Valresultatet i Ungern har stor internationell betydelse och är av avgörande vikt för Europa och Europeiska unionen. Framför allt är det existentiellt viktigt för Ungern.
Ungern är ett land vars moderna identitet formats genom uppbrottet från Sovjetunionen, realsocialismens fattigdom och förtryck. Och under Orbáns ledning var det på väg att bli en stat underordnad den ryska regimens vilja. Det var en, för utomstående, svårbegriplig utveckling. Den ryska kleptokratin blev till slut en övermäktig kraft i förhållande till den korruption som kom att prägla Orbáns styre.
Ur mitt personliga perspektiv är den utveckling som Orbán och Fidesz genomgick svår att förstå. Första gången jag sannolikt mötte Orbán var 1988, då Timbros styrelse besökte Budapest och mötte en stad präglad av oppositionella, frihetssökande medborgare. Det var uppenbart att den ungerska diktaturen höll sig kvar enbart genom stegvisa eftergifter till demokratins företrädare. Jag hade då tillfälle att träffa Fidesz ledning, som sannolikt även inkluderade Viktor Orbán – dock inte den Orbán han senare blev. Under alla omständigheter var Fidesz ledning då en grupp modiga liberaler, i en bred demokratisk och marknadsekonomisk mening. Det var ett fritt samhälle de ville skapa. Och efter att de ingick i regeringen 1998 bidrog de också till att det fria samhället blev verklighet.
Det gamla ungerska kommunistpartiet omvandlade sig i denna förändring till ett socialdemokratiskt parti och blev medlem i Europasocialisterna, men behöll många av det gamla systemets maktpositioner. Ungern frigjorde sig från kommunismen 1989, men inte fullt ut från socialismen. Den första postkommunistiska regeringen, under József Antall, genomförde viktiga demokratiska reformer men förmådde inte reformera ekonomin i tillräcklig utsträckning, mycket på grund av motstånd från kvarvarande maktstrukturer. Det ledde till att Ungern 1994–1998 styrdes av en postkommunistisk socialistisk regering som försökte föra vidare den gamla politiken i ett nytt system. Det misslyckades.
Fidesz kom till makten 1998 men förlorade, efter svåra ekonomiska reformer, makten igen 2002 till den postkommunistiska socialdemokratin. Den nya regeringen tog ett allt mer kontrollerande grepp om landet och misskötte ekonomin på ett sätt som kulminerade i att premiärministern, inför valet 2010, avslöjades ha sagt till sin egen partistyrelse att man medvetet ljugit för väljarna.
Detta banade väg för Fidesz återkomst till makten 2010. Inledningsvis fördes en försiktig reformpolitik, men detta utvecklades snart till en maktfullkomlig linje där gränserna mellan regering, näringsliv och rättsväsende suddades ut – som om man ville återskapa delar av den gamla socialistiska maktmodellen.
År 2014 höll Orbán sitt ökända tal om ”illiberal demokrati”, riktat till den ungerska minoriteten i Rumänien – ett uttryck för en nationalistisk politik i konflikt med den moderna tidens gränser.
Hösten 2014 bjöds han in till EPP-gruppens möte i Strasbourg. Jag kom då att leda en diskussion mot honom om det oacceptabla i begreppet illiberal demokrati. Diskussionen samlade i stort sett hela gruppen och det utvecklades till en konfrontation mot hans politiska riktning, medan de ungerska ledamöterna var tysta och senare bad om ursäkt för Orbán.
Den kvällen trodde många att detta skulle leda till att Fidesz lämnade EPP-gruppen, men så blev inte fallet. Från EPP:s sida såg vi Fidesz ledamöter som normala medlemmar av gruppen, demokratiskt skolade i kampen mot diktaturen men ofta benägna att relativisera övertrampen i Ungern. Samtidigt fanns en ovilja att stärka nationalistiska grupper genom att driva ut Fidesz.
Min och många andras förhoppning var att medlemskapet i EPP skulle verka återhållande och bidra till att Fidesz som parti, med eller utan Orban, återvände till sina ursprungliga, mer liberala, värderingar.
Så blev det inte. Tvärtom förvärrades utvecklingen. Orbán skyllde sina ekonomiska misslyckanden på EU och blev allt mer radikal i sin retorik. I mars 2019 tog jag, vid EPP-partiets kongress, initiativ till att Fidesz suspenderades, vilket senare ledde till att partiet lämnade gruppen. Orbán hade då passerat flera röda linjer och förtroendet var förbrukat.
Utvecklingen fortsatte i negativ riktning. Orbán lämnade i praktiken den demokratiska tradition som formar Europa och EU. Korruptionen utvecklades till en kleptokrati som underminerade oberoendet hos medier, företag och myndigheter. På så vis började Ungern alltmer likna det system Orbán en gång bekämpade.
Han närmade sig Ryssland, allierade sig med krafter som vill splittra Europa – som Donald Trump, J.D. Vance och Vladimir Putin – och förde en kampanj mot Ukraina, som i dag försvarar Europa mot den ryska aggressionen.
Detta var en föraktlig utveckling som nu har nått sitt slut. Det är ett slut med stor symbolisk betydelse – ett bakslag för den populism som söker framgång genom att vända sig mot europeiskt och internationellt samarbete på den liberala demokratins grund. Det är också ett bakslag för Trump och Vance, som visade omdömeslöshet genom att stödja en premiärminister som motarbetade EU, gick Putins ärenden och kritiserade det land som angripits av Ryssland.
Därför är Orbáns nederlag av avgörande betydelse. Det visar att demokratins fiender ytterst förlorar när frihetens krafter står emot dem. Det var vad som en gång drabbade kommunistdiktaturen i Ungern – och nu har historien hunnit i kapp Orbán. Det är slutet på en tragisk utveckling, men också början på en ny demokratisk utveckling.
Nu läggs grunden för ett starkare Europa – ett Europa som visat att det inte låter sig splittras av krafter som Trump eller Vance. Det är en förlust för dem, vilket också kommer att märkas i den amerikanska debatten. Det är också en förlust för Putin, som länge förlitade sig på Orbán.
Samtidigt öppnas nu möjligheter: Ukraina kan få det stöd som krävs, och Europa kan agera kraftfullare mot den ryska kleptokratin. Beslut som tidigare blockerats kan nu fattas.
Detta är en stor dag – inte bara för att Orbán förlorade i Ungern, utan för att Europa reser sig starkare.
Gunnar Hökmark, ordförande för Frivärld och tidigare Europaparlamentariker
