Vilken betydelse har det för utrikes- och säkerhetspolitiken vilka partier som styr? Om detta skriver Claes Arvidsson, journalist och författare samt bland annat mångårig ledarskribent på SvD:s ledarsida.
Efter regeringsskiftet 2022 har Sverige fått en politik för totalförsvaret som vilar på två insikter: det är allvar och det brådskar. Ambitionen hos regeringen Kristersson illustreras av att försvarsanslaget som i år väntas motsvara 2,8 procent av BNP, ska ha växt till 3,5 procent 2030. Alltså fem år före Nato:s stadgade målsättning. Upprustningen av det civila försvaret går också på högvarv.
Sverige har blivit medlem i Nato och i handling demonstrerat vilja att spela roll. Och när USA:s tyngd minskar, kan medlemskapet bli betydligt viktigare i ett framväxande europeiskt Nato. Samtidigt är Sverige också med Trump i Vita huset en uppskattad partner till USA samt en motor i det nordiska och andra minilaterala samarbetsformat. En rad bilaterala försvarsavtal har också ingåtts.
Stödet till Ukraina är stort och stabilt. Det totalitära Ryssland är det dimensionerande mot Sverige. Putin anser sig ha rätt att underkasta andra stater och gör anspråk på rätten till att bestämma i en egen intressesfär. Ukraina utgör därför den första försvarslinjen i Europa.
Det betyder inte att allt går som på räls i genomförandet. Det saknas inte heller inslag i politiken som kan ifrågasättas. Ett sådant exempel är införandet av en ny civil utrikes underrättelsetjänst sorterande under UD med startdatum 1 januari 2027.
Samtidigt: Ett regeringsskifte efter riksdagsvalet öppnar för osäkerhet om politikens kraft och inriktning i en tid då världen stöps om och kriget redan är här.
Magdalena Andersson stora vallöfte är att hon som statsminister är öppen för att samarbeta med alla. Vad detta innebär i form av konkret politik är helt okänd materia. Den ovissheten gäller även försvar och säkerhet, något som understryks både genom den egna partivänstern och beroenderelationen till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Både V och MP har regeringsmedverkan som krav för att stödja henne.
I den pågående upprustningen ingår att betala av på säkerhetsskulden från tidigare underfinansierade försvarsbeslut. Alla partier har del i den skulden men huvudansvaret bärs av S-regeringarna Löfvens ovilja att på allvar lägga om kursen efter Rysslands annektering av Krim och erövrandet av delar av Donbass 2014.
Dåvarande finansminister Magdalena Anderssons kommentar till de borgerliga partiernas krav på en stärkt finansiering 2019, är avslöjande för det lättvindiga tänket kring försvar och säkerhet:
”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”
Samtidigt låg den säkerhetspolitiska doktrinen om militär alliansfrihet fast. Medlemskap i Nato var tabu.
När Sverige blev medlem i Nato den 7 mars 2024 beskrev Ulf Kristersson det historiska skiftet i försvars- och säkerhetspolitiken som att ”komma hem”. För Magdalena Andersson var medlemskapet något Socialdemokraterna hade velat undvika.
På den långa vägen fram uppvisade regeringen Löfven ett demonstrativt ointresse för utredningar som gjordes om Sveriges säkerhetspolitik. Trots att den första utredningen 2014 klargjorde att den rådande linjen med militär alliansfrihet inte var säker och att det borde göras en granskning av vad ett medlemskap i Nato skulle innebära. I den andra som kom 2016 drogs slutsatsen att ett svenskt medlemskap i Nato”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.
Socialdemokraterna hade helst sett att dessa utredningar aldrig hade gjorts. De tillkom på borgerligt initiativ. Väl gjorda lade försvarsminister Peter Hultqvist först den ena och så den andra i byrålådan.
Vid partikongressen 6 november 2021 ställde sig Hultqvist personligen som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Magdalena Andersson följde sedan upp genom att i regeringsförklaringen 30 november slå fast att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato.
