Sverige befinner sig, liksom Europa i stort, i ett läge där vi inte kan ta freden och stabiliteten för given. Det ställer många olika slags krav på oss som samhälle. Om detta finns det vad det verkar både en stark folklig konsensus och politisk samsyn kring. Det är en bra början för att kunna rusta oss för ett ännu sämre läge, men frågan är om vi gör tillräckligt i den tid av förberedelser vi befinner oss i.
När det gäller det verkligt utmanande säkerhetsläget som vi är i riktas blicken oftast utåt, mot de hot som kommer från Rysslands krig i Ukraina och händelseutvecklingar i olika regioner runtom i världen. Samt den oro för ekonomiska effekter som uppstår när en handelspartner som USA använder tullar som maktmedel.
Vi skulle dock ha mycket att tjäna på att oftare betrakta vår säkerhet inifrån och ut. Sedan flera år har Säpo listat de länder som är att betrakta som säkerhetshot för Sverige. De flesta känner numera väl till att det är Ryssland, Kina och Iran som toppar den listan. Men hur många inser att det inte är abstrakta hot som projiceras från håll utan att hoten också omsätts i praktiken genom olika handlingar på svensk mark?
Med vissa stater finns ett inbyggt dilemmat där fri forskning och säkerhetsanalys kolliderar, där affärsintresse och säkerhetsintresse konkurrerar. En perfekt lösning går ej att finna och kompromisser har därför behövt accepteras av båda läger.
Men mycket av det som vi till vardags kan läsa om i media, så kallade skandaler, där vi av försumlighet blottar det som är skyddsvärt till exempel genom obehöriga städare, vare sig det är hos dåvarande statsminister eller den på Gällöfsta kursgård, skulle i praktiken inte behövt uppstå om det fanns en annan agens att skydda det som skyddsvärt är.
Statsministrars bostäder eller kursgårdar där det svenska totalförsvaret samlas bör självklart betraktas som särskilt skyddsvärt och samtliga obehöriga som tar sig in, antingen direkt eller som exempelvis underleverantörer, är ett misslyckande för säkerhetsarbetet.
I detta sammanhang är det värt att påminna om att både Transportstyrelseskandalen under tidigare regering liksom Lantmäteriet som läckte försvarshemligheter är resultat av allvarliga felbeslut kring säkerhet.
Det saknas inte heller exempel på andra luckor och hål som behöver täppas till. Flertalet är de och återkommande. Alltifrån utländska nätverks strategiska fastighetsköp i inre skärgård, försäljning av mark i närheten av säkerhetsintressen som örlogsbas, flygfält och hamnar till verksamma forskare på svenska lärosäten med kopplingar till främmande makt.
Om befintlig lagstiftning, medvetenhet och praxis förhindrar en ambitiös säkerhetsstruktur nerifrån och upp behöver ett mycket grundligare omtag göras än att nöja sig med slutsatser om att “rutiner brustit”.
Vi har 2025 inte råd att kontinuerligt bjuda obehöriga andra, illasinnade stater och kriminella på tillgång till detaljer från beslutsfattares inre rum, känsliga områden för vårt försvar eller våra innovationer och värdefulla forskningsmiljöer. Sverige behöver nu målinriktat och metodiskt göra sitt yttersta för att strama upp säkerheten inifrån. Först då kommer vi kunna stå starkare i en verkligt osäker omvärld och tid.
