Karl Lallerstedt, om att totalförsvaret är ett område att satsa på för att bidra till att öka efterfrågan i ekonomin. Investeringarna behövs på riktigt och de stora kostnaderna kommer i början när vi bygger upp ett nytt system.
Vi kan inte vänta med att återuppbygga det civila försvaret.
Sverige genomgår en kris som i resten av Europa ofta beskrivs som den värsta sedan andra världskriget. Om den beskrivningen stämmer eller inte är det för tidigt att slå fast, men det råder inte någon tvekan om att många har dött, väldigt många fler har blivit av med sina arbeten och andra har sett sina företag – kanske livsverk – gå i kras. Det vi också vet redan i detta tidiga skede är att den svenska krisberedskapen varit undermålig. Det saknades både beredskapslager och en adekvat struktur att koordinera och leda hela den offentliga sektorns pandemihantering – och dess följdeffekter.
Det vi också kan vara säkra på är att det inte kommer att vara den sista kris som Sverige ställs inför. Regeringen har redan sedan några år tillbaka fattat beslut om att återskapa ett totalförsvar, och tanken är att detta skall hänga ihop med krisberedskapen. Detta är klokt.
Men det som är oroväckande är att försvarsberedningens anslagsförslag för den civila delen av totalförsvaret 2021–2025 i rapporten Motståndskraft endast svarar mot en mycket liten andel av de kostnader som myndigheterna själva uppgett att totalförsvaret kommer att kosta. Dessutom har de flesta av myndigheterna inte inkluderat investeringskostnader, utan endast kostnader rörande den egna myndigheten. Utöver detta är en del av kostnadsuppskattningarna hemligstämplade. Sammanställer man de öppna kostnaderna – som både exkluderar vissa investeringskostnader och hemligstämplat material – överstiger de totalt 60 miljarder kronor för perioden 2021–2025.
Försvarsberedningens förslag i Motståndskraft innebar att de totala satsningarna på den civila delen av totalförsvaret skulle uppgå till 4,2 miljarder mot slutet av femårsperioden, dvs 2025. Det innebär kostnader långt lägre än vad myndigheterna själva säger krävs.
Samtidigt befinner vi oss i en situation där den svenska ekonomin kommer att lida av nedsatt efterfrågan de kommande åren, som resultat av företag har gått in konkurs, ökad arbetslöshet och en omvärld med minskad efterfrågan på grund att alla länder har drabbats. För att möta denna nedsatta efterfrågan behövs både monetära åtgärder för att öka likviditeten och säkerställa att företag får tillgång till nödvändigt kapital. Det behövs tillfälliga stöd för att bidra till att täcka företagens fasta kostnader. Utan företag kan vi inte återstarta Sverige. Men utöver detta kommer det också behövas åtgärder där staten bidrar till efterfrågan i ekonomin genom samhällsnyttiga investeringar och upphandlingar.
Krisberedskapen och totalförsvaret skulle utgöra ett mycket lämpligt område att satsa på för att bidra till att öka efterfrågan i ekonomin. Investeringarna behövs på riktigt, och de stora kostnaderna kommer i början när vi bygger upp ett nytt system. När sedan investeringarna väl är gjorda, och ekonomin förhoppningsvis återgått till ett mer normalt läge är de löpande kostnaderna för att hålla systemet ”i snurr” betydligt lägre.
Eftersom våra folkvalda representanter i Försvarsberedningen, försvarsutskottet, riksdagen, och även regeringen saknar ett fullgott informationsunderlag för kostnadsbehoven för de civila delarna av totalförsvaret har politikerna – och därmed Sverige – ett problem. Det blir ännu svårare för civilt försvar att konkurrera om budgetens begränsade resurser när andra utgiftsområden idag är lättare att konkretisera. Så länge avgörande beslut kring ambitionsnivåer och organisationsstrukturer inte fattats är kostnadsuppskattningar för civilt försvar omöjliga.
Risken är därför överhängande att vi kommer ha en budget för det civila försvaret som är alldeles för liten när bilden av de konkreta behoven blir tydliga under perioden 2021–2025.
Men verkligheten är att vi står inför omfattande behov som vi ännu inte har konkretiserat – trots att ett beslut som gäller fem år framåt måste fattas redan i år. Lösningen är enkel, och det är att tilldela investeringsmedel för den civila delen av totalförsvaret för de kommande åren som inte ännu är preciserade. Man kan t ex tänka sig en ram för de kommande fem åren, som skulle kunna skapa en flexibilitet både vad gäller inriktning och tid. Om dessa medel skulle visa sig inte behövas (en obefintlig risk) skulle det knappast vara svårt för den dåvarande regeringen har att hitta alternativa bruk för pengarna.
Alternativet är att vi under de kommande åren upptäcker våra behov, men måste vänta tills nästa försvarsperiod, 2026–2030 innan vi kan börja åtgärda dem. Mot den hotbild vi står inför är detta inte ett acceptabelt alternativ.
KARL LALLERSTEDT är ansvarig för säkerhetspolicyfrågor vid Svenskt Näringsliv och för Svenska säkerhetspodden.