Några dagar senare krävde Vladimir Putin garantier för att Nato inte skulle utvidgas österut. Svaret från Finland kom i form av en kraftfull markering från president Niinistö om att frågan om medlemskap i Nato ”bestämmer vi själva”. I Sverige uteblev den reaktionen från regeringen Andersson.
Signalerna om rysk uppladdning mot Ukraina trumfade inte heller den dogmatiken. Faktiskt inte heller direkt efter Putins fullskaliga invasion 24 februari 2022. Statsministerns slutsats den 8 mars var att en ansökan om medlemskap i Nato skulle verka destabiliserande.
Finlands aviserade ansökan om medlemskap, Nato-opinionen och trycket från de borgerliga partierna, tvingade till sist fram ett linjeskifte som ledde fram till att ansökan lämnades in den 18 maj 2022. S-kvinnorna, SSU samt Tro och solidaritet stod dock fast vid nej. Det gjorde även Vänsterpartiet och Miljöpartiet. V har fortfarande som långsiktigt politiskt mål att Sverige ska lämna Nato. MP har motvilligt accepterat det, men vill bland annat driva på för införande av demokratikriterier.
Något måste motståndet betyda för styrkan i engagemanget hos en S-ledd regering för Sverige i Nato. Det gör också Magdalena Anderssons svala utfästelse inför valet om att Sverige efter ett regeringsskifte ska ”uppfylla sina åtaganden”.
Det bilaterala militära samarbetet med USA är ett tungt vägande komplement till medlemskapet i Nato; det är kompetenshöjande, ökar möjligheten för bistånd och är i sig avskräckande. Defense Cooperation Agreement, DCA-avtalet, från juni 2024 ger amerikansk militär tillgång till vissa militärbaser, flygplatser och hamnar. Avtalet öppnar även för förhandslagring av materiel.
Anderssons samarbetspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndare till avtalet med USA. V vill säga upp det medan MP motvilligt accepterar det. Varken S-kvinnorna, SSU eller Tro och solidaritet gillar det.
Också det motståndet föranleder frågetecken för framtiden.
Partiledningen i S står däremot bakom den realism som genomsyrar Försvarsberedningens rapporter efter 2022 och som ligger till grund för Försvarsbeslutet 2025–2030. Det lär inte bli aktuellt att – som en stark opinion inom partiet, V och MP önskar – biträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. En S-regering kommer knappast heller att driva på för en förbudslag mot kärnvapen på svensk mark under fredstid. Sak samma gäller för kraven på en förändrad kärnvapendoktrin i Nato.
Däremot är entusiasmen för president Macrons påbörjade omformulering av den franska kärnvapendoktrinen en mer öppen fråga. Syftet är att skapa en mer från USA självständig europeisk strategisk förmåga och säkerhetsstruktur. Initiativet öppnar för att kärnvapenbärande Rafale tillfälligt baseras i någon av de nio stater som har tackat ja till övningar och kärnvapendialog. Sverige är ett av dem.
På en alltmer krävande agenda för nästa regering står också EU:s allt viktigare säkerhetspolitiska roll. Den processen handlar inte om att ersätta Nato men däremot är det en öppen fråga hur stor den ska bli. Försvarsindustriellt samarbete, cyber och civilt försvar är okontroversiellt i förhållande till om det nationella vetot ska avskaffas i syfte att göra EU till en mer effektiv aktör. Och behövs det av samma skäl ett europeiskt säkerhetsråd?
Det är frågor som väntar nästa regering kommer att behöva hantera och som blir en utmaning för invanda svenska postitioner. För Magdalena Andersson blir det extra tungt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i regeringen eller som stödpartier. MP är skeptisk till dett militära samarbetet medan V larmar om faran med militarisering.
I ledet av principiella frågor finns också den – som nu på regeringens initiativ är under utredning – om att Sverige som Nato-allierad ska kunna sända färdigutbildade värnpliktiga för att skydda närområdet i fredstid. V säger nej medan S och MP ännu är avvaktande.
