Lars Wedin, om strategiska brytpunkter och fredsstrategier i president Macrons linjetal den 7 februari.
President Macron höll den 7 februari 2019 ett linjetal på Ecole Militaire i Paris. Förra gången detta hände var 1959 då De Gaulle i ett berömt tal annonserade att Frankrike skulle skaffa sig en kärnvapenstyrka – Force de Frappe.
Macron föreslår inte någon europeisk kärnvapenstyrka, vilket har ryktats; den franska doktrinen ligger fast och den är nationell. Nytt är dock en inbjudan till dialog och deltagande i övningar. Kampen mot terrorism är fortfarande viktig men hotet är nu mycket bredare. De globala flödena, såväl materiella som immateriella, formar den strategiska utvecklingen.
Havet, luften, rymden, cyberrymden är de arenor där makter möts och, ibland, konfronteras.
En första strategisk brytpunkt utgörs av en ny hierarki mellan stormakter. Macron betonade den globala maktkampen mellan USA och Kina, behovet av ett mer autonomt Europa samt den otydligare gränsen mellan fred, kris och krig. Vissa stater har använt kärnvapnen för utpressning varigenom avskräckningens balans har rubbats. Denna passus i talet syftar säkert på Nordkorea men också på Rysslands hot om användning av kärnvapen. Kemiska vapen har nu flera gånger kommit till användning bland annat i Syrien. Han poängterade att ett tabu har försvunnit.
Den andra brytpunkten utgörs av erosionen av de internationella normerna och rättsprinciperna som ersätts av den starkes rätt. Vissa poserar cyniskt som rättens försvarare, sade Macron, bara för att kunna bryta mot den utan konsekvenser. Detta påpekande kan gälla en lång rad stater bland dem Kina och Ryssland. Macron pekade här speciellt på den humanitära rätten och den minskande respekten för mänskliga rättigheter. Den europeiska säkerhetsstrukturen har försvagats bl a genom de överspelade CFE- och INF-avtalen. Det finns nu, underströk Macron, en oacceptabel risk för att Europa blir skådeplats för konfrontation mellan icke-europeiska kärnvapenstater.
Den tredje brytpunkten rör teknologin. Macron pekade särskilt på utbyggnaden av 5G, ”molnet” och Artificiell Intelligens. Indirekt nämnde han hotet från Kina och Huawei avseende 5G.
Dagens konflikter är åter mellanstatliga – ofta med inblandning av tredje part. Macron nämnde här särskilt Libyen, Irak och Syrien. Konfrontation mellan stater berör emellertid flera områden; särskilt till havs från Medelhavet till Kinesiska sjön via Persiska viken. Begreppet halvcirkel av kris lanserades i den franska vitboken från 2008; men Macron lägger större vikt vid den maritima arenan. Kriserna i Levanten (Mellersta Östern) och Libyen sätter FN:s säkerhetsråd på svåra prov men utgör också en test på solidariteten inom Nato. Detta är, sade Macron, bakgrunden till utspelet i The Economist inför Nato:s toppmöte i höstas. Men det ledde till att Nato nu genomför en såväl ambitiös som operativ strategisk översyn.
Betoningen av mellanstatliga konflikter och den indirekta kritiken mot Ryssland och Kina är ny.
Det övergripande målet är fred baserad på effektiv och stark multilateralism grundad på internationell rätt. Därför har Frankrike fyra strategier:
- Strävan efter fungerande multilateralism.
- Utveckling av strategiska partnerskap.
- Sökandet efter europeisk autonomi.
- Nationell suveränitet.
Frankrike förväntar sig att dess partners arbetar för att stärka internationell rätt. Öppenhet, förtroende och ömsesidighet är basen för kollektiv säkerhet. Den strategiska debatten får inte bli en fråga bara för USA, Ryssland och Kina – även européerna måste vara delaktiga.
Macron gav behovet av rustningskontroll stort utrymme, inte minst i samband med den kommande översynskonferensen av NPT. Han ser också framför sig en konferens om kärnvapennedrustning mellan medlemmarna i säkerhetsrådet. Detta är traditionella franska ståndpunkter.
