Historien visar att alla krig tar slut, så frågan är inte om utan när, hur och på vems villkor kriget i Iran kommer att avslutas. Är Trumps uttalanden om bra och produktiva samtal med Iran början på slutet eller slutet på början? Det skriver statsvetaren och mellanösternforskaren Anders Persson
Kriget mot Iran har nu gått in i sin fjärde vecka. Det gemensamma israeliska och amerikanska anfallet mot Iran utvecklades till ett krig redan under den första veckan då dödssiffrorna i Iran översteg 1000 döda, vilket är den akademiska tröskeln för när väpnade konflikter blir att definiera som krig. Precis som är fallet med andra samtida krig, som de i Ukraina och Gaza, är de exakta dödssiffrorna oklara och internationella mediers förmåga att rapportera på marken i Iran är kraftigt begränsad.
Vi lever därför i ett informationsvakuum där det ofta är svårt att veta vad som egentligen händer i realtid på marken i Iran. Till skillnad från krigen i Ukraina och Gaza är de officiella dödssiffrorna hittills anmärkningsvärt låga i samtliga inblandade länder i kriget mot Iran med undantag för situationen i Libanon som utvecklats till ett eget krig med över 1000 döda även där. Bombningarna mot Iran, och vedergällningen, har varit mycket kraftig. Inte mindre än 15 länder har blivit föremål för bombningar av något slag sedan attacken mot Iran inleddes. Därför är det förvånande att de sammanlagda dödssiffrorna på alla de här fronterna, inklusive USA:s förluster, är runt 2600 i nuläget – enligt den senaste uppdateringen från Al Jazeera. Det är särskilt anmärkningsvärt att det sammanlagda dödstalet i de sex arabiska Gulfländerna var 21 i den senaste uppdateringen (23 mars 2026), plus 13 döda amerikaner. Det kan också vara så, vilket en del medierapporter från Israel gjort gällande, att Iran mörkar en del av sina militära förluster för att inte demoralisera landet ytterligare.
Trots mer än tre veckor av intensiva strider pekade alla tecken länge på ytterligare eskalering av kriget. USA hotar att sätta in markstyrkor och att ta över ön Kharg som hanterar 80-90% av Irans oljeexport. De signalerar planer att sätta in specialstyrkor mot Irans kärnteknikanläggningar för att tillskansa sig det anrikade uranet. Vidare hot om att bomba Irans kraftverk och att med våld öppna Hormuzsundet pekade alla i samma riktning – mot en ökad intensifiering av konflikten. Samma logik gällde för Irans hot om intensifierade attacker mot energianläggningar runt om i Gulfländerna och landets senaste attack mot den amerikanska militärbasen Diego Garcia i Indiska oceanen. Bedömare tror robotangreppet har skett med hjälp från antingen Ryssland eller Kina eftersom den ligger långt utanför vad man tidigare trott var den maximala räckvidden för Irans missiler. Det kan vara värt att uppmärksamma här att avståndet mellan Iran och Diego Garcia är ungefär lika stort som avståndet mellan Iran och södra Sverige, vilket innebär att Iran med sin nya kapacitet skulle kunna nå ända hit med sina missiler.
Utvecklingen i kriget den senaste tiden och de ömsesidiga hoten tydde sammantaget på att det skulle komma att bli sämre innan något typ av vapenvila eller diplomatiskt avtal skulle vara möjlig. Det förefaller också som att vi går emot en viljornas kamp mellan Donald Trump, Benjamin Netanyahu och den iranska regimen, vars exakta styre är oklart. Vi vet i nuläget inte vem av dessa tre aktörer som kommer att blinka först. Trumps kavalkad av hot bör tas på största allvar eftersom han är den enda amerikanske presidenten i modern tid som visat sig vara villig att vid upprepade tillfällen använda militärt våld mot Iran. Vi vet också från forskningen att stater eskalerar i krig när de inte når sina tidigare uppsatta mål, vilket är vad Trump föreföll göra med sina upprepade hot mot Iran och vilket vi sett Ryssland göra flera gånger tidigare i Ukraina.
Samtidigt är risken uppenbar att oljepriset fortsätter skjuta i höjden och att världens börser fortsätter gå ned om Trump intensifierar kriget ytterligare,exempelvis genom att slå till mot den iranska regimens oljeanläggningar. En nyckelfråga i sammanhanget blir därför hur högt oljepris och hur svaga börser Trump tål innan han blinkar. Eftersom Trump är en politiker med en unik förmåga att kunna ändra sig finns möjligheten hela tiden där att han väljer att avsluta kriget i stället för att intensifiera det. På måndagen kom de första uttalandena ifrån Trump om att ett diplomatiskt genombrott kanske är möjligt och att USA skjuter fram sitt ultimatum till Iran om att bomba dess kraftverk.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som spenderat hela sin politiska karriär med att varna om hotet från Iran, är inte alls lika beroende av krigets globala verkningar som Trump är. Det innebär att han delvis har en annorlunda incitamentstruktur än vad Trump har. Netanyahu har den israeliska opinionen bakom sig, men ett parlamentsval i oktober framför sig. Trump och Netanyahu sitter dock i samma båt i det att de på något sätt behöver vinna det krig som de tillsammans startat. Både Trump och Netanyahu riskerar sina politiska eftermälen ifall kriget mot Iran inte blir framgångsrikt. Av allt att döma väntar också en enorm svekdebatt inom det republikanska partiet i USA, och förmodligen även mot Israel och pro-israeliska organisationer i USA, ifall kriget inte blir framgångsrikt.
För den iranska regimen är kriget ännu mer existentiellt än vad det är för Trump och Netanyahu eftersom det är ett direkt hot mot regimens fortlevnad. Därför behöver den iranska regimen också någon form av seger i kriget för att någotsånär trygga sin fortlevnad. En villkorslös vapenvila skulle i nuläget förmodligen betraktas som väldigt negativ från den iranska regimens synvinkel. Detta eftersom en vapenvila skulle lämna landet i ruiner, under fortsatta sanktioner, med begränsade möjligheter till återuppbyggnad och samtidigt vidöppet för framtida amerikanska och israeliska attacker. Den iranska regimen behöver antingen på militär väg avskräcka USA och Israel från framtida attacker, eller ett starkt diplomatiskt avtal uppbackat av garantier från Ryssland och Kina för att känna sig säker från framtida amerikanska och israeliska attacker. Ett annat alternativ vore att utveckla kärnvapen.
Historien visar dock att alla krig tar slut, så frågan är inte om, utan när, hur och på vems villkor kriget mot Iran kommer att avslutas. I krig och väpnade konflikter är det internationella diplomaters jobb att hitta det som i forskningen kallas för ”mogna ögonblick”. Där alla sidor antingen kan känna sig som att de vunnit något eller där de lidit så pass mycket att de föredrar en förhandlingslösning framför fortsatta strider.
Om Trump verkligen har haft ett genombrott i samtalen med Iran, trots att Iran i nuläget nekar till detta, och om den iranska regimen rider ut kriget och på något sätt sluter en vapenvila med USA och Israel kan det uppstå en närmast pervers situation i framtiden. Om det iranska folket återigen skulle välja att resa sig mot en regim som i fredens namn givits stöd och legitimitet av det internationella samfundet – vems sida ska då liberaler och andra demokratiska krafter ställa sig på?
Anders Persson är docent i statsvetenskap och Mellanösternforskare vid Linnéuniversitetet i Växjö. Följ honom på X/Twitter: 82anderspersson
