Den här texten bygger på ett tal som Patrik Oksanen, senior fellow på Frivärld, höll på Uppsalas studenters demonstration för Ukraina i Uppsala 2 mars. Det framförda talet avvek i vissa delar från detta skriftliga underlag.
Manifestation i Uppsala för Ukraina.
24 februari 2022 – det datumet går till historien. Precis som på samma sätt som 30 november 1939. Ett fredligt demokratiskt land som inte vill sina grannar något ont blir utsatt för våldets övermakt. För att imperier inte kan tåla att det finns forna delar där människor gått vidare för att utveckla fred, frihet och demokrati. Då var det Finland, nu är det Ukrainas sak som är vår.
Bilderna vi nu ser från Ukraina är ofattbara på många sätt. Vi trodde att vi lämnat den här sortens krig bakom oss på Europas historiska skräphög. Charkiv, Cherson, Kyiv och många andra orter gör nu sällskap i mänsklighetens svarta historia med Groznyj, Aleppo, Srbrenica och Guernica
Krigets lidande drabbar alla; barn, gamla, söner, döttrar, fäder, mödrar, kusiner, fastrar, morbröder, vänner, mormödrar på båda sidor om gränsen. Den sorg och det lidande som nu sker kommer att bäras av generationer. Och vi kan alla känna en vanvettig frustration över ”att dessa satans mördare ska få hålla på…” som Olof Palme sade 1975, liksom ”Historiens dom kommer att bli ohyggligt hård.”
Historiens dom kommer att bli hård, framför allt mot Putin och hans tjekister, men också mot vår oförmåga att stoppa det. Vi såg det hända långsamt steg för steg.
Kremls imperieprojekt har pågått i öppen konfrontation sedan 2007, med cyberkriget mot Estland, kriget mot Georgien, attacken på Ukraina 2014 och åtta år långa lågintensiva kriget med 14 000 döda fram till 24 februari. Och därutöver interventionen i Syrien. Vi har i Syrien sett Ryssland hänsynslöst bomba sjukhus och civila. Vi känner den ryska militärmaktens brutalitet och brist på respekt för människoliv.
Ingen kan säga att de ingenting visste och vår oförmåga att stoppa imperiets framfart tidigare kommer historiker här i Uppsala att i framtiden skriva avhandlingar om och förundras över, varför gjorde vi inte mer trots varningarna gång, gång på gång. Våra beslut och icke-beslut kommer att mätas och vägas och diskuteras på seminarier i många år som en del av Europas historia.
För tre år sedan träffade jag professor Landsbergis, ni vet – frihetshjälten från Vilnius, som blev Litauens första statschef i den återställda självständigheten efter 50 år av ockupation. I vårt samtal konstaterade han friheten förvisso lyckades, ”men vi måste ha förståelse för att frågan inte är avgjord än. Gamla imperier rymmer många imperialistiska drag och idéer. Det finns de (i Ryssland) som säger att deras mål är att återställa imperiet eller till och med utvidga det till hela Eurasien, med centrum i Moskva. Den här traditionen tycks vara odödlig, olyckligtvis för Ryssland självt men den är också farlig för grannar.”
Landsbergis ord innehöll också en varning för att den här tiden vi är i skulle komma. Han konstaterade att ”framtiden beror på oss själva. Det är stora krafter i rörelse runt om oss. Om det inte finns en vilja att leva och vara som dig själv så kommer du att försvinna mycket snabbare om en katastrof sker. Om du är redo för katastrofer och angrepp så har du större möjlighet att motstå sådana prövningar.”
Ukraina vill inte försvinna. Ukrainas folk vill leva och vara sig själva. De tänker inte försvinna utan att slåss, åtta år har härdat försvarsviljan som stål.
Rysslands inledande angrepp har misslyckats. Den ryska propagandan hade målat upp ett folk som längtade efter att återförenas med Kremls imperium och räddas från ”nazister, Soros konspirationer och CIA”. De ryska soldaterna visste inte att de var på ett erövringskrig och har chockade mött modiga civila som ställt sig framför stridsvagnar, kallat dom för fascister och mördare och som öppet visat sitt förakt för imperiets knektar. Och de har mött hårdnackat, beslutsamt motstånd av människor som slåss för sin frihet.
Ukraina har visat upp hur ryska soldater varit i kontakt med familjer hemma i Ryssland som inte förstått vad som händer. Det är hjärtskärande och krigets offer och tragedier drabbar båda sidor.
Kreml blev sin egen propagandas fångar och felanalyserade motståndet. Liksom Kreml underskattade västs reaktioner. Handlingskraftigt och beslutsamt, om än för sent för att stoppa kriget så har demokratierna visat en enighet och förmåga att agera som Putin aldrig kunde föreställa sig i sina värsta mardrömmarna.
Den enigheten och beslutsamt behöver vi fortsätta med, hur allvarsamma tiderna nu än blir och vilka utmaningar som än väntar oss. Ukrainas folk förväntar sig vårt helhjärtade stöd och uthållighet att stå sida vid sida, ända tills den dagen då de sista ockupanterna lämnar landet och fred, demokrati och frihet råder.
Och att vi sedan står sida vid sida under den långa och mödosamma återuppbyggnaden och stödjer Ukraina tills vi kan välkomna den fria och demokratiska ukrainska nationen i den Europeiska Unionens gemenskap.
Slava Ukrainii, ära till Ukraina. Gud Bevare Sverige och Uppsalas studenter.
Patrik Oksanen
