Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten
Det är ett beskt besked till svensk politik bara veckor efter att riksdagen klubbat ett nytt försvarsbeslut. Tillskotten motsvarar inte på långa vägar vad som krävs för att hantera de säkerhetsutmaningarna som Sverige står inför under 2020-talet.
– Det räcker inte, vi borde agera snabbare med mer resurser inklusive ekonomi, säger Sverker Göranson, tidigare ÖB, idag styresman för Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
– De svenska försvarssatsningarna är och förblir otillräckliga. Sverige är även efter ökningarna det land i Östersjöregionen som har lägst försvarskostnader av BNP – trots ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i vårt närområde, menar Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik.
– Försvarsbeslutet är ett led i en pågående upprustning som kommer att behöva fortsätta under hela 20-talet, minst, konstaterar Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Rikskonferensen 2020. Foto: Ulf Palm, Folk och Försvar.
Frivärld har skickat en enkät experter och debattörer som följer svensk försvarsdebatt. Vi har även fått svar från Finland, Estland och Danmark. En del är tidigare diplomater, andra är verksamma som forskare, här finns också en tidigare överbefälhavare och en tidigare MUST-chef. I gruppen finns experter på militärt- såväl som civilt försvar samt akademiledamöter och debattörer.
Beskedet är rakt, men knappast det som regeringen vill höra, inför Folk och Försvars rikskonferens som inleds på måndag. Ord som ”otillräckligt” och bara korta enstaviga ”nej” och ”nope” används som svar på frågan om resurserna räcker för att hantera säkerhetsutmaningar under 20-talet. Om försvarsminister Peter Hultqvist (S) hade hoppats på hyllningar för ”en historisk satsning” och ”ett viktigt försvarsbeslut” så blir han besviken.
Istället får den krassa realism som förs fram nog närmast betraktas som en mardröm för finansminister Magdalena Andersson och de som vill hålla tillbaka försvarsutgifterna. Bara en av de 16 har svarat ja på att budgeten är tillräcklig, men då bara under mycket särskilda villkor, nämligen att ingenting får gå fel i närområdet under hela 20-talet:
– Det enkla svaret är ja om säkerhetsläget inte förvärras under minst ett decennium. Skulle det på något sätt förvärras och ytterst leda till en militär konflikt i vårt närområde är det mycket tveksamt om vårt militära försvar är tillräckligt starkt för att hålla oss utanför konflikten. Skulle konflikten dessutom leda till att vi blir indragna i den och till och med blir angripna är svaret entydigt nej, menar Björn Anderson, ständig sekreterare i KKrVA.
Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten
Bland de positiva tongångarna handlar det mer om rörelseriktningen än resultatet. ”En god början”, menar Jan Mörtberg som är ledamot i KKrVA, och ”går åt rätt håll” säger experten på totalförsvar Kristina Syk, som också påpekar:
– Att tekniken och hotbilderna dessutom blivit än mer komplexa och svårhanterliga gör att vi har halkat efter otroligt mycket. Vi lever på lånad tid, och på att vi i stor utsträckning (fram till nu) lyckats undvika nationella kriser som varit långvariga.
Beskare ord kommer från Tallinn där Martin Hurt är forskare vid tankesmedjan International Centre for Defence and Security:
– Sverige hade, likt Finland och Australien, kunnat anamma Natos tvåprocentsmål i syfte att skicka en politisk signal till USA och resten av alliansen att man tar transatlantisk bördefördelning på största allvar, särskilt i en tid då USA blickar mer mot Kina och det borde vara i Europas intresse att öka sin attraktionskraft i Washington. Försvarsbeslutet innebär emellertid att man avstår från den möjligheten och att man därigenom fortsätter att spela i Europas division två vad gäller engagemang och handlingskraft.
Tidigare MUST-chefen, generalmajor Stefan Kristiansson, är också kritisk:
– Sverige borde nu ha tagit höjd för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge. Det kan inte anses vara ansvarsfullt av regeringen att bara hoppas och tro att läget ska bli bättre.
Listan blir lång när experterna radar upp vad som saknas och vilka tillskott som är önskvärda före 2025. Behoven är många, med ett ännu inte fungerande civilt försvar och en liten militär numerär.
