde tvivelaktigt på tjetjener och därför startade det blodiga andra tjetjenska kriget, medan attentaten sannolikt utfördes av FSB för att skrämma upp ryssarna.
2003 lät han arrestera Rysslands rikaste man, VD:n för Yukos Oil Company Michail Chodorkovskij, vilket i praktiken var ett krig mot oligarkerna. Därigenom vann han valet till duman i december 2003 och presidentvalet i mars 2004.
Efter att president Micheil Saakashvili hade stoppat den organiserade brottsligheten och korruptionen i Georgien inledde Putin ett femdagars krig i Georgien, den 8-12 augusti 2008. Från ryskt perspektiv var det ett idealiskt litet och segerrikt krig. Det lyfte hans popularitet till en ny höjd.
Vintern 2013 inträffade ett nytt demokratiskt utbrott i Ukraina, men denna gång var Kreml och Putin förberett. I februari 2014 ockuperade man snabbt Krim och annekterade det innan den nya ukrainska regeringen hade hunnit organisera något motstånd. Denna annektering godkändes med stor entusiasm (”Krim är vårt!”) av inte mindre än 88 procent av ryssarna, vilket tog Putins popularitet till den högsta punkten någonsin.
Framgången på Krim uppmuntrade Kreml att fortsätta. I april 2014 höll han ett stort tal om ”det nya Ryssland,” varvid han gjorde anspråk på halva Ukraina som Katarina II hade erövrat. Den nya demokratiska ukrainska regeringen lyckades dock organisera militärt motstånd förbluffande snabbt, och Putin lugnade ned sig med förhandlingar om östra Ukraina i en Minskprocess med Tyskland och Frankrike som medlare.
I september 2015 inledde Ryssland en begränsad militär intervention i Syrien. Agerandet vände inbördeskriget i Syrien till fördel för den sittande Assad-regimen. Det var inte särskilt kostsamt, men det väckte ingen entusiasm bland vanliga ryssar. Det höjde dock Rysslands internationella anseende.
Slutligen, i februari 2022, inledde Putin sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Han hade redan gjort klart att han önskade krig mot Ukraina i juli 2021, genom att publicera ett långt historiskt traktat som hävdade att Ryssland och Ukraina var en nation och förnekade Ukrainas rätt att existera. Även om angreppet var djärvt, var det utomordentligt inkompetent och därför inte särskilt framgångsrikt. Ändå sköt Putins popularitet återigen i höjden och han lyckades öka förtrycket mer än någonsin efter Stalin. Politiska fångar dömdes till upp till 25 år i fängelse bara för att uttala sig mot kriget och Ryssland har nu mer än 1000 politiska fångar. Mordet på Navalnyj visar hur långt förtrycket har gått.
Önskar Putin nu permanent krig?
Det mest överraskande med den andra attacken mot Ukraina är kanske att det tog honom åtta år att besluta sig för att iscensätta den. Eftersom Putin inte gör någonting till det ryska folkets gagn, behöver han ständigt nya krig för att motivera sin makt och öka sitt förtryck.
Den ökade benägenheten att driva krig för att mobilisera den ryska nationen kan vara rationell maktpolitik, men den blir alltmer riskabel, eftersom västvärlden äntligen har förstått vad Putin håller på med. Väst har levererat stora mängder av moderna vapen och finansiering till Ukraina, samtidigt som det har infört stränga sanktioner mot Ryssland, som har blivit isolerat från hela Väst.
För Putin är dock den inhemska situationen det centrala. Han bryr sig inte om ekonomisk tillväxt eller modernisering, så länge det ryska folket förblir passivt. Värderingar verkar inte särskilt viktiga för honom, medan han är helt fokuserad på makt och personlig rikedom. Som en rutinerad politiker så exploaterar han utvalda väljares befintliga värderingar och använder argument som motiverar hans styre. För den ryske presidenten är ett dåligt krig bättre än en god fred, eftersom kriget tillåter honom mycket mer förtryck.
Sannolikt har Putin nu kommit fram till att ett permanent krig passar honom bäst. Vi bör förbereda oss för det.
Anders Åslund, senior fellow Frivärld
