Nej, det går inte att acceptera Antony Beevors typiskt ”västliga” eftergifts- eller appeasement-resonemang om en eventuell rysk-ukrainsk fred (DN 23/9). Han argumenterar för ett fortfarande ryskt Krim och stöder sin tanke med ”Versailles 1918” skriver Hain Rebas, professor emeritus och tidigare försvarsminister i Estland.
Då, efter det första världskriget, skulle alltså den segrande västententen ha varit alltför påstridig och ha backat alldeles för lite inför de förlorande tyskarna. Därför också den följande tyska revanschismen, dolkstötslegenden, Hitler, återupprustningen och nytt världskrig. Inför kommande, någon gång ändå inträffande ukrainskt-ryskt fredsslut menar Beevor jämförande, att om 1918 års segrare hade varit mer försonliga, mer eftergivna mot tyskarna, så skulle det Andra världskriget inte ha brutit ut och vi hade besparats dess fasor. Och följaktligen – om Putin nu bara får rädda sitt ansikte med att behålla Krim, så kommer framtiden att innebära frid och fröjd. En naiv tanke. Putins mål är ju att förena alla ryssar under en gemensam hatt, i dimomhöljda russkij mir, om än inte från Kamtjatka till Portugal som hans fascistiske mentor Aleksandr Dugin hävdar, så i alla fall inom det forna Sovjetunionens gränser.
Glöm 1918! Det är 1945 som gäller, det mer närliggande Andra världskrigets slut. Beevor tycks glömma den brittiske premiärministern Chamberlains eftergifter och delvisa skuld från 1938 (Peace in our time!) till att Hitler vågade släppa loss sina divisioner. Men till 1945 hade de likt Putins Ryssland diktatoriska, totalitära och hänsynslöst anfallande Tyskland och Japan äntligen besegrats. De hade slagits rakt ner i skorna både en och två och tre gånger. Till slut krävdes brutala terrorbombningar av tyska städer (Dresden), halvannan miljon våldtagna tyskor i Ostpreussen och Berlin (Beevors siffror), samt atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, för att de tyska och japanska regimerna skulle ge upp. Märk väl – de tyska och japanska ”regimerna”!
Men därefter denazifierades och omskolades också tyskarna systematiskt (motsvarande i Japan). Tänk den allierade hårdhänta fyrmaktsockupationen av Tyskland, USAs MacArthur i Japan, Nürnberg-rättegångarna (och motsvarande i Japan), osv. Varpå, och detta är en poäng, inte bara de blockerade och svältande berlinarna räddades av amerikanernas luftbro (AirLift), utan tyskarna i gemen erhöll på den tiden gigantiskt ekonomiskt stöd, Marshallhjälpen, för att åter komma ekonomiskt och demokratiskt på fötter. Vilket de liksom japanerna efter hand också gjorde.
Det är alltså här, dvs. 1945 och inte 1918, som vi har det efterföljansvärda efterkrigsexemplet! Det vill säga, inte ge efter en millimeter för vare sig Hitler eller Putin, flerfaldiga uppenbara krigsförbrytare båda två, inte svika de på liv och död kämpande ukrainarna!
Och lägg i sammanhanget märke till att Väst inte på något sätt strävar efter att ”förinta Ryssland”, som Putins utrikesminister Lavrov med vanlig fräckhet påstod i FN i lördags (24/9). Det är ju regimen, dagens mordiska ryska ”nomenklatura”, med de uppenbara krigsförbrytarna Putin och Lavrov i spetsen, som i det ryska folkets eget intresse snarast möjligt, på ett eller annat sätt, måste avlägsnas. Liksom på sin tid Hitlers och den japanske kejsarens regimer.
Foto: kremlin.ru/Wikimedia Commons.
Samt vem, om man får fråga, har förresten bestämt att just ryssar skall härska över Krimhalvön, långt ner i södern, i Svarta Havet? Där var ju de gamla grekerna först – för drygt 2500 år sedan. Tusen år senare, under folkvandringstid kring 500 e. Kr., dominerade där germanska östgoter, mosaiskt bekännande karaimer och kanske hopar av Attilas fördrivna hunner. Inte ens då hade de i taigan framlevande slaverna uppfunnit ryssarna som nation.
Det skulle via bysantinare, genuesiska köpman, mongoler, tatarer och osmaner dröja ytterligare 1200 år, ända till slutet av 1700-talet, innan general Suvorovs armé kunde etablera kejserlig rysk statsmakt i regionen. Hundrafemtio år senare, under det Andra världskriget, deporterade Stalin för säkerhets skull Krims tatariska befolkning. Helt oförhappandes skänkte år 1954 sovjetdiktatorn Chrusjtjov Krim till Ukrainska SSR. Möjligen på grund av egen massiv skuld till ukrainarnas förödande holodomor under 1930-ralet. Och Putin själv såg år 2014 med sedvanligt våld till att fördriva överlevande och återvändande rester av den urgamla krimtatariska folkspillran. Därför är dagens befolkning överlag ryskspråkig. Och där står vi… medan kriget fortfarande rasar, och Ukraina kräver tillbaka ”sitt” Krim.
Med tanke på Krimhalvöns minst sagt brokiga och ödesmättade förflutna, under årtusenden faktiskt, och dess strategiska betydelse i Svarta Havsområdet, vore det snyggt om Ukraina efter segern i sitt Frihetskrig (2022-) omedelbart ställde halvön under robust internationell FN-förvaltning.
Hain Rebas
professor emeritus, Estlands försvarsminister 1992-1993.
