Viktor Lundquist, om hur stormakternas allt större intresse för Arktis påverkar svensk säkerhet.
Efter många års dvala intensifieras nu USA:s närvaro i Arktis.
När Donald Trump i fjol signalerade intresse för ett amerikanskt köp av Grönland från Danmark höjdes det på en del ögonbryn. Trump må förvisso lansera en del initiativ som tycks präglas av spontanitet snarare än långsiktig strategi, och många trodde nog att intresset för Grönland var av liknande karaktär.
Men att så är fallet är inte alls säkert. För USA har intresset för Arktis under 2000-talet varit relativt lågt, men på senare år tycks regionen ha börjat bli allt mer intressant även för USA – precis som för Kina och Ryssland. Ett köp av Grönland skulle utöka det amerikanska maktanspråket i Arktis enormt, inte minst då man skulle utvidga det egna territorium som omfattas inom regionen som idag ”endast” utgörs av Alaska.
I FOI:s studie Utvecklingen i Arktis – påverkan på och implikationer för Sverige, skriven av forskningsledare Niklas Granholm, beskrivs hur USA i regionen ser en rad viktiga frågor och aspekter som exempelvis havsrätt, rörelsefrihet till havs, klimatförändringar och energifrågor. Fokus ägnas också åt hur militärstrategiska frågor kan komma att påverka USA:s relationer och ställning i området.
Allt detta, liksom Rysslands och Kinas agerande, påverkar svensk säkerhet.
Arktisfrågor står inte överst på den amerikanska dagordningen, men trenden är att området blir allt mer prioriterat. Till skillnad från Ryssland och Kina är det dock svårt för USA att initiera snabba nya reformer och strategier för Arktis, då landet både är en demokrati och en demokrati som nu dessutom är väldigt polariserad. I Kina och Ryssland kan Xi och Putins regimer göra lite vad de vill – och behöver inte stå till svars för någon annan än dem själva.
USA:s polariserade politiska landskap gör stora reformer svåra och tröga, och strategier och utveckling kring Arktis är inget undantag. Detta har fått och fortsätter att få direkta konsekvenser både för amerikanska resurser och amerikanskt kunnande.
Mest uppenbart är kanske hur den amerikanska infrastrukturen inte har underhållits och nu släpar efter andra aktörer i regionen. Av de två tunga isbrytare som byggdes på 1970-talet är det nu bara en som fortfarande är operativ, och detta bara i några få år till. Isbrytarna syftar bland annat till att ge stöd till USA:s ubåtar som rör sig kring eller under Norra ishavets istäcke. Och med den allt ökade mänskliga aktiviteten i området, och rivalerna Ryssland och Kinas rustning, är behovet av ny förbättrad infrastruktur och nya isbrytare akut.
Men som sagt tyder nu mycket på att USA är på väg att försöka accelerera sin närvaro och sitt intresse för Arktis, vilket bland annat syns i ökade anslag för förbättrad infrastruktur, men också i form uttalanden.
Vid Arktiska rådets ministermöte i fjol höll utrikesminister Mike Pompeo ett tal i vilket han redogjorde för USA:s strategi för regionen, och den ökade ambitionen syntes tydligt. Pompeo sade bland annat att Arktis blivit en arena för öppen maktkonkurrens, och att detta lett till att hot mot amerikanska intressen uppstått.
Vidare framhöll Pompeo att så länge samtliga inblandade följer överenskommelser och avtal ska flera stater ha rätt att verka i regionen, som lär bli av allt större intresse i och med möjlighet att nå tidigare icke-tillgängliga naturresurser och farleder.
Däremot avfärdade Pompeo helt Kinas arktispolitik i sitt tal, och gick emot Kinas definition av sig själv som en ”near arctic state”. Han kritiserade också Ryssland, i skarpa ordalag. Bland annat kritiserades de territoriella anspråk som Ryssland gör på vad som enligt USA är att betrakta som internationellt vatten.
I talet redogjorde Pompeo också för en rad åtgärder som USA ämnar vidta. Dessa innefattar bland annat ökad närvaro i regionen, värdskap för militära övningar, ny infrastruktur (bland annat i form av nya isbrytare) och ökade anslag.
USA ser nu alltså ut att gå in i 2020-talet med betydligt mer långtgående ambitioner kring Arktis än tidigare. Detta kan med all sannolik till stor del härledas till det ökade intresset från både Kina och Ryssland – och inte minst samarbetet mellan de båda.
