Inom en rad olika områden inom EU skiljer sig Norra och Södra Europa återkommande åt.
Den kulturella integreringen i EU har dock gått snabbare än den ekonomiska för länder i både Nord- och Sydeuropa. Hela Europa präglas dessutom sedan millennieskiftet av en stagnerande ekonomi och växande säkerhetsproblem. Genom att titta lite närmare på Italien och Spanien, som tillsammans med Portugal och Grekland brukar förkortas PIGS, i ett perspektiv som jämför dagens situation med den historiska, kan vi bättre förstå skillnaderna mellan Nord- och Sydeuropa.
Länder i Sydeuropa karakteriseras bland annat av en stark samhörighet med den egna regionen, familjen och det lokala samhället. De har i regel inte samma starka tilltro till det offentliga som finns i exempelvis Sverige. Denna regionalism kan gå väldigt långt. I Spanien infördes år 1978 sjutton autonoma regioner med den negativa följden att var och en profilerar sig som annorlunda än andra regioner. I Katalonien, Baskien och Galicien trycker man exempelvis på sina regionala språk som alternativ till spanskan. När sammanhållning inom landet inte ens är självklar, blir sammanhållning med andra EU-länder än svårare.
Sydeuropa skiljer sig också ekonomiskt från sina Nord- och Centraleuropeiska grannar. En stor del av Sydeuropas befolkning har varit sysselsatt i jordbruk längre än Nordeuropas, och industrialiseringen kom igång förhållandevis sent. Befolkningsökning, kombinerat med låg produktivitet och låg social rörlighet gjorde att stora grupper sydeuropéer utvandrade till Syd- och Nordamerika långt in på 1900-talet. Sydeuropeiska länder har dock, ekonomiskt, sett stora vinningar från sina EU-medlemskap.
EU har finansierat infrastruktur som motorvägar och flygplatser och gett jordbruksstöd. Efter Covid skapades ytterligare en stödfond där exempelvis Spanien fick bidrag, även om skeptiska röster redan i förväg sade att pengarna riskerade att kanaliseras till den sittande socialistiska regeringens stödtrupper. Frågar man italienare om EU-stöd säger de typiskt att om EU erbjuder pengar, varför inte ta emot dem? När Grekland var i akut kris ansåg landet att det var självklart att Tyskland skulle lösa Greklands problem. Portugal genomgick en svår ekonomisk kris 2010–2014 och fick ta nödlån från EU. Med andra ord har Sydeuropa haft nytta av EU, men är inte alltid tacksamt.
Trots att det uppenbart är till regionens hjälp att vara del av en stor valutaunion så har inte Sydeuropas produktivitet utvecklats i den utsträckning man hade hoppats. Kulturellt har analfabetism utmärkt Sydeuropa in på 1930- och 1940-talen, vilket har påverkat produktiviteten i arbetslivet och förmågan att orientera sig i omvärlden politiskt och socialt under decennierna därefter. De protestantiska länderna i Nordeuropa har en längre historia av läskunnighet. Nu har skolor och universitet i Sydeuropa byggts ut, och ett nytt problem har uppstått. Arbetsmarknaden domineras av turistindustri och har inte plats för alla unga med universitetsutbildning. Här kan familjeorienteringen ha spelat en negativ roll. Ett litet familjeföretag satsar kanske inte på innovation, utan håller fast vid en tradition som gett bra resultat för en tidigare generation.
Den så kallade Draghi-rapporten om EU pekade 2024 på ekonomisk stagnation och överbyråkratisering. Den rekommenderade storstädning i EU:s regelsystem, förutom nya satsningar. Hittills har ingen sådan självprövning och utrensning genomförts. På det nationella planet är Sydeuropa snarast mer byråkratiserat än exempelvis Sverige.
Den långsamt utvecklande ekonomin försvåras vidare av en förändrad befolkningsstruktur. Låga födelsetal och längre förväntad livslängd krockar med välfärdssystem där ålderspensioner och socialbidrag ska betalas av färre yngre. Eftersom pensionärer och mottagare av välfärdsutbetalningar utgör en viktig del av de röstberättigade vågar dock ingen politiker driva frågan om neddragningar. Vad gör de unga i Sydeuropa? De försöker lösa sina privata problem genom att flytta norrut till jobb och bättre löner i Berlin, Bryssel och London, möjligen även till USA.
Ytterligare en svårighet som fler sydeuropéer möter är konkurrensen som invandringen från länder utanför Europa medför lokalt. För unga betyder den ibland en hårdare kamp om arbetstillfällen, en hopplös bostadsmarknad och ett fortsatt behov av stöd från föräldrarna. Fastän fler unga nu har universitetsexamen har de svårt att få jobb och bostad och vågar därför inte starta en familj. Därmed föds ännu färre barn och den demografiska situationen förvärras ytterligare.
Det finns i Sydeuropa en kvardröjande beundran för de skandinaviska länderna, en beundran som verkar förankrad i skillnaderna mellan Syd- och Nordeuropa som de såg ut på 1970-talet. Baksidan av denna beundran är att den snabbt övergår i skadeglädje när exempelvis Sveriges ungdomsarbetslöshet är högre än flera sydeuropeiska länders. Nordeuropéer ser i sin tur förmodligen med förundran på den tidiga pensionsåldern i Sydeuropa. Om Sydeuropa har så dålig ekonomi, varför förlänger man inte tiden fram till pension? Och om det är ett medvetet val att arbeta färre år, kanske det inte är nordeuropéernas ansvar att ge ekonomiskt stöd till Sydeuropa i fråga?
Som slutord kan man säga att Syd- och Nordeuropa har närmat sig varandra under de senaste åren, men det finns fortfarande både likheter och skillnader som spelar roll för hur vi tänker och agerar. Det är utmärkt att vi samarbetar på olika sätt, mest tydligt inom EU och Nato. Men den reform av EU som allmänt efterfrågas bör inte bara minska byråkratiseringen utan också ta hänsyn till existerande kulturskillnader. För att kunna utveckla unionen och främja en djupare samhörighet krävs en större förståelse för varandras kulturella och historiska bagage och projekt som knyter dessa delar av vår identitet starkare till varandra. Detta blir viktigare inte minst då nutidens allvar i allt högre utsträckning kräver att vi i Europa blir ännu bättre på att åsidosätta våra skillnader och arbetar än mer uthålligt mot en utvecklad gemenskap och enighet.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.
