I en värld där de auktoritära strömningarna blir allt starkare måste de europeiska ledarna nu ta på sig uppgiften att leda samtalet om det fria och demokratiska Europas geopolitiska roll.
Den fria världen upplever sin Atenska era – en civilisationens kris. Här ”Skolan i Aten”av Rafael.
Den fria världen upplever sin Atenska era. Yttre tryck och inre splittring hotar världshistoriens mest avancerade och frihetliga civilisation, den som vi sammanfattningsvis kallar för västvärlden. I en värld där de obehagliga strömningarna blir allt starkare måste de europeiska ledarna nu ta på sig uppgiften att leda samtalet om det fria och demokratiska Europas geopolitiska roll.
Det yttre trycket handlar förstås om Ryssland och Kina som båda eftersträvar dominans över sitt närområde och i de globala institutionerna, men inte för att bidra till andras välstånd och frigörelse utan för makt och kontroll i syfte att odla sina egna geopolitiska ambitioner. I undervegetationen under dessa två stater präglade av decenniers totalitärt styre spirar motsvarande chauvinistiska strömningar i länder som Turkiet, Iran och Brasilien.
Den inre splittringen manifesteras i den försvagade transatlantiska länken efter Brexit och under ett alltmer öppet avtagande amerikanskt engagemang för Europa, på senare år med en regim som till och med haft ambitionen att aktivt försöka undergräva Europeiska unionens ställning. Men det finns också betydande spänningar inom EU. Det gäller respekten för den liberala demokratins mest fundamentala institutioner men också EU:s gemensamma utrikespolitik, förhållandet till Ryssland och Kina och viljan att respektera de ekonomiska ramverk som utgör den yttersta garanten för en fungerande ekonomisk integration.
Striden om budgeten och hur det gemensamma stödet för att övervinna pandemins ekonomiska återverkningar ska utformas illustrerar oenigheten kring unionens framtida utveckling. I den mån någon regering under det gångna halvåret har tänkt långsiktigt på Europas förmåga att spela en roll i världspolitiken har detta med viss omsorg undanhållits medborgarna. Detsamma gäller de ännu oavslutade Brexitförhandlingarna. Den framtida relationen med Storbritannien handlar ju om betydligt mer betydelsefulla saker än reglerna i ett handelsavtal. Säkerhetssamarbetet och det politiska samarbetet i de globala institutionerna, är till skillnad från handelsavtal ett samarbete som inte ändras genom enkla förändringar i ett regelverk. Det bygger på att intressen har tillåtits konvergera under åtskilliga decennier.
När de europeiska samarbetena etablerades efter andra världskriget – Europarådet, EEC och Efta – var uppgiften tydlig, att rädda friheten och freden i Västeuropa. De kommunistiska staternas antagonistiska relation till väst gjorde också hotet från öster uppenbart för alla som inte sympatiserade med kommunismen. Idag är bilden mer komplicerad, det finns inget kommunistiskt alternativ till marknadshushållningen. I den delen är vi tillbaka till läget före 1917. Politiskt är situationen mer lik mellankrigstiden med regimer som i olika grad attraheras av illiberala, auktoritära och radikala nationella projekt.
1900-talets stora konflikter gjorde identitetsbygget i väst enklare. En ljus berättelse om striden mot mörka krafter och hur denna strid vanns i två krig och med idéer som spreds över världen som en manifestation av demokratins och det öppna samhällets överlägsna styrka jämfört med den totalitära statens förtryck av individ och samhälle. Idag är skillnaderna ytligt sett mindre. Kina tillåter ett stort mått av ekonomisk frihet så länge den inte kommer i konflikt med kommunistpartiets maktinnehav och maktutövning. Ryssland har ersatt kommunismens idéer med att vädja till allmänt reaktionära föreställningar om Ryssland som den enda bäraren av det västerländska kristna arvet. Dels som ett sätt att legitimera kleptokraterna i Kreml, dels som ett medel för att undergräva tilliten i väst och underblåsa motsättningar mellan traditionalister och radikaler i ett Europa som lider av vad Karl Popper kallade för ”the strain of civilisation”, det vill säga påfrestningen i övergången från ett auktoritärt eller totalitärt samhälle till ett öppet.
Det är hög tid att ta med Europas medborgare i ett samtal om Unionens långsiktiga utveckling. Väst behöver återta medvetenheten om sin identitet och det kan bara ske i en dialog som involverar hela samhället i alla länder som delar arvet. I en sådan process måste Europa också föra sitt eget samtal om vad man vill uppnå med samarbetet, om dess möjligheter och begränsningar. Ett sådant samtal måste utgå ifrån vad vi vill åstadkomma med vår egen framtid. Visst finns det en militär hotbild, men det är ett instrumentellt problem som kan lösas med hjälp av tillräckliga försvarssatsningar och säkerhetspolitiskt alliansbyggande. Resurserna finns, men finns viljan? Den inre hotbilden handlar om oss och vår tilltro till oss själva och våra institutioner.
Jean Monnets konstaterande att ingenting åstadkoms utan individer och ingenting består utan institutioner gäller alltjämt. Hemligheten bakom västerlandets framgångar som ett politiskt projekt har varit förmågan att inte låta systemen bli viktigare än människorna. Institutionerna har varit välbyggda och väl bemannade och gett utrymme för den individuella skaparkraft som åstadkommer det som blir värt att bevara. Mödosamt och långtifrån konfliktfritt har den mångfald av fria samhällen formats som har öppnat för fredlig konkurrens och förnyelse. Makten har kunnat utmanas och växlas och den jämlikhet har funnits som har erbjudit fler och bättre livschanser för varje ny generation.
Kombinationen av allas likhet inför det demokratiska lagstyrets institutioner tillsammans med ekonomisk och kulturell frihet har skapat en mångsidig civilisation med en historiskt sett enastående utvecklingspotential. En fri zon i världen där människan tillåts skapa och bygga, medan andra styrelseskick har slutat i förstörelse och stagnation.
Europas politiska ledare har just nu en uppgift som är viktigare än någon annan och det är att stärka det fria samhällets legitimitet och medborgarnas tillit till att institutionerna levererar såväl nationellt som på europeisk nivå. De gemensamma problemen måste tas om hand målrationellt samtidigt som subsidiariteten måste vårdas mer omsorgsfullt än hittills. Men för att lyckas med detta och erbjuda Europas medborgare möjligheten att se hela bilden, men också möjlighet till förståelse för att perspektiven i ett pluralistiskt samhälle är olika krävs samtal och debatt. Många europaparlamentariker är förvisso mycket aktiva användare av de digitala plattformarna, men den exekutiva maktens närvaro i samtalet behövs i större utsträckning än idag.
Vad vill vi med unionen? Vilka är våra mål, våra problem och vilka medel kan vi enas om? Tack vare digitaliseringen kommunicerar Europas ledare dagligdags direkt med varandra, och det är bra. Men hur vore det om denna vardagskommunikation ibland utsträcktes till unionens medborgare?
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