President Macron besökte Ryssland i augusti 2019. Målet är att skapa en förtroendefull relation och att Ryssland ska bli en konstruktiv aktör avseende säkerhet. Dagens situation med en allt djupare vallgrav och en förtvinande dialog är inte rimlig med hänsyn till att antalet säkerhetsfrågor att hantera med ryssarna bara ökar. Men detta kommer att ta tid och kräva såväl tålamod som krav och måste genomföras i samarbete med europeiska partners. Intrycket är att mötet med Putin blev en besvikelse samtidigt som en del av den säkerhetspolitiska eliten ser ett nära partnerskap med Ryssland som mer naturligt än med USA.
Macron underströk att Europa måste ha en tydlig ståndpunkt som tar hänsyn till vapenutvecklingen – särskilt den ryska – som påverkar alla européer, speciellt de i Nord- och Centraleuropa.
Frankrike, påpekade Macron, är inte bara är aktiv i Levanten och Sahel utan har också viktiga intressen i Indiska oceanen och Stilla havet och därmed med partners i dessa områden.
Macron upprepade kända franska ståndpunkter avseende behovet av europeisk autonomi. Européerna måste kunna skydda sig själva och bestämma vad som utgör deras intressen. Försvarsbudgetarna måste ökas. När så är nödvändigt måste européerna kunna agera själva. Kapacitetsmålen från Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999 – Headline Goal – har aldrig förverkligats trots att detta också skulle stärka Nato och vara i enlighet med amerikanska önskemål.
Frankrike är en trogen medlem av Nato, sade Macron, och vill ha ett starkt samarbete med USA. Nato och ”europaförsvaret” (”l’Europe de défense”) är de två pelare på vilka säkerheten vilar. Detta hindrar inte att Europa måste kunna agera autonomt när så behövs. Observera att Frankrike och USA har ett nära samarbete på operativ nivå.
För att skapa morgondagens Europa kan våra normer inte vara under amerikansk kontroll medan vår infrastruktur, hamnar och flygfält kontrolleras av kinesiskt kapital samtidigt som våra digitala nätverk är under rysk press. På europeisk nivå måste vi, sade han, kontrollera vår maritima infrastruktur liksom våra nätverk avseende energi och data.
Nationell suveränitet – strategisk autonomi – kräver, anser fransmännen, förmåga att själv ta beslut på eget underlag. Detta gäller inte minst när det gäller kärnvapenavskräckningen; efter tre militära katastrofer – 1870, 1914, 1940 – drogs slutsatsen att krig aldrig mer får föras på fransk mark.
Försvaret utgör kärnan i den franska suveräniteten, sade Macron; det skall skydda landets medborgare, bidra till säkerheten i Europa och dess tillfartsvägar, försvara franska intressen över hela världen och göra det möjligt att axla landets ansvar för att bevara freden och internationell säkerhet. Det skall skydda mot utpressning och bevara autonom beslutsförmåga och inflytande i världen – kort sagt garantera ”vår” framtid.
Förmåga till högintensiv strid är åter viktig men har försvagats de senaste tio åren. Presidenten underströk att han beslutat om en stor ökning av försvarsbudgeten.
Det finns nu en risk, fortsatte presidenten, att vi behöver möta en fientlig makt, kanske utrustad med kärnvapen eller allierad med en makt med massförstörelsevapen (alltså inte bara kärnvapen). Tagande av territorium, destabilisering av en partner eller allierad, ifrågasättandet av fundamenten för internationell rätt är åter aktuella hot. Frankrike kan då behöva agera, med sina allierade, i en stor konflikt, med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Detta perspektiv är nytt.
Kärnvapenavskräckningen skall skydda Frankrike och dess medborgare mot alla hot mot vitala intressen, varifrån de än kommer och oavsett formen. Detta är en traditionell ståndpunkt.
Om någon misstar sig på fransk vilja att försvara sina vitala intressen kan en varnande kärnvapeninsats göras för att visa att Frankrike menar allvar. Detta kallades tidigare ”den slutliga varningen” och man talade då om förstrategiska (préstratégique) kärnvapen – Frankrike använder inte begreppet taktiska kärnvapen eftersom man utesluter strid med kärnvapen. De franska kärnvapnen utgör, upprepade Macron, garanten för oberoende, frihet att bedöma, besluta och agera.
