Just nu pågår det 59:e amerikanska presidentvalet. I skrivande stund är det högst oklart vem som kommer att vinna och även senatsvalet verkar bli mycket jämnt. Det man som mediakonsument slås av är hur svårt det är att förutse händelseutvecklingar. Freddy Jönsson Hanberg, grundare av Totalförsvarsstiftelsen, skriver om att vi kanske måste acceptera det och hitta en annan väg.
Covid-pandemin är bara ett exempel på dålig riskhantering. Bild av Elliot Alderson från Pixabay
Marknaden, alltså den plats där köpare och säljare möts, brukar kunna utvisa något om vart vi är på väg. Ett bra exempel är fenomenet ”diskontering” på aktiemarknaden. Det innebär att köpare tar höjd för förväntade förändringar i framtiden redan idag. Om en aktieköpare ville köpa aktier i ett brittiskt företag sommaren 2016 så var man inte villig att betala lika mycket som någon månad tidigare. Brexit med allt vad det innebar av osäkerheter sänkte automatiskt priset på det brittiska företagets aktie trots att företagets resultat inte ännu hade påverkats. Inför presidentvalet tycks marknaden inte ha räknat med ett så jämnt val och att ett odemokratiskt agerande av den sittande presidenten skulle kunna leda till inrikes destabilisering i USA. Istället har man en förväntan om olika former av stimulanspaket som respektive kandidat utlovat. I slutet av förra veckan dök Dow Jones index men har under början av den här veckan återhämtat sig, sannolikt för att Biden leder. Jag tror det är optimistiskt. Marknaden är inte en lika bra indikator för geopolitiska förutsägelser som för finansiella.
Opinionsundersökningsinstitut ägnar sig åt utfrågningar av ett urval av människor för att på så sätt förutspå till exempel ett val. För dem handlar det mycket om hur frågorna formuleras. Om frågan ställs så att intervjuobjekten skall svara på vilken presidentkandidat de skulle rösta på om det var val idag så får man ett svar. Om frågan ställs på annat sätt får man andra svar. Sällan ber man väljarna spekulera i vem de tror skall bli president. I årets presidentval i USA spådde i stort sett samtliga opinionsundersökningar en seger för Biden. Ledningen var till och från tvåsiffrig. Min observation är inte att de hade fel eller ställde fel frågor, utan att det uppenbarligen är mycket svårt att använda sig av opinionsundersökningar för att förutspå en händelseutveckling.
Företag som erbjuder vadslagning har under de senaste presidentvalen och även i andra sammanhang utanför sportvärlden spelat en större och större roll. Det växande intresset för spel och betting på nätet har skapat förutsättningar för en mängd olika aktörer att etablera sig på spelmarknaden. Man kan spela på sporter, tv-program eller stora politiska händelser. Det som är intressant med vadslagning idag är att digitaliseringen gjort det möjligt att ta emot spel i mycket stora volymer. Det innebär att det statistiska underlaget ökar och tillförlitligheten ökar på samma sätt som när man använder sig av crowdsourcing för kunskapsinhämtning eller peer review inom den akademiska världen. Spelbolagens, eller egentligen spelarnas, syn på vem som skulle vinna presidentvalet i USA 2020 visade sig dock vara näst intill oanvändbar. Oddsen var kraftigt till Bidens fördel men svängde över till Trumps fördel på själva valdagen.
Joe Biden vann ingen överlägsen seger, återstår att se om han vinner över huvud taget, foto Michael Stokes. Från Wikimedia,
Dessa tre metoder att försöka förutspå händelseutvecklingar återges ofta av media. Nedan följer tre något mer spektakulära eller skämtsamma exempel som visar att förutsägelser som baseras på stora volymer, vetenskapliga metoder eller matematiska modeller inte alltid är bättre på att förutsäga framtiden än rena spektakel eller parodier.
I episoden ”Bart to the future” som sändes i mars år 2000 nämner Lisa Simpson i den tecknade familjen Simpson att hon tar över som president efter Donald Trump. Detta har använts som ett av många exempel på där Simpsons förutspått framtiden. Andra förutsägelser var att Disney skulle förvärva Fox, tjugo år innan det hände. Gör man så många avsnitt av en tecknad TV-serie och ägnar en del tid åt framtiden så kommer man då och då att hamna rätt och som med många populärkulturella referenser så omhuldas de oproportionerligt av dagens meme-kultur.
Bläckfisken Paul förutspådde utfallet av det tyska fotbollslandslagets matcher. Paul lyckades tippa rätt vinnare i Tysklands samtliga sju matcher. Den ”synska” bläckfisken lyckades även tippa rätt på VM-finalen mellan Nederländerna och Spanien, där Spanien stod som segrare. Han pekade alltså ut rätt vinnare i alla åtta matcher som tippades. Sannolikheten att detta skulle bli resultatet vid ren slumpvis dragning är ungefär 1/256 eller 0,4%.
Om vi återvänder till aktiemarknaden där framtidsförutsägelser tycks vara finansbranschens motsvarighet till alkemi har till exempel professor Philip Tetlock på University of Pennsylvania visat att pilkastande schimpanser lyckades bättre med att förutse aktiemarknadens rörelser än en referensgrupp bestående av 284 experter (Superforecasting, The Art and Science of Prediction, 2015).
