Vi har inget fungerande totalförsvar i Sverige – ändå försöker inte våra förtroendevalda att ens säkerställa den finansieringen som krävs för att det ska fungera.
Totalförsvaret måste fungera. Här drar Luftvärnet kablar i Halmstad. Foto: Johan Lundahl/Combat Camera/Försvarsmakten.
Sverige lever i en osäkrare omvärld än på länge. Två demokratiska medlemsstater inom OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa har invaderats av främmande makt de senaste 12 åren, Georgien 2008, och Ukraina 2014 — där konflikt fortfarande pågår.
Samtidigt är NATO som är garanten för europeisk säkerhet svagare än på mycket länge, med ett vacklande amerikanskt ledarskap under en oförutsägbar president, som innebär att alliansen inte längre kan ta det amerikanska säkerhetsparaplyet för givet.
Om detta inte vore illa nog innebär den tekniska utvecklingen av precisionsvapen och samhällets digitalisering att en potentiell motståndare idag kan slå mot det svenska samhället på ett helt annat sätt än förr. Som en konsekvens är samhällsstrukturen mycket mer sårbar än den någonsin varit tidigare.
Mot denna oroväckande bakgrund är svenska militära utgifter fortsatt historisk låga — 1,1% av BNP under 2019 — mer än hälften av andelen av BNP vid kalla krigets slut.
Trots detta prekära läge är det svårt för regeringen och riksdagen att komma överens om en finansiering av det militära försvaret, och de nivåökningar som faktiskt diskuteras uppfattas av professionella bedömare som alldeles för låga.
Detta samtidigt som statsministern på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen 2018 deklarerade att:
Men om politikens oförmåga att säkerställa ett adekvat militärt försvar kan uppfattas som oroväckande är det ändå relativt sett gott ställt jämfört med hur det ser ut för den civila delen av totalförsvaret.
Sveriges avveckling av det territoriella försvaret har trots allt reverserats, och en begynnande, om än anemisk, militär försvarsförmåga börjar ta form.
Men det är inte bara det militära territoriella försvaret som avvecklades. Det bredare samhällsförsvaret som skulle kunna mobiliseras vid höjd beredskap eller krig avvecklades också, även om mycket av lagstiftningen fortfarande lever kvar.
Detta är en del av dagens problem. Faktum att viss lagstiftning lever kvar innebär att politiska varelser — låt oss kalla dem kejsarens skräddare — som inser utmaningarna att säkerställa en finansiering av de civila delarna av det nya totalförsvaret, har gett upp att ens försöka.
Istället pekar dessa skräddare på ”beredskapslagarna” som de hävdar ska tillgodose våra behov. Som en sorts magiskt besvärjelse ska lagtexternas blotta existens säkerställa att behoven tillgodoses. Detta är falsk och farligt. Likheten med H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder är slående.
I sagan syr skräddare nya kläder till kejsaren. Skräddarna säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser ”kläderna”, och kejsaren vandrar omkring naken.
Barnet i sagan förstår dock att kejsaren inte har några kläder och utbrister ”Han har ju inga kläder på sig!”.
Jo — beredskapslagar finns. Det är ett faktum. Men i sig är de verkningslösa. Beredskap kräver strukturer och övning, vilket kostar pengar. Det kräver anställda, vilket kostar pengar. Det kräver existens av specifik förmåga och resurser, vilket kostar pengar.
Våra moderna ”totalförsvarsskräddare” — som hävdar att ett regelverks existens är tillräckligt — kanske invänder och hävdar, axtt genom förfogandelagar och andra beredskapslagar kan samhället helt enkelt ta de resurser som behövs från näringslivet när tillfället kräver det. Trots att detta i verkligheten kräver ordentliga strukturer, och att näringslivet besitter den förmåga som krävs för rikets försvar — vilket de ofta saknar.
På den ”gamla goda tiden” under kalla kriget och innan vårt EU-medlemskap låg de största delarna av de civila delarna av totalförsvaret inom offentlig verksamhet — myndigheter, verk, kommuner, eller offentligt ägda företag. I princip dolde man enorma kostnader inom offentliga monopol.
Genom monopolens avskaffande gjorde samhället enorma effektivitetsbesparingar — något som gynnat statskassan och det bredare samhället.
I dagens konkurrensutsatta värld är det en fiktion att beredskapslagarna skulle lösa den civila delen av totalförsvaret. Som på alla policyområden kostar förmåga pengar, det går inte att komma ifrån.
Denna retorik är inte bara barnslig. Det är farligt och manipulerande att föra icke underbyggda resonemang. “Totalförsvarsskräddarna” vet att allmänheten inte är insatt i alla detaljer kring totalförsvaret. De vill ducka för viktiga och nödvändiga kostnader — allt för att värna vad som framstår som kortsiktiga politiska intressen inför valet.
Men även ett barn förstår att man måste betala för det man vill ha.
Om någonting så visade Covid-19 vikten av god beredskap — och konsekvenserna av avsaknaden av adekvat strukturell beredskap, lagerhållning och handlingsplaner för en pandemi. Trots att detta var ett scenario som uppfattats som sannolikt i framtiden.
Vi måste ta vara på våra misstag för att lära oss — och då inte bara på det direkt drabbade området. Intelligens är att applicera relevant lärdom på andra områden.
Jag minns ett möte jag deltog i efter Akilovs terrordåd på Drottninggatan. Fokus var att minska risken för liknande dåd i framtiden, och den lösningen man fokuserade på var att försvåra för lastbilar att orsaka skada i Stockholms centrum.
För det första var det märkligt att mötet hölls efter dådet på Drottninggatan. Det borde ha ägt rum efter lastbilsattackerna i Nice, eller Berlin, året innan. Och dessutom var det märkligt att utgå ifrån att terrorister kommer att begränsa sig till tidigare använda modus operandi.
Låt oss ta lärdom av pandemin — låt vår blottade svaghet inspirera oss till att vidta nödvändiga åtgärder på andra områden. Hela poängen med beredskap är att den måste vara på plats innan krisen eller kriget kommer.
Krisberedskapen och den civila delen av totalförsvaret är inte alltid lätt materia att navigera, och alla lösningar är inte på plats. Men det bör vara uppenbart för de flesta att det kommer att kräva resurser —stora resurser.
Försvarsbeslutet som förhoppningsvis kommer att fattas för försvarsperioden 2021-25 måste ta höjd för stora kostnader för de civila delarna av totalförsvaret. Jag har tidigare skrivit för Säkerhetsrådet om hur uppskattningarna i försvarsberedningens rapport Motståndskraft är för låga, senast här.
Jag har svårt att tänka mig att det finns någon som skulle hävda att vi i vår osäkra omvärld inte behöver ett fungerande totalförsvar. Trots detta fortsätter skräddarna låtsas att kejsaren har kläder, när det är uppenbart för alla att han är naken.
De som sitter i regeringen, och våra riksdagsledamöter, är ytterst ansvariga för de beslut som fattas. Med den brutala och oförutsägbara omvärldsutveckling vi lever i är det allas vårt ansvar att kräva att våra företrädare inte riskerar att göra sig medskyldiga till mycket värre framtida katastrofer än Covid-19 genom att underfinansiera vår beredskap och totalförsvarsförmåga.
Därför är det värt att upprepa vad vår statsminister själv har sagt ”Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift.”
Karl Lallerstedt
Ansvarig för säkerhetspolicyfrågor vid Svenskt Näringsliv och för Svenska säkerhetspodden.