– Försvarsmaktens volym är för liten och rejäla satsningar behöver ske avseende civilt försvar, inte minst försörjningssäkerheten i vid bemärkelse, cyberförmåga liksom en satsning på psykologiskt försvar, säger Tommy Jeppsson som är redaktör för Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
15 miljarder mer per år, eller snarare 75 miljarder på ett bräde, är Oscar Jonssons förslag för att komma tillrätta med både brister i den befintliga organisationen och förstärka med resurser som höjer tröskeln för en potentiell angripare. Jonsson är chef för Center for the Governance of Change vid IE University i Madrid och fil dr i krigsvetenskap:
– Framförallt skulle jag vilja se en engångssumma som står försvarsmakten fritt att disponera inom 5 år för att komma tillrätta med bristerna i basplattan och motverka årsbudgetslogiken. Varje försvarsbeslut ökar obalanserna när nya mål skjuts till men finansieras bara till hälften och sedan får man skala ned på kritiska saker som ex. övningar eller delar av system. Därtill behövs det: kryssningsrobotar, flera och billigare plattformar (inkl. UAV, UNV) som är svåra för en motståndare att bekämpa och kan leverera.
– Enligt min mening och många andras bör armén på sikt ha 6 brigader och marinens enheter fördubblas. Skulle säkerhetsläget under de närmaste 5 åren ytterligare försämras borde utvecklingen påskyndas och målen förändras. Problemet är förmodligen dock försvarsmaktens förmåga att öka takten med hänsyn till personalläget, svarar ständige sekreteraren Björn Anderson i KKrVA.
Arktisregionen pekas ut av professor Stefan Forss i Helsingfors. En svensk förmågeökning i norr skulle bidra till Finlands säkerhet också:
– Om Sverige skulle få säg 2-3 välutrustade markbrigader till, skulle vi tillsammans ha betydligt större gemensam förmåga att avvärja försök att ta kontroll över flygplatser i norra Finland och norra Sverige.
En av alldeles för få. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten
Från finsk sida kommer flera önskemål. Debattören Robin Häggblom, känd som Corporal Frisk i sociala medier efterlyser en omedelbar beställning på sex nya fartyg:
– Den som verkligen sitter med Svarte Petter på hand är ändå marinchefen Ewa Skoog Haslum. Marinens modernaste ytstridsfartyg, korvetterna av Visby-klassen, har firat tjugo år under fjolåret. De två övriga korvetterna HMS Sundsvall och HMS Gävle är tio år äldre än det, och patrullfartygen (tidigare kustkorvetterna) HMS Stockholm och HMS Malmö har ytterligare några år på nacken.
Bo Rask, sekreterare i Kungliga Örlogsmannasällskapet är inne på samma linje, att marinen inte räcker till, med tanke på försörjningslinjer och ömsesidigt beroende av sjöfarten:
– För att detta ska fungera och för att uppfylla våra internationella utfästelser ställs höga krav på svensk förmåga att skydda sjöfarten – till, inom och från Sverige; liksom till och från våra grannländer.
Även Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, nämner marinen:
– Särskilda satsningar på Marinen behöver tidigareläggas, även om en prislapp är svår att sätta.
Niklas Granholm, forskningsledare FOI, pekar på att de långa planeringshorisonterna måste kortas, allt behöver inte ta så lång tid. Uppbyggnaden måste gå mycket snabbare än idag, särskilt för att möta ett högt omvärldstempo:
– För att hantera den i Sverige rätt stora och inflytelserika försvarsindustrin behöver staten bli en tydligare och starkare part i dialogen. Under flera årtionden har en slags laissez-faire-politik gällt med följden att vi i högre grad tenderar att köpa det industrin vill sälja än det vi kanske behöver.
Ett önskat tillskott av Ann-Sofie Dahl. Generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg. Foto: Nato.
Ann-Sofie Dahl lyfter ett tillskott som inte medför någon större budgetbelastning, men det som Finansdepartementet skulle kunna gilla stöter på rejäl patrull i regeringspartierna:
– Det bästa tillskottet vore politiskt: medlemskap i NATO. Ett sådant steg skulle kraftfullt öka såväl försvarets output som den avskräckande effekten.