För tio år sedan visade det svensk-grundade cybersäkerhetsföretaget Recorded future att man kunde förutspå stora politiska händelser genom att kartlägga relationer mellan människor och organisationer. Den typen av relationsdatabaser är något som underrättelsetjänster arbetat med i alla tider men digitaliseringen har gjort det möjligt för algoritmer som har tillgång till mycket stor datamängder att lägga grunden för analyser som trots svåra förutsättningar kan ge en mycket verklighetsnära bild. Sedan dess har dock den här typen av algoritmbaserade förutsägelseapplikationer kommit på skam sedan till exempel Cambrigde Analytica vände på steken och använde kunskapen för att påverka allmänheten eller utvalda grupper i en viss riktning. Det sovjetiska KGB-paradigmet tycks spöka igen, som Pacepa/Rychlak skriver i ”Disinformation” (2016) så lade KGB mycket mer resurser på påverkan, subversion och desinformation än på inhämtning.
Vad drar vi för slutsatser? Vad kan vi göra åt den oförutsägbara framtiden?
En bra början är att läsa böcker av Nassim Nicholas Taleb, han som 2007 dammade av Poppers svarta svan. Det många har fått om bakfoten är att Talebs definition av en svart svan inte är att de inte går att förutse, det vi istället har problem med är att förutse effekten (”impact”). Det leder till stora förluster i människoliv och pengar och det leder till lidande och försämrade levnadsvillkor. Det Taleb istället föreslår i boken ”Antigfragile” (2012) är att vi alla förutsätter att de svarta svanarna kommer, vi tar dem till oss och omfamnar dem oaktat om och när de kommer. Utifrån det förhållningssättet skall vi inte bara bygga upp skyddsmekanismer för att hantera dem utan också – vilket är mycket viktigt – se till att tjäna något på det. Inte nödvändigtvis pengar, men kanske snarare förbättrade levnadsvillkor och ”fysisk och digital robusthet” vilket kan vara en vinst för hälsa, livskvalitet eller mänskliga relationer.
En sak vet vi idag helt säkert och det är förändringstakten ökar. Den är alltså inte bara hög – den ökar. Detta kan vara svårt att ta till sig men i korthet handlar det om att man i slutet av den exponentiella ökningen missar hastigheten i förändringen. Om en damm täcks av näckrosor genom en dubbling varje dag kommer dammen vara täckt till hälften dagen innan den är helt täckt. Det är ett matematiskt exempel men det går att se liknande ”kvantsprång” i verkligheten. Sociala media och smartphones har på några få år förändrat livet i grunden för en mycket stor del av mänskligheten. Många av minns de knarrande modemen från 1990-talet och tummandet på gamla mobiltelefoner i försöken att skicka ett sms.
Och hastigheten ökar. Swish omsätter idag mer än kontanter. Det gick på sju år vilket är ofattbart snabbt när man tänker på hur svårt det är att ändra människors beteenden. Strömmande musik slog ut nästan alla fysiska bärare av musik på mindre än ett decennium, icke digitala musikkällor står för mindre än 10 % av marknaden idag. Netflix, HBO, Disney och ett antal andra är på god väg att slå ut biografbranschen, videouthyrningsbranschen har redan varit död i några år.
Pandemier är ett bra exempel på en svart svan. Vi kan förutse dem och makthavare har länge känt till riskerna men få har förstått omfattningen och påverkan på samhällen. Med en ökande förändringstakt som sannolikt innebär ännu mer rörlighet när flygresor är billiga, och snart miljövänliga, kommer antalet pandemier öka i omfattning och påverkan. Men kan vi tjäna något på dem? Kan vi vara ”antifragila” och använda förändringarna i pandemiernas spår till något positivt? Kanske det, förslag saknas inte. För dem som drabbats genom att nära och kära blivit sjuka eller till och med gått bort är det en klen tröst, men kanske det kan bli en del av sorgearbetet.
Alla berörs av de här snabba förändringarna – individer, hushåll, grannskap, kommuner, regioner, nationer och globala marknader som till exempel handel, finans och energi. Det som avgör hur väl man kan hantera framtiden är graden av riskmedvetenhet och förmågan att kontinuitetsplanera.
På individuell nivå handlar det om en ekonomisk beredskap och att ha en god hälsa och inte bidra till ökad vårdkonsumtion – men även ”digital robusthet”, källkritiskt förhållningssätt och kunskap om informationsvärdering. På hushållsnivå om hemberedskap, handlingsplaner för oförutsedda händelser, kanske en alternativ boplats om något oförutsett inträffar. På kommunal nivå måste infrastruktur, energiförsörjning, vattenförsörjning säkerställas och på regional nivå måste vårdproduktion effektiviseras och krishantering fungera.
De statliga och överstatliga systemen är de som ägnar mest energi åt detta tillsammans med försäkringsbranschen. Etablerar vi denna robusthet i alla system så kommer vi att kunna höja livskvalitet och faktiskt bli bättre, må bättre, fungera bättre – kort och gott – tjäna på det.
Freddy Jönsson Hanberg
Grundare av Totalförsvarsstiftelsen och strategisk rådgivare.
