Bild: ICDS
Frivärlds chef Anna Rennéus Guthrie deltog den 19 februari i Tallinn i seminariet “How to Win a Hybrid War” som arrangerades av ICDS, International Centre for Defence and Security. Frågan var lika enkel som obekväm: hur vinner man ett hybridkrig, inte bara hur man står emot det?
Diskussionen samlade perspektiv från Baltikum, Polen, Sverige och Japan. Moderator var ICDS-programansvarige Marek Kohv. I panelen deltog även den lettiska forskaren doktor Ieva Bērziņa från den lettiska Försvarshögskolan, den den polske analytikern doktor Aleksander Olech, som är chefredaktör för Defence24, samt den japanske professorn Shin Kawashima från universitetet i Tokyo.
Det som framträdde var en gemensam insikt: hybridkriget är inte ett framtida hot. Det är redan här, vare sig vi vill det eller inte. Och för Norden, Baltikum och Polen är det redan operativ verklighet.
Den polska erfarenheten var den mest konkreta. Olech beskrev hur Polen omnämns som ”fas noll av hybridkriget”. Under de senaste åren har hundratals hybridrelaterade incidenter dokumenterats: cyberangrepp, sabotage, mordbrand, migrationstryck, drönarkräkningar och påverkansoperationer.
Hybridkriget är inte en serie isolerade incidenter. Det är en kontinuerlig kampanj för att påverka vårt medvetande genom att nöta ned vårt motstånd. Den traditionella uppdelningen mellan fred och krig har i praktiken upplösts.
För ett fördjupat nordisk-baltisk-polsk samarbete innebär detta att hybriddimensionen inte kan behandlas som en sidofråga. Den är en del av den avskräckningen, som inte bara kan vara militär utan också måste etableras på hybridområdet – samtidigt som det inte kan frikopplas från den militära dimensionen. Doktor Bērziņa från Lettland betonade att hybridkrig inte bör förstås som något “under tröskeln” för väpnad konflikt, utan som en integrerad användning av militära och icke-militära medel. Informationspåverkan, historieförvrängning och narrativ om ”skydd av rysktalande” är inte propaganda i marginalen, det är strategiska verktyg för att legitimera aggression idag såväl som i morgon. Hybridkriget har under de senaste åren eskalerat till att ha allt fler fysiska och kinetiska komponenter i form av sabotage och mordbränder. Därför måste det hanteras som en del av krigsförberedelserna, inte som en reaktiv kommunikationsfråga.
Samtalen kretsade kring Ryssland, men också Kina. Om den ryska modellen är disruptiv och destabiliserande, är den kinesiska mer strukturell och långsiktig. Professor Kawashima visade hur Kina använder:
- AI-översatt desinformation,
- bot-nätverk,
- historienarrativ,
- exploatering av sociala sprickor (t.ex. Okinawa),
- ekonomiska verktyg och turism,
- samt civil-militär fusion genom den s.k. “low-altitude economy” och drönarutveckling.
När man tittar på kinesiskt agerande blir det tydligare att hybridkriget inte bara är sabotage och cyberattacker. Det är även institutionell penetration, teknologiskt beroende och ekonomisk inbäddning.
För NBP-länderna; Norden, Baltikum och Polen, innebär detta att säkerhetspolitiken inte kan separeras från industri-, teknik- och handelsfrågor. Hamnar, 5G, batterifabriker, gruvor och drönarinfrastruktur är delar av samma helhetsbild. Ytterst finns det en stat som har mål att uppnå på vår bekostnad.
En central spänning i seminariet var demokratins strukturella nackdel. Demokratier är bundna av rättsstatliga principer och fredstida lagstiftning. Auktoritära stater opererar permanent i ett slags kamp- och konfliktäge. Frågan som hängde i luften var: hur kan demokratier vinna utan att kompromissa med sina egna principer?
Här är Frivärlds svar för NBP-länderna tydlig: svaret är inte att imitera Ryssland eller Kina. Svaret är att bli mer integrerade, snabbare och mer strategiskt samordnad; men också att inse att vi är inne i en konflikt och att vi vill ”vinna konflikten”.
Ett tätare nordisk-baltisk-polsk samarbete har många fördelar, förutom delad hotbildsanalys, gemensam strategisk geografi och värderingar, så kan ett samarbete bidra med att…
- Snabba upp attribution.
- Samordna sanktioner.
- Dela underrättelser om hybridaktiviteter.
- Skapa gemensam respons.
- Samordna kommunikationen gentemot allmänheten.
Hybridkriget är gränsöverskridande. Därför måste även svaret vara det. Begreppet “resiliens” återkom ofta. Men flera deltagare uttryckte frustration över att resiliens inte räcker. Hybridaktörer måste mötas av kostnader för att göra angreppen mindre attraktiva. Hybridkriget är också en strategisk konflikt om handlingsfrihet. Seminariet i Tallinn bekräftade något som Frivärld länge har argumenterat för: Norden, Baltikum och Polen befinner sig i samma säkerhetspolitiska miljö, möter samma hot och att hybridkriget är permanentat.
Så vad betyder att vinna, vad är en seger i ett hybridkrig? Seminariet återkom till frågan, utan att lämna till slutligt svar. Tre nivåer diskuterades:
- En signifikant minskning av hybridaktiviteter.
- Minskad imperial ambition hos angriparen.
- Neutraliserad intention eller kapacitet att angripa.
Att vinna hybridkriget innebär inte för de flesta en total seger över motståndaren. För en demokrati kan en seger beskrivas som att samhällets sammanhållning skyddas, den demokratiska legitimiteten upprätthålls och kostnaderna för för angrepp höjs. Vägen dit går via integration mellan olika delar av samhället; som militära och civila verktyg samt en fördjupad regional samordning.
Samtidigt går det inte nog att understryka Ukrainas strategiska betydelse, ett framgångsrikt Ukraina som segrar på både det traditionella slagfältet och i hybridkriget gör oss alla säkrare. Ukraina är den främsta frontlinjen.
”Om Ryssland skulle vinna kommer det att få mycket skadliga konsekvenser”, konstaterade Ieva Bērziņa.
Patrik Oksanen, Resident Senior Fellow, Frivärld.