– Samtidigt finns det en obalans mellan de åtgärder som beslutats för det militära försvaret och den minimala anslagsökning som görs för det civila försvaret. Det saknas kraftfulla åtgärder på exempelvis informationssäkerhetsområdet samt för att säkerställa att de viktigaste samhällskritiska områdena såsom livsmedels- och drivmedelsförsörjning, sjukvård, elförsörjning o s v fungerar under en konflikt, säger Stefan Kristiansson, tidigare MUST-chef.
– Privata aktörers varande i totalförsvaret måste hanteras. Inför 2026-2030 hoppas jag att det har hänt mycket i det spåret, utöver att näringslivsråd för samtal inrättas, menar Kristina Syk, som är totalförsvarsexpert och strategisk rådgivare. Hon understryker även kommunernas betydelse, utan kommunal handling lokalt kommer inte utvecklingen i samhället att ta fart.
Daniel K Jonsson, docent, forskningsledare och forskningsområdeskoordinator för Civil beredskap på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, pekar på en liten detalj som illustrerar risken att bygget av totalförsvaret kommer att famla i blindo och snarast förstärka dysfunktionella stuprör när sammanhängande kunskapsutveckling saknas.
Brukshundsklubben visar upp sin verksamhet under Folk och Försvars rikskonferens 2019. Foto: Ulf Palm, Folk och Försvar.
– Försvarsberedningens bedömning av behovet av forskning för civilt försvar var 100 Mkr/år så landade försvarsbeslutet i explicit noll kronor för 2021-2023, 10 miljoner kr för 2024 och 20 miljoner kr för 2025. Denna avvikelse har inte rönt särskilt mycket uppmärksamhet (som jämförelse, lek med tanken: ”det blev inte fem ubåtar, det bidde bara en”.)
Uppräkningen av behoven är det sista som regeringen vill prata om inför Folk och Försvars Rikskonferens. Snacket om historiska satsningar ser inte bra ut med så omfattande krav som förs fram från så många håll.
Svaret på hur mycket det som borde finnas skulle kosta är ungefär som hur långt är ett snöre. Där fem miljarder till per år från och med nu ligger i det lägre spannet.
– Både av transatlantiska och europeiska skäl framstår det nu som sannolikt att Sverige kommer att behöva anpassa sig till en europeisk trend mot försvarskostnader i storleksordningen 2% av BNP som realitet, säger ambassadör Michael Sahlin.
De flesta tillfrågade experterna tycks vara inne på minst två procent av BNP och så snart det går under 20-talet. Ett besked som regeringen och C och L inte kunde enas kring, utan uppgörelsen nådde bara till ca 1,5 procent av BNP till 2025 med en kontrollstation 2023 som ska besluta om ytterligare ökningar åren efter 2025. Svensk politik har ännu alltså inte bundit sig vid att nå 2 procent av BNP.
Här behöver ambitionen ökas radikalt menar exempelvis Jan Mörtberg:
– Den så kallade kontrollstationen bör resultera i en höjning till 2% av BNP och sedan bör målet i nästa period (2026-2030, Säkerhetsrådets anm) vara att successivt nå 2,5% av BNP.
Det kan jämföras med att det svenska försvaret så sent som 1993 kostade 2,4 procent av BNP, detta efter årtionden av satsningar. Det sätter experternas enhälliga besked i perspektiv. Försvarsbeslutet är inte tillräckligt. Mer behöver göras redan nu. Tiden att vila på lagrarna finns inte för förhandlingströtta försvars- och finanspolitiker.
Kommande delar:
Fredag: Experterna delade om svensk politik kommer att skjuta till mer innan nästa försvarsbeslut.
Lördag: En ny säkerhetspolitisk formulering efterlyses
Söndag: Så här svarade 17 experter på Frivärlds frågor (alla svaren i sin helhet)
Patrik Oksanen
Redaktör för Säkerhetsrådet, senior fellow Frivärld och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet.
Foto: Astrid Amtén Skage/ Försvarsmakten
