Den tyska regeringen meddelade förra veckan att Ryssland bär ansvar för den drönare med sprängämnen som oskadliggjordes vid flygplatsen i Leipzig i början av augusti. Det finns goda skäl för att utrikes- och säkerhetspolitiken hade kunnat dominera valrörelsen. Det gör den inte.
En förklaring sägs vara att det till stor del råder politisk enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det är bra. Alternativet vore närmast otänkbart.
Men den relevanta frågan är vad som behöver göras framåt och om regeringsalternativen agerat framsynt, genomtänkt och med kraft tidigare. Säkerhetspolitik handlar om att hela tiden bygga säkerhet och handlingsutrymme.
Enigheten om Nato formades exempelvis under extrema förhållanden våren 2022, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Dessförinnan var motståndet både ideologiskt och profilerat. Att Magdalena Andersson som statsminister – efter invasionen – hävdade att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ”destabiliserande” var ingen slump. Det var regeringens linje.
I april 2015, ett drygt år efter Rysslands annektering av Krim, hävdade Anderssons företrädare Stefan Löfven att det var önskvärt att Sverige och Finland utgjorde ”fria ytor” mellan Nato och Ryssland. På den socialdemokratiska kongressen i november 2021 satte försvarsminister Peter Hultqvist sin heder i pant på att det inte skulle bli ett svenskt Natomedlemskap. Medvetet beskar man Sveriges handlingsutrymme.
I juli 2021 hade Putin i en uppmärksammad essä ifrågasatt den ukrainska nationens rätt att existera och i december skulle Kreml kräva en ny europeisk säkerhetsordning.
Att Socialdemokraterna under mycket turbulenta former till slut ändrade uppfattning var bra. Samtidigt beskar åratal av önsketänkande och ideologiska föreställningar om alliansfriheten vårt handlingsutrymme. En minut i tolv övergav man en linje man två minuter i tolv beskrivit som helig.
Regeringsalternativen behöver ses i detta ljus. Men också utifrån vad som behöver göras framåt.
Svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik har stora uppgifter framför sig. Det handlar bland annat om:
-
Fortsatt och utvecklat stöd till Ukraina
Ukrainas folk kämpar inte bara för sitt lands överlevnad, utan för oss och den civilisation vi tillhör. En regering måste ha förmåga att bibehålla och öka Sveriges stöd.
-
Fortsatt ambitiös upprustning av Sveriges försvar
Den upprustning av försvaret som pågår måste fortsätta. 3,5 procent är en bottenplatta. Investeringar behöver prioriteras och fokuseras för att översättas i förmåga.
-
Ett svenskt engagemang och ledarskap i och för Nato
Sverige har under två års tid blivit en viktig Natomedlem. Toppmötet i Ankara var en stor framgång. Vi ska fortsätta att fördjupa vår roll.
-
Ett starkare och mer konkurrenskraftigt EU
EU behöver stärka sin utrikes- och säkerhetspolitiska roll. Det kräver reformer av regelverk, men också att unionens konkurrenskraft stärks. EUs ekonomiska styrka är bas för dess geopolitiska förmåga.
-
Ett fördjupat nordiskt samarbete
Vi behöver fortsätta integrationen i Norden och runt Östersjön. På försvarsområdet, i ekonomin och på andra områden som knyter oss närmare varandra.
-
Mer frihandel och strategiska samarbeten
I en tid av global handelspolitisk osäkerhet behöver EU och Sverige vara en tydlig kraft för fri och öppen handel. Vi behöver fler och djupare handelsavtal. Det är viktigt för ekonomin, men också för våra strategiska relationer.
-
En ekonomisk politik för säkerhet och motståndskraft
Ett starkt näringsliv finansierar ett starkt försvar och företagen är idag en helt central del av vårt totalförsvar. Svensk säkerhet förutsätter en politik för företagande, investeringar och arbete.
-
Fortsatt reformering av biståndspolitiken
Sverige har lagt om och fokuserat biståndspolitiken. Det volyminriktade enprocentmålet är avskaffat. Omläggningen har också möjliggjort viktiga delar av vårt stöd till Ukraina. Den linjen behöver ligga fast.
På dessa områden är Sverige på rätt väg sedan några år tillbaka. Men kraven framöver kommer inte att bli mindre. Regeringsalternativen ska bedömas utifrån förmåga att bedöma säkerhetsläge och utmaningar. Men också utifrån hur olika partier förstått och agerat historiskt. En sådan bedömning talar starkt emot ett regeringsskifte.
Fredrik Johansson, senior fellow Frivärld och författare av briefing pappret ’Utrikespolitisk agenda 2030: Åtta punkter för ett säkrare Sverige’ (Frivärld 2026).
Gunnar Hökmark, ordförande tankesmedjan Frivärld
Anna Rennéus Guthrie, chef Frivärld
