Denna artikel är en del av Frivärlds projekt Skuggberedning 2026, inom vilken vi löpande publicerar analyser från experter och kommentatorer. Läs rapporten ”Skuggberedning 2026” här.
I den nya värld som formas av en alltmer växande osäkerhet om USA, och den instabilitet den amerikanska administrationen skapar, riskerar Nordeuropa att bli än mer utsatt. Det är här som Rysslands spänningspunkter mot Väst är som starkast och flest. Det gäller Arktis, Östersjön, de baltiska länderna, landförbindelserna till Kaliningrad och förbindelserna över Atlanten. Vi behöver därför ställa högre krav på vår militära förmåga än Natos minimum.
Vi behöver utveckla försvarsanslag som ligger på minst fyra procent av BNP, och vi måste se till att inom ramen för nordiskt samarbete skapa trovärdiga trösklar mot aggression och väpnade angrepp. De nordiska länderna bör tillsammans med de baltiska forma ett starkt europeiskt ben av Nato i vår del av Europa och en stark hand över Arktis. Vi måste kunna ha kontroll över Östersjön på ytan, under ytan och i luften. För att inom ramen för Nato uppnå största möjliga styrka i vår del av Europa bör vi forma en gemensam nordisk försvarskommission.
Vi bör utveckla denna förmåga i nära samarbete med de baltiska länderna och med Östersjöländer som Polen och Tyskland. Vi bör också för vår egen skull utveckla samarbete med den ukrainska försvarsindustrin.
Vi kommer, med en större samlad budget på sammanlagt fem procent – och det är det som det kommer att handla om i ett Norden där frågan om amerikanska säkerhetsgarantier blivit allt mer osäkra – fortsatt kunna ge ett omfattande stöd till Ukraina och sätta standarden för andra europeiska länder.
Stödet till Ukraina är ett led i Europas försvar mot rysk aggression och är därmed en del av Sveriges försvar. Tillsammans med de nordiska länderna bör vi sätta en agenda för europeiskt stöd som gör att Ryssland kan besegras i Ukraina och stoppas från nya aggressioner.
Vi bör även använda de ökade försvarsresurserna till att bygga upp en luftförsvarsförmåga som skyddar våra städer mot den typ av terrorbombning som Ryssland ägnar sig åt mot Ukraina. Sverige bör ha ett luftvärn som kan skydda hela samhället, inte bara militära förband.
Det ställer krav på många olika former av modernt luftvärn och på att vi ser till att fortsatt utvidga Gripenprojektet så att vi tillsammans med våra nordiska grannar kan säkra luftrummet över Östersjön. Vi bör se till att det svenska flygvapnet har en sådan förmåga att varje tanke på invasion med mindre eller större enheter faller på den höga tröskel vi bygger. Tillsammans med andra länder bör vi utveckla de missiler och den beväpning som modern teknologi ger.
Vi bör se till att utveckla det svenska ubåtsvapnet och öka den marina förmågan att skydda våra vatten, kontrollera Östersjön och säkra infarterna till svenska hamnar. Det är en uppgift inte bara för krigstid utan också för den gråzon vi redan i dag lever i.
Försvarets utformning måste ta hänsyn till både de uppgifter som gråzonens krigföring ställer – bland annat skyddet av våra havsförbindelser, infarter och samlade infrastruktur – samt till väpnade angrepp i olika former.
Vi bör därför också stärka vår amfibieförmåga och åter utveckla ett modernt kustartilleri.
Vi bör säkerställa att våra hemvärnsförband har den modernaste utrustningen och tillgång till det som finns kvar av äldre, utmönstrade pansar- och stridsfordon.
Vi bör agera för att uppnå sex brigader och därmed säkerställa att vi kan försvara viktiga nyckelområden och strategiskt betydelsefulla platser, såsom huvudstaden, samtidigt som vi har förmåga att stå vid Natos gräns i Norden och i de baltiska länderna.
