Förra försvarsberedningen klippte grisen med mycket oväsen och lite ull. Två års beredning av självklarheter blev två års försening. Allvarstider presenterades i juni 2023, men hotbilden behövde inte utredas då, och behöver det inte nu. Den fanns redan före den 24 februari 2022. Det är krig i Ukraina, och det kan sprida sig. Läget är det allvarligaste sedan andra världskriget.
Mot den bakgrunden måste den nya försvarsberedningen göra det den förra missade: möta verkligheten i rätt tempo.
Vad vi har gjort – och vad som måste fullföljas
Mycket har faktiskt gjorts. Nato-medlemskapet är på plats, åtagandet om 3,5 + 1,5 procent av BNP likaså, och stödet till Ukraina har vuxit från de inledande AT4-pansarskotten – som stoppade de ryska pansarkolonnerna i byarna våren 2022 – till stridsfordon 90, Archer, stridsbåt 90, GlobalEye och framöver JAS. Vi har stärkt säkerheten i närområdet genom att uppträda mer markerat mot ryska företeelser, och vi har stärkt försvarsindustrin via affärerna kring Strf 90, JAS och GlobalEye.
Men Nato:s rekommenderade målbild om 3,5 procent ligger på 2032. Hotbilden ligger på 2027. Sverige behöver en egen lösning som ligger före 2030 och inte efter.
Drönarglappet är vårt största operativa problem
Den enskilt viktigaste lärdomen från Ukraina handlar inte om plattformar i miljardklassen, utan om volym, pris och cykler. En ukrainsk attackdrönare kostar runt 300 dollar. Ukraina tillverkar i år 4–7 miljoner sådana enheter. De står direkt eller indirekt för omkring 80 procent av de ryska förlusterna och utgör samtidigt bara cirka 30 procent av Ukrainas egna försvarssatsningar.
Den svenska motsvarigheten ligger bedömningsvis på ungefär 2 procent av försvarssatsningarna. Den siffran borde vara en strategisk varningsklocka.
Drönare och autonomi ska in i varje förband, och AI ska in i varje långsiktigt försvarsprojekt. Jag har använt jämförelsen förut, men den tål att upprepas: när Bill Gates 1999 beslutade att internet skulle integreras i samtliga Microsoft-projekt inom sex månader och att de annars skulle läggas ned, var det mer än ett tekniskt beslut. Det är ett sådant beslut Sverige behöver fatta nu, för autonomi och AI.
Konkret betyder det att hyra in ukrainska drönarförband som B-styrka på samtliga krigsförbandsövningar tills vi byggt upp en egen kompetenscentrum-funktion, och att i huvudsak avstå från att importera färdiga vapensystem till förmån för utveckling av autonoma elektroniska system med civil dubbelanvändning.
Bredd före prestige
Skuggberedningen 2026 lyfter återkommande att gapet inte ligger i analysen, utan i statens förmåga att omsätta resurser till verkan. Här behövs ett nytt arbetssätt. Jag kallar det war as a service: kluster av K-klassade industrier kontrakteras på utvecklings- och SLA-baserade leveransavtal – X tjänster, inom Y tid, med Z prestanda i senaste uppgradering. Cyklerna ska mätas i månader, inte i försvarsbeslut.
Detta måste paras med en bredd som vågar trotsa rubrikerna:
- Armén – tre divisioner, sex brigader, kompletterat med kort- och medelräckviddigt raketartilleri.
- Luftvärnet – skänk Patriot till Ukraina och gå in i europeiska luftvärnsprojekt istället.
- Flygvapnet – ett integrerat nordiskt luftförsvar med Norge, Finland och Danmark. Sverige har redan det bästa bassystemet.
- Marinen – integrera Östersjöförsvaret utifrån komparativa fördelar: svenska ubåtar till Polen, svensk-finskt skärgårdsförsvar, svensk-danskt minkrig. Kontrollera Östersjöns kritiska öar, såsom Gotland, och komplettera deras försvar med autonoma svärmar och utbytbara vapenmoduler.
- Rymden – Starlink-motsvarigheter för kommunikation, underrättelser och långräckviddiga vapen. Esrange är en nationell tillgång som måste användas.
- Arktis – försvara i samarbete med Nato-grannarna,och återuppliva en förmåga motsvarande det gamla infanteriregementet i Kiruna.
Till detta läggs en inre cirkel av Nato-länder som inkluderar Ukraina – idag den militärt mest erfarna staten i Europa.
Fredstidens värsta fiende
Skuggberedningens experter återkommer till samma punkt: det största misstaget vore att agera för sent. Det misstaget har försvarsberedning efter försvarsberedning gjort. Vi har faktiskt goda förutsättningar i Sverige: värnplikt, en innovationskultur som rankas tvåa i världen, och en världsledande civil-militär industribas. Men vi behöver fler förband, fler företag och mer forskning – och vi behöver dem nu.
I fredstid, där vi ska förbli tack vare det vi nu bygger, är våra regler, våra processer och vår försiktighet vår värsta fiende.
Mycket görs bra, men traditionellt. Tyvärr planeras alltför mycket fortfarande för det senaste krigets behov. Tempot, bredden och osäkerheten kräver nya arbetssätt: parallell utveckling, snabbare misslyckanden, snabbare lärande, tillsammans med och i Ukraina. Det är ont om tid.
Nils Bildt är civilekonom och överste samt reservofficer.
Texten anknyter till Frivärlds rapport Skuggberedning 2026: Sverige måste (fortfarande) rusta snabbare