En annan fråga som tränger sig på efter är om Sverige ska lämna Ottawakonventionen om förbud mot truppminor. Erfarenheten från krigets Ukraina sätter den saken på agendan. Bland annat Finland har redan har lämnat konventionen. S, V och MP säger alla nej till ett utträde. Hittills är det bara KD och SD som är positiva.
Socialdemokraterna har öppnat för att delförstatliga den svenska försvarsindustrin. Exakt hur är oklart mer än att det sägs möjliggöra en ökad styrning med inriktning på långsiktighet i produktionen och tillskapande av beredskapslager.
Vänsterpartiet, å sin sida, driver på för stort statligt ägande i syfte att öka den politiska kontrollen på bekostnad av vad som beskrivs som industrins vinstintressen. Exportreglerna ska bli striktare. Detta står också på Miljöpartiets att-göra-lista, liksom en ökad statlig styrning för att säkerställa satsningar på miljö- och klimatvänlig teknik. MP har dock inte något krav på förstatligande.
Utbyggnaden av vindkraft till havs är en fråga som är avdömd i förtid och som demonstrerar beredskapen att nedprioritera försvaret. Regeringen har valt att ta fasta på Försvarsmakten behov i Östersjön. Beskedet från S, V, MP är att beslutet ska rivas upp. Det är också att räkna med att regeringens uppsnabbning av miljötillstånd kan komma att sakta av.
I konflikten mellan försvarets behov och värnandet lokala livsmiljöer är Vänsterpartiet och Miljöpartiet på fel sida om riksintresset. I konflikter om buller och utbyggnad prioriteras in övningsverksamheten på Ravlunda och Tofta skjutfält. Detsamma gäller Göteborgs skärgård och Vättern.
Magdalena Andersson har klargjort att med henne som chef i Rosenbad blir det inte längre en opolitisk utan en politiskt tillsatt Nationell säkerhetsrådgivare. Hon vill ha en person som kan föra ut regeringens politik, och alltså inte en som i kraft av sin roll kan säga att ”du har fel”.
Med rapporten Common Security 2022 ville Palmecentret sätta den säkerhetspolitiska agendan. Tanken var att Olof Palmes ”gemensamma säkerhet” från 1980-talet skulle återuppstå med målet att skapa en ny världsordning. I den processen skulle FN vara motorn. Det militärindustriella komplexet fick skulden för att världen rustade. Alternativet var ett globalt åtagande att minska försvarsutgifterna med två procent per år.
I praktiken förslog man en avveckling av Nato.
Lanseringen skedde ett par månader efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 och åtta år efter att Putin inledde kriget.
Det är ett exempel på att 40 år efter det tragiska mordet är Olof Palme fortfarande en ideologisk ledfyr inom socialdemokratin. Detta riskerar att lägga en ”idealistisk” begränsning på politiken med avtryck både på upprustningens hastighet, engagemanget i Nato och samarbetet med USA.
Den idylliserande och selektiva bilden av politiken hänger också kvar hos Magdalena Andersson och efter en valseger vill Andersson åter slå in på den vägen:
”För att säkra vår framtid behöver Sverige kliva tillbaka ut på den globala scenen för att leda, inte stå vid sidan som en åskådare. Vår trovärdighet i Ukrainafrågan hänger ihop med vårt engagemang i resten av världen.
Regeringen Kristerssons ”värdebaserade realism” som styråra är alternativet till ”idealismen”. Demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter är grundvärden, men politiken drivs samtidigt av en vilja att möta ”världen som den är”:
”Vi ska använda Sveriges utrikespolitiska kapital där vi kan göra störst skillnad och där våra intressen är som starkast. Vi har ett delansvar att göra gott i världen, men hela ansvaret att värna svensk säkerhet och svenska intressen.”
Socialdemokraterna står fortfarande med en fot kvar i det som är en förlorad värld. Saken blir inte bättre med V och MP som släpankare.
Claes Arvidsson är författare, journalist, och tidigare ledarskribent vid Svenska Dagbladet.
