Svensk förvaltningskultur har redan begränsat vår förmåga att hantera den akuta krisen – låt den inte även begränsa oss i arbetet för starkare motståndskraft i framtiden. Nu behöver fler göra mer för att bygga framtidens totalförsvar, skriver Frivärlds Jesper Lehto.
Var ödmjuk inför den komplexa utmaningen – men låt det inte fungera som en ursäkt för svag krisledning och ansvarsflykt. Förutsättningarna är bättre än någonsin för att visa handlingskraft, skriver Frivärlds Jesper Lehto. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.
Inom den förvaltningspolitiska forskningen talar man om vissa samhällsproblem som så kallade ”wicked problems”. Dessa lömska problem har inte någon given lösning, eller ens en lösning överhuvudtaget. Ett lömskt problem är unikt och innebär unika utmaningar. I de flesta fall innebär hanteringen av dessa problem endast ren och skär skademinimering.
Låter det bekant? Coronapandemin och de utmaningar som krisen inneburit för olika samhällsaktörer kan i allra högsta grad beskrivas som just ett ”wicked problem”.
Under pandemin har olika aktörer behövt samarbeta över sektorer och samhällsnivåer, under oklara omständigheter och tvingats fatta snabba beslut med bristande kunskapsunderlag. Dessa dimensioner ligger i krisens natur och komplexiteten gäller även andra samhällsproblem i vår vardag. I takt med globalisering, teknisk utveckling och att vårt moderna välfärdssamhälle utvecklats och expanderat, har de lömska problemen ökat i antal och tagit nya former.
För att staten ska kunna hantera samhällsproblem av denna typ bör den även organiseras ändamålsenligt. Det är detta förvaltningspolitiken som bekant syftar till, att organisera institutionerna för att ge bästa möjliga förutsättningar att hantera även de mest komplexa problem. För att hantera komplexitet behöver flera aktörer samarbeta – och vid en kris likt den vi idag upplever ställs detta till sin spets. Staten kan inte ensam effektivt hantera utmaningen den står inför och behöver delegera ansvar till andra aktörer med expertis.
Den svenska förvaltningsmodellen präglas historiskt i hög grad av ett delegerat ansvar och har hamnat i skottgluggen i debatten. Där framstår det inte sällan som att centralisering och mer hierarkisk styrning är lösningen på problemet. Men det är varken realistiskt eller eftersträvansvärt och innebär en övertro på staten som lösningen på alla problem. Vårt komplexa samhälle kräver samarbete mellan olika aktörer för att hantera såväl samhällsutmaningar i vardagen, fredstida kriser och ytterst krig. Det är verkligheten vi har att förhålla oss till.
Det behövs en ödmjukhet inför den komplexa utmaningen som detta innebär – men det får inte heller fungera som en ursäkt för svag krisledning och ansvarsflykt.
Tydliga brister i svensk beredskap har hamnat i strålkastarljuset under pandemiåret, men dessa bör inte komma som en nyhet för någon. Sverige har upplevt kriser tidigare och gång på gång har brister i vår beredskap uppmärksammats. Otydliga mandat, stuprörsmentalitet och bristande nationell samordning har varit en central del av kritiken vid allt från Tsunamikatastrofen 2004 till de senaste skogsbränderna.
Det är däremot inte den svenska förvaltningsmodellens fel att vi fortfarande lider av dessa brister. Axel Oxenstierna är död, vilket Ulf Kristersson (M) träffsäkert beskrivit i debatten. Problemet ligger i att politiken inte haft viljan att ta frågan på tillräckligt stort allvar eller fastnat i gamla hjulspår.
På senare år har flera viktiga utredningar tillsatts för att hantera bristerna i svensk beredskap. Det finns även en tydlig avsikt att integrera krisberedskapen som en del i återuppbyggnaden av totalförsvaret och skapa en helhetssyn, vilket är avgörande för att vi även ska kunna hantera väpnad konflikt och situationer i gråzon. En ambitiös totalförsvarsplanering skapar förutsättningar för att även hantera fredstida kriser.
Den nyligen presenterade utredningen ”Struktur för ökad motståndskraft”, ledd av Barbro Holmgren, är ett av flera viktiga steg på vägen för att göra upp med de strukturella bristerna i dagens system. Men implementeringen av detta kommer att ta tid. Den nyss nämnda utredningen försenades med ett år och går just nu igenom en omfattande remissrunda. Innan förslagen blir verklighet kommer det att dröja ytterligare ett antal år.
Dessutom är inte rent strukturella korrigeringar den magiska lösningen på Sveriges brister. Det behövs även en förändrad förvaltningskultur som är mer handlingskraftig och engagerar hela samhället för att skapa robusthet.
”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra något alls”, sa kung Carl XVI Gustaf i ett känt uttalande efter regeringens misslyckade hantering av tsunamikatastrofen 2004. Och i hög grad är det där vi står än idag – i behov av mer handlingskraft. MSB föreslog 2016 i en utredning att ansvarsprincipen behöver kompletteras med en handlingsprincip som innebär att aktörerna ska ”agera proaktivt och vidta nödvändiga åtgärder även i osäkra situationer med brist på information”. Detta bör även gälla i det förberedande stadiet.
Ännu har inte regeringen gjort verklighet av detta förslag. Däremot är förutsättningarna bättre än någonsin för det offentliga att visa just handlingskraft och ta på sig ledartröjan för en utveckling i denna riktning.
I spåren av coronapandemin är krismedvetenheten högre än den varit på mycket länge. En allt mer orolig omvärld har ytterligare bidragit till att aktörer fått upp ögonen för vårt samhälles sårbarhet. Viljan att faktiskt bidra till att skapa större motståndskraft är växande, inte minst hos näringslivet. Stora delar av den samhällsviktiga verksamhet som tidigare varit en offentlig angelägenhet tillhör numera den privata sektorn. Det bör vi se som en styrka, snarare än en sårbarhet. Med fler initiativ för övning, planering och strukturer för samarbete med aktörer inom såväl offentlig som privat sektor kan vi redan idag gemensamt skapa innovativa lösningar på hur vi ska hantera nästa pandemi eller möta nästa hybridangrepp. Att ha samverkan i vardagen samt förståelse för varandras olikheter och sårbarheter är en förutsättning för effektivt samarbete när det brinner i knutarna.
Den hierarkiskt styrda staten är förlegad och morgondagens totalförsvar kommer att se annorlunda ut än det förra. Ansvaret ligger hos varje enskild aktör, från lokal till nationell nivå, att utnyttja en ökad krismedvetenhet och ett växande engagemang för ett mer motståndskraftigt samhälle.
”Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen”, står det skrivet i lagen. Det är dags att visa det med handling och inte låta oss paralyseras av varken utredningar, långa beslutsprocesser eller svensk förvaltningstradition.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
