Zebulon Carlander och Axel Hellman, om potentiella konflikter och utmaningar i kommande års kinesisk-amerikanska relationer.
Än så länge har Vita huset inte lyckats organisera en internationell koalition mot Kinas ofta oacceptabla ageranden.
Maktbalansen i Östra Asien är i färd med att skifta. Det har inte minst märkts inom det militära området. Genom en kombination av strategiskt placerade baser, ett brett nätverk av allianser och en ohotad position för U.S. Navy har USA varit den dominanta säkerhetspolitiska aktören i regionen sedan andra världskriget. Det håller på att förändras.
Sedan 1990-talet har det kinesiska försvaret rustats upp och anpassats för att kunna utmana USA. Ur Pekings synvinkel har det varit en särskild prioritet att uppnå ett övertag innanför den så kallade första ökedjan – det område utanför det kinesiska fastlandet som omfattar Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och Gula havet.
Kärnan i den amerikanska maktprojektionen i regionen har varit flottans hangarfartygsgrupper. Dessa flytande kolosser har gett Washington förmågan att snabbt ingripa i händelse av en säkerhetspolitisk kris. 1996 beordrade till exempel president Bill Clinton en sådan styrkeuppvisning när Peking gjorde hotfulla robottester med udden mot Taiwan.
Det var en sårbarhet som ledde till att Kina satsade på att införskaffa kort- och medelräckviddiga robotar som i massanfall kan oskadliggöra amerikanska flottans försvarssystem och slå ut dess fartyg. En kinesisk amiral varnade i ett anförande härom året att i en konflikt mellan USA och Kina skulle kineserna slå ut en amerikansk hangarfartygsgrupp.
Under Xi Jinping har försvarsanslaget ökat snabbare än den ekonomiska tillväxten i landet. Det innebär att på ett fåtal år har det stora militära gapet mellan USA och Kina blivit allt mindre. Kina har numera en hangarfartygsförmåga och utmanar amerikanerna inom flera områden. Samtidigt har USA globala säkerhetspolitiska åtaganden, vilket innebär att amerikanska resurser är mer utspridda än de kinesiska.
I Vita Huset och Pentagon är man medvetna om den här utvecklingen och har under en längre period arbetat för att möta den.
Under Barack Obamas presidentskap lanserades den så kallade ”third offset strategy”, som syftar till att ta ny teknologi och innovationer i bruk för att producera högkvalitativt försvarsmateriel som kan kompensera för USA:s numerära underlag gentemot Kina i regionen.
Donald Trumps förste försvarsminister James Mattis lanserades en ny nationell säkerhetsstrategi som formellt omorienterade den amerikanska försvarspolitiken. Efter två decennier av konflikter i lågintensiva miljöer i Mellanöstern och Centralasien har fokus flyttats till utmaningarna USA möter från stormakterna Kina och Ryssland.
En fördel för Washington är att Kina, till skillnad från USA, saknar allierade. Den enda stat som Kina har formella försvarsförpliktelser till är Nordkorea. Förvisso har det de senaste åren har skett ett fördjupat samarbete mellan Kina och Ryssland, men än så länge är det inte jämförbart med de allianser som USA byggt upp med bland annat Japan, Sydkorea och Australien.
Däremot underminerar Trump det amerikanska allianssystemet. Hans transaktionella syn på USA:s säkerhetspolitiska relationer skadar förtroendet hos dess allierade. Exempelvis driver Trump en hård linje i förhandlingar om baskostnader med Sydkorea, något som skapat spänningar mellan Washington-Seoul samtidigt som kärnvapenfrågan med Nordkorea är långtifrån löst.
Även om den militära dimensionen är en betydelsefull aspekt av den amerikansk-kinesiska konkurrensen är det långt ifrån den enda. Den negativa utvecklingen i den strategiska relationen mellan länderna kommer till uttryck inom nästan alla områden – från teknologi till kultur. Och trots det nyligen ingågna ”stilleståndsavtalet” i handelskriget kommer de ekonomiska friktionerna bestå. Relationerna kommer att fortsätta vara ansträngda.
Än så länge har Vita huset inte lyckats organisera en internationell koalition mot Kinas oacceptabla ageranden. Det hade varit att föredra för att åstadkomma meningsfulla förändringar i Pekings beteende i världspolitiken. Istället för att söka samförstånd har Trump istället öppnat upp konflikter med sina potentiella bundsförvanter i Kinafrågan, bland annat genom att hota införa tullar mot den Europeiska Unionen.
Att beskriva rivaliteten mellan USA-Kina som ett nytt kallt krig är ett intellektuellt villospår. Någon uppdämningspolitik (containment), likt den västvärlden framgångsrikt bedrev mot Sovjetunionen under fyra årtionden, kan inte lyckas mot Kina. Dess ekonomi är alltför integrerad i den övriga världen.
Samtidigt är de gemensamma utmaningar som västvärlden och Kina står inför –inte minst vad gäller klimatet – för stora för att riskera att negligeras som en följd av den ökande rivalitet. Från amerikanskt håll är risken därför att pendeln svänger för långt i Kinapolitiken. Den nya konfrontationspolitiken riskerar att gå överstyr, precis som den tidigare anpassningspolitiken var för vek.
Istället borde USA gå i bräschen för en koalition som bland annat inkluderar Europa, där några röda linjer tydliggörs. Dessa bör fokusera på en rad kinesiska beteenden: aggressioner eller påtryckningar mot andra stater, statligt industrispionage mot internationella företag, samt statligt ägande av strategiskt viktiga sektorer och resurser. En sådan koalition bör inte heller stå tyst inför den kinesiska statens förtryck mot individer eller olika grupper, såsom uigurerna i Xinjiang.
Dessa röda linjer måste kommuniceras tydligt och konsekvent. Sedan behövs det en genomtänkt politik för att ha förmågan att pressa tillbaka Peking om man överträder någon av dessa röda linjer. Det finns ett brett spektrum att åtgärder man kan använda, exempelvis sanktioner mot enskilda individer eller statliga entiteter.
Detta är punkter som värnar om vitala västliga intressen utan att för den delen vara så långtgående att de inte kan försvaras eller att Kina inte kan hävda sina legitima säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen. Det är en solid grund för en hållbar relation som klarar av att kombinera konkurrens med samarbete.
Vi har sett det första kapitlet i den nya relationen mellan USA och Kina. Vi har också bevittnat hur omdanande det är för det internationella systemet när dessa två giganter tvistar sinsemellan, oavsett om det gäller den ekonomiska politiken eller säkerhetspolitiken. En sak är säker – vi har bara sett början.
AXEL HELLMAN är policy fellow vid London-baserade tankesmedjan European leadership network.
ZEBULON CARLANDER är säkerhetspolitisk analytiker.
Läs tidigare delar i serien om relationen mellan USA–Kina, och på vilka sätt den kommer att forma världen under 2000-talet:
Del 1 – Sju decennier av relationen USA–Kina.
Del 2 – America First: Kinapolitiken under Donald Trump.
Del 3 – Den kinesiska drömmen: Kinas utrikespolitik under Xi.
Del 4 – Bättre men inte bra: USA, Kina och handelskonflikten.