De franska vitala intressena har ”nu” också en europeisk dimension. Därför föreslog Macron en strategisk dialog med de europeiska partners, som så vill, avseende den franska avskräckningens roll inom ramen för kollektiv säkerhet. Dessa kan också ”associeras” i övningar med den franska kärnvapenstyrkan, som också spelar en viktig roll för Natos avskräckning vid sidan av de amerikanska och brittiska styrkorna.
Denna inbjudan är ny. Frankrike kommer emellertid inte att dela med sig av ansvaret för beslutet om en insats – det har presidenten, och han ensam. Enligt fransk doktrin kan kärnvapenavskräckningen bara gälla egna vitala intressen.
Den ”europeiska rollen” för kärnvapnen har varit på tapeten sedan Mitterand 1981. Här kan erinras om att Nato har en dialog kring kärnvapen och att Europa, inklusive Sverige, stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. EU har redan idag ömsesidiga säkerhetsgarantier i form av artikel 42.7 i fördraget.
Samarbetet med Storbritannien, enligt fördraget från Lancaster House 2010, ligger fast trots Brexit.
Begreppet Europa är mångtydigt i Macrons tal – det kan avse EU men det är inte säkert. Ett första konstaterande är att Frankrike har flera samarbeten utanför EU. Hangarfartyget Charles De Gaulle har flera gånger varit integrerad i amerikanska stridsgrupper, i hennes skyddsstyrka har bl a brittiska och franska örlogsfartyg deltagit. G5 Sahel, som består av Frankrike, Burkina Faso, Chad, Mali, Mauritania och Niger, försöker skapa säkerhet i Sahelområdet – den kompletterar FN-insatsen MINUSMA. Sverige anslöt sig till franskledda European Intervention Initiative (EI2) under 2019; ett militärt samarbete utanför EU. Lancaster House-fördraget har nämnts ovan. En fransk general leder sedan flera år Natos Allied Command Transformation. I december 2019 var 17 000 franska militärer insatta utanför Europa.
Intrycket är att Frankrike är pessimistiskt över möjligheterna att förverkliga det EU-ledda försvar varom stadgas i EU-fördraget artikel 42. Detta framgår också av Macrons tal, inte minst när han talar om hur europeiska partners inte satsar tillräckligt på försvaret. Sverige är ju ett exempel på ett sådant land vars engagemang för att förverkliga EU:s försvarsdimension hittills har varit begränsad. Inte minst har neddragningen av svensk försvarsforskning – Tolgforsdoktrinen – inneburit att det svensk-franska samarbetet minskats.
Hur den tysk-franska axeln i EU kommer att påverkas är omöjligt att säga eftersom tysk politik för nuvarande är under omdaning. Tanken på att Frankrike skulle dela med sig av kärnvapenparaplyet kommer emellertid därifrån.
Sannolikt kommer Frankrike pragmatiskt att skapa samarbeten med de som vill och kan. Kan man gå fram i EU är det säkert positivt men man kommer inte låta sig blockeras av de som inte vill eller inte kan. Frankrike har ju länge drivit idén om ett variabelt samarbete i EU för att befria sig från de motsträviga.
Sammanfattningsvis är terrorism och instabilitet i bl a Mellersta Östern och Afrika fortfarande viktiga hot samtidigt som mellanstatliga konflikter (inklusive med kärnvapenmakter) åter är möjliga; det senare är nytt. Härutöver finns en bred skala av hot och tänkbara konflikter. Frankrike tar sitt ansvar och ökar sin försvarsbudget. Internationell rätt är centralt liksom FN:s Säkerhetsråd. Nato är fortsatt viktigt men Europa måste kunna agera autonomt när så krävs; detta är en traditionell fransk uppfattning även om Macron betonar Nato mer än föregångarna. Kärnvapendoktrinen ligger fast, men man öppnar för en dialog i frågan.
Frankrike kommer sannolikt att på olika vägar – i och utanför EU och Nato – försöka stärka samarbetet med villiga europeiska partners.
LARS WEDIN är kommendör ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet, Kungl Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine. Hans senaste bok är From Sun Tzu to Hyperwar. A Strategic Encyclopaedia (KKrVA 2019).
Läs mer om fransk doktrin i Lars Wedin: Marianne et Athéna. La pensée militaire française du dix-huitième siècle à nos jours, Economica, Paris 2011.
