Viktor Lundquist, om varför det inte går att jämföra Kinas officiella Coronastatistik med andra länders.
I början av mars meddelade kinesiska myndigheter att landet passerat 80 000 smittade av Coronaviruset Covid-19. På den dryga månad som har gått sedan dess uppges endast ytterligare cirka 2 000 nya fall ha identifierats – varav en majoritet sägs vara personer som rest till Kina från andra länder.
På grund av denna utveckling har Kina av vissa debattörer använts som ett slags slagträ och empiriskt exempel på hur extremt hårda åtgärder och omfattande karantän bidragit till att stoppa virusets framfart.
Men alla med någon som helst kunskap eller förståelse för hur den kinesiska maktapparaten arbetar har givetvis ifrågasatt den rapporterade statistiken, och tagit de officiella kinesiska siffrorna med några rejäla nypor salt.
Och så i förra veckan kom bekräftelse på att den officiella kinesiska statistiken tycks sakna all form av verklighetsförankring.
Det var nyhetskanalen Bloomberg som var först med att rapportera om en amerikansk underrättelserapport från CIA, som visar hur den kinesiska ”statistiken” är mer eller mindre helt och hållet fabricerad.
Att de av myndigheterna redovisade siffrorna skulle visa sig vara ”fake news” är i sig knappast förvånande, men det är ändock av en rad anledningar viktigt att denna information kommer fram och når ut till allmänheten.
I svallvågorna av virusets uppkomst, och parallellt med många länders desperata kamp för att få bukt med smittspridningen, bedriver den kinesiska regimen just nu en intensiv informationskampanj. Dels för att rentvå det egna ansvaret för utbrottets globala spridning, men också i syfte att utmåla många västländer som oförmögna att hantera krisen och som stående vid kollapsens kant.
Inte ens det mest grundläggande och faktabelagda, att Covid-19 uppstod på grund av Kinas undermåliga reglering kring djurmarknader, låter det kommunistiska partiet stå oemotsagt. Istället sprids konspirationsteorier om hur viruset egentligen härstammar från amerikanska labb, och kan ha placerats i Kina som en slags attack.
Och när representanter för den kinesiska regimen inte ens kan erkänna och ta ansvar för virusets uppkomst, då är det heller inte förvånande att de därför också försöker tona ner statistik kring landets smittade.
Genom att förmedla bilden av Kina som ett av få länder som lyckats hantera en etablerad och storskalig smittspridning ger man sken av att vara det land i världen som är bäst rustat för att vara en auktoritet inom området, och därmed även ges legitimitet att styra det internationella narrativet.
Den officiella statistik som presenteras från Kina bör därför tas för vad den är – ett redskap i Xi Jinpings propagandamaskin. Det är mycket möjligt att Kina har en generell nedåtgående trend vad gäller nya fall, och att man lyckats bromsa virusets framfart. Kina har ju trots allt, på grund av det faktum att landet är en auktoritär diktatur, kunnat stänga ner områden och sektorer på ett sätt som vore helt omöjligt i en demokrati och ett icke-övervakningssamhälle. Sådant får effekt – åtminstone på kort sikt.
Hur den verkliga statistiken för antalet smittade ser ut kan omvärlden bara spekulera i, och mest troligt är att man i Kina inte heller har någon vidare koll på detta. Kinesiska statstjänstemän beskrivs vara i den prekära situationen att de inte kan rapportera faktiska siffror till landets myndigheter, då de riskerar att straffas om statistiken är ”för negativ”. Detta gör att det helt enkelt inte finns någon trovärdig nationell övergripande bild, och den officiella data som förmedlas till omvärlden är helt enkelt en avvägd siffra som kombinerar statistik som inte tros kunna skada regimens anseende allt för mycket, samtidigt som den inte väcker för stora internationella frågetecken och misstankar.
För Xi Jinping och det kommunistiska partiet är Coronaviruset ett bakslag på den sedan tidigare inslagna vägen att etablera Kina som den främsta globala stormakten. Nu försöker man helt enkelt göra det bästa av situationen – och genom att acceptera och rapportera om Kinas siffror som statistik från vilket annat land som helst spelar man diktaturens ledning rakt i händerna.
I en för Xi Jinping utopisk framtid lyckas regimen etablera bilden av hur viruset spreds genom en orkestrerad hemlig attack riktad mot Kina, men att Kina sedan var det land som lyckades kraftsamla och slå tillbaka och stoppa virusets framfört, för att sedan hjälpa resten av världen i dess arbete.
Den kinesiska statistiken är en bricka i detta spel, och bör därför hela tiden följas av reservationer för att dessa siffror inte går att ta för en sanning. Och det är fortsatt fritt fram att tycka att länder som Sverige borde agera på ett visst sätt för att hantera smittspridningen, men att använda Kina som exempel ger regimen oförtjänt legitimitet.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
