Viktor Lundquist, om hur WHO bara är en i raden av alla organisationer och avtal som USA lämnat under Trumps första mandatperiod.
I förra veckan meddelade president Donald Trump att USA lämnar Världshälsoorganisationen (WHO). På en presskonferens, under vilken inga frågor från journalister besvarades, lät Trump meddela att de amerikanska bidrag som årligen betalats till WHO nu istället kommer att tillfalla ”other deserving organizations”. Oklart vilka.
Den främsta motivationen bakom beslutet är att Kina, enligt Trump, har ”total kontroll” över WHO och att reformförslag presenterade av USA endast mötts av tystnad.
I grunden finns det legitim kritik att rikta mot WHO för hur organisationen agerat i förhållande till Kina under Coronapandemin. Bland annat hyllade WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus den kinesiska regimens hantering av virusets utbrott, vilket med all rätt går att ifrågasätta. Därtill har organisationen på ett tydligt sätt ställt sig på Kinas sida i förhållande till Taiwan, vilket gör att Taiwan inte får medverka inom ramen för WHO.
I skuggan av Coronakrisen har detta blivit särskilt uppmärksammat och kontroversiellt, då Taiwan är ett av de länder som lyckats hantera virusutbrottet bäst.
Det är alltså ofrånkomligen så att det finns kritik att rikta mot WHO. Men Trumps agerande kan också ses både som ett sätt att leda bort uppmärksamheten från det egna Coronafallissemanget och i ljuset av konflikten med Kina. Frågan är dessutom om Trumps metod – att helt sonika lämna samarbetet – verkligen är det klokaste. Tveksamt. I fråga om Ebola och Sars tog USA ledningen i samarbete med WHO – denna gång är USA däremot frånvarande i den internationella kampen mot pandemin.
WHO är dessutom långt ifrån det första internationella samarbetet som USA lämnat under Trumps första mandatperiod. Under Trumps snart fyra år som president har ett flertal väletablerade och långtgående avtal och organisationer fått se USA ta ett steg tillbaka.
I några av dessa, såsom INF-avtalet med Ryssland och kärnvapenavtalet med Iran, har Trump motiverat USA:s utträde med att motparten inte agerat i enlighet med vad som kan krävas och förväntas. Vad gäller Ryssland är det riktigt men enligt IAEA har Iran uppfyllt sin del av avtalet. Andra avtal, exempelvis Parisavtalet och NAFTA, har Trump uppfattat som hämmande för att kunna göra USA ”great again”. Trump är varken ”grön” eller frihandelsvän.
Under åren har det även ryktats att Trump egentligen också skulle vilja dra USA ut ur Nato. Bara för några veckor sedan meddelade Trump att USA ska lämna det förtroendeskapande avtalet Open Skies Treaty, och USA är inte heller inställt på att förlänga New Start-avtalet med Ryssland.
Det är uppenbart att Trump menar allvar med ”America First”, och att han inte har något större intresse av internationellt samarbete. Problemet för Trump är att många länder runt om i världen fortsatt både ser ett stort värde i detta och är mycket beroende av det, och att andra aktörer med stormaktsambitioner försöker smida medan järnet är varmt.
Den enes död är som bekant den andres bröd, och i takt med att USA backar från internationella avtal och organisationer riskerar dessa istället att i allt större utsträckning komma att präglas av andra aktörer, såsom Kina. Kort sagt, resultatet av Trumps linje är inte ”great”.
På kort sikt är det mycket möjligt att USA kan klara sig utan internationellt samarbete av detta slag, men i det långa loppet kommer det försvaga USA:s ställning. Detta inte minst eftersom en majoritet av alla stater fortfarande är beroende av samarbete, och därmed kan komma att bli allt mer beroende av Kina som garant för dessa samarbeten och avtal. Och i förlängningen riskerar detta leda till att samarbete i framtiden kommer att präglas av auktoritära idéer snarare än den liberala demokratins principer.
Det vore inte bra för någon – förutom de auktoritära regimer som av Trump givits en gräddfil att styra den globala agendan.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