Vi bör utveckla ett nytt system för stridsflyg och arméförband som utgör den teknologiska grunden för snabb anpassning till ny krigföring genom sensorer, drönare, motmedel mot drönare och telekrigföring. Vi bör ha det bästa cyberförsvaret, med förmåga att slå mot dem som agerar mot oss.
Vi behöver göra detta genom att bygga upp en teknologisk och digital förmåga som överträffar den ryska. Våra länder har redan i dag en teknologisk och innovativ kapacitet som placerar oss i täten. I samarbete med Ukraina kan vi säkra att den potentialen kan omsättas i faktisk militär förmåga. I det perspektivet är det avgörande viktigt – och välkommet – att Sverige, trots den omfattande nedrustningen, bibehöll den försvarsindustriella kapaciteten. Den bör vi nu utveckla ytterligare.
Med marknadsekonomiska strukturer och en beslutsamhet att pröva nytt kan vi säkerställa att den traditionella försvarsstrukturen anpassas till det moderna slagfältets nya och ständigt skiftande förutsättningar. Det innebär att vi måste kunna hantera krigföring med och mot drönare, men framför allt att vår samlade vapenkraft kan omsättas och ledas i en digitaliserad miljö som står emot attacker och ger överlägsenhet i underrättelser och ledning.
Den digitala domänen är i dag den avgörande förutsättningen för ett starkt försvar. I dag imponeras vi av drönare och motmedel mot drönare, men glömmer alltför lätt att artilleri, stridsflyg, pansar och stridsfartyg alltjämt är centrala delar av helheten. Budskapet från Ukraina är att vi måste lära oss att hantera all materiel – med vapenverkan och underrättelseförmåga – inom ramen för en överlägsen digital kapacitet.
Det numera något åldrade begreppet Internet of Things kan i detta sammanhang förnyas till en värld av digitala domäner och AI, där allt inte bara är uppkopplat utan också fungerar autonomt – AI to everything.
Detta ställer ytterligare krav på vår framtida försvarsförmåga. Vi måste vara ledande i den digitala ordningen. Det kräver svenska och europeiska molntjänster. Vi får inte vara utlämnade åt amerikanskt godtycke eller risk för utpressning när det gäller den digitala infrastrukturen och domänen. Digital transatlantism förutsätter europeisk handlingsförmåga som omöjliggör försök till att beväpna den digitala ekonomin med utpressning.
Sverige måste utveckla alla sina kluster av forskning och innovation för att stärka hela samhällets förmåga att försvara sig. Det gäller till exempel sällsynta mineraler, ny materialteknik, rymdförmåga, transportstrukturer, elektrifiering och energiförsörning, digital säkerhet, artificiell intelligens och elektronisk kommunikation.
I en ny tid, där det digitala är minst lika viktigt som det territoriella, måste vi säkerställa att svenska företag, infrastrukturer och organisationer ser sig som vår tids borgar – i en säkerhetspolitisk verklighet där det territoriella försvaret inte ensamt kan hindra en fiende från att hota städer och lokala verksamheter.
Vi behöver fler projekt av JAS-typ, men inom andra områden – satsningar för nya steg i teknologisk utveckling, som är avgörande för de kunskapskluster och den förmåga som kan ge oss ledarskap i innovation och konkurrenskraft. Vi bör utveckla den svenska rymdverksamheten till att bli Europas ledande när det gäller satelliter och den underrättelseförmåga som dessa ger.
De gamla totalförsvarspinciperna måste anpassas för det moderna samhällets sårbarheter. Det är inte gårdagens försvar vi ska göra större, utan framtidens förmågor som vi behöver utveckla idag. Allt detta måste vi göra genom att ytterligare utveckla samarbetet inom Norden och de baltiska länderna, stärka Natos europeiska ben och utveckla EU som en säkerhetspolitisk och försvarsindustriell gemenskap.
Det är en utmaning för det nya Europa, vars kraft Sverige måste vara drivande för att utveckla.
Gunnar Hökmark är Frivärlds ordförande.