Det vi alltså kan konstatera är att tre stormakter, USA, Kina och Ryssland, alla ser ett ökat intresse av Arktisk närvaro. Detta beror dels på ny tillgång till exempelvis energiresurser, men grundar sig också i militär strategi och accelereras av övriga parters intresse och agerande.
Det allt mer osäkra och instabila läget i Arktis kommer att påverka Sverige. I FOI:s studie beskrivs hur klimatförändringarna nu pågått så pass länge att isavsmältning lär pågå under många årtionden framöver – oavsett vilka åtgärder som nu kan komma att vidtas för att bromsa detta.
En första konsekvens av detta är att Arktis blir mer tillgängligt för sjöfart, vilket förändrar förutsättningarna för energiutvinning och samarbete – och i förlängningen hela regionens militärstrategiska roll.
I Sveriges närmaste norra närområde finns Nordkalotten, Barents hav, Norska havet och de norra delarna av Nordatlanten, vilka alla påverkas av USA:s, Rysslands och Kinas ökade intresse i regionen. Nordostpassagen kommer att bli en allt viktigare kommersiell farled för energiexport och transocean sjöfart mellan Europa och Asien, men är också en militärstrategiskt viktig farled för Ryssland.
Rysslands strävan efter kontroll i detta område får tydliga säkerhetsimplikationer för Sverige, en utmaning vi delar med våra nordiska grannar.
Även de ryska strategiska kärnvapen som finns på Nordkalotten, och den hänsynslöshet som Ryssland med all sannolikhet kan komma att visa om dessa upplevs hotade, är oroande. Problem skulle också kunna uppstå om Ryssland väljer att störa eller avskärma viktiga import- och export sjöfartsleder, eller påverka den vitala telekommunikationstrafik som går via kablar på havsbotten i regionen.
Kinas agerande och visioner skiljer sig något från Rysslands, vilket också avspeglar de konsekvenser som detta kan komma att innebära. Vid det här laget är det för alla bekant att Kina nu försöker återetablera sig som en global supermakt inom alla tänkbara politiska områden och regioner världen över. Arktis är inget undantag i detta, men har därför inte heller samma existentiella och oumbärliga ställning som regionen har för Ryssland.
Men Kinas allt större ambitioner om möjlighet till påverkan tar sig ändå praktiska uttryck även i Arktis, bland annat genom permanent observatörskap i Arktiska rådet, vilket på sikt kan leda till problem och inverkan på svensk handlingsfrihet, enligt FOI:s studie.
Konklusionen är alltså att intressen och händelser kopplat till Arktis på många sätt utmanar Sverige och Norden. Och från detta följer praktiska säkerhetspolitiska konsekvenser. Sveriges säkerhet i norr och väst påverkas av nya transoceana farleder, och dessas strategiska vikt. Generellt ökar andra aktörers intresse för svenskt territorium, främst på grund av närvaron av ryska strategiska kärnvapen i Sveriges norra närområde.
FOI:s studie konkluderar med konkreta åtgärdsförslag för att Sverige ska kunna möta dessa utmaningar och innefattar en bred palett av åtgärder. Bland annat krävs mer militära resurser för att möta (främst) Rysslands agerande på Nordkalotten. Ryssland kan komma att ta till extraordinära åtgärder för att skydda landets nukleära kapacitet, och det går inte heller att utesluta offensivt agerande om dessa anses hotade.
Niklas Granholm skriver att detta möjligen bör bemötas med bland annat utspridda flygresurser med hög beredskap, mindre markförband med hög rörlighet och beredskap, och etablerandet av nationella tekniska resurser som i tid kan upptäcka och möta hot. En annan central aspekt är möjlighet att kunna skydda viktiga farleder, infrastruktur och hamnar, som om de stängs av eller avskärmas kan få stora konsekvenser för Sverige och våra grannländer.
För Sverige och övriga nordiska länder som riskerar att drabbas av stormakternas agerande och maktspel är troligen samarbete bästa vägen framåt.
För de nordiska länderna gäller det därför att acceptera att tiden för Arktis som lågintensiv samarbetsregion nu kan komma att vara förbi, och att de själva riskerar att drabbas av de tunga aktörernas militärstrategiska ambitioner.
Ensam är inte stark – och allra minst i Arktis.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
