Om inte Sverige och övriga västvärlden hittar sin röst till försvar för mänskliga rättigheter så riskerar tragedin Raoul Wallenberg upprepas för både Dawit Isaak och Gui Minhai: att svenska medborgare offras genom att sopas undan och ignoreras, varnar Susanne Berger och Erik Halkjaer.
Hur svenska myndigheter och vi andra hanterar allvarliga utmaningar som dessa kommer att avgöra om demokrati och mänskliga rättigheter kan stå emot auktoritära krafter, skriver Susanne Berger och Erik Halkjear. Foto: freedawit.se/Historiska Media.
Redan 2009 varnade flera människorättsaktivister för att om de svenska myndigheterna inte agerade snabbt och beslutsamt fanns det en allvarlig risk för att den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak skulle bli nästa Raoul Wallenberg – en svensk medborgare fängslad utomlands, där kunskapen och informationen om hans öde blev allt svagare för varje år.*
Tolv år senare har människorättsaktivisternas varning blivit verklighet. Det har gått tre månader sedan Sveriges riksdag röstade för att den svenska regeringen skulle genomföra en formell utredning av den officiella svenska hanteringen av den utomrättsliga fängslingen av Dawit Isaak i Eritrea, liksom av den svenska förläggaren Gui Minhai i Kina.
Dawit Isaak har suttit fängslad utan vare sig anklagelse eller rättegång i Eritrea de senaste 20 åren. Under två årtionden av tyst diplomati från svenska tjänstemän har det inte gått att hitta ens den minsta antydan av samarbetsvilja från de eritreanska myndigheterna. Var han förvaras och hur han mår är okänt. Han och hans eritreanska kollegor är nu de journalister som suttit längst i fängelse i världen.
I oktober 2020 uppmanade människorättsorganisationen Reportrar Utan Gränser (RUG) med stöd av tolv internationella jurister och andra aktivister, den svenska Åklagarmyndigheten att inleda en officiell utredning om huruvida den eritreanska statsledningen begått brott mot mänskligheten i fallet med Dawit Isaak. Efter åklagarens avslag på RSF:s anmälan har RSF överklagat både beslutet och hanteringen av ärendet.
Raoul Wallenberg Center for Human Rights (RWCHR), i Montreal, i Kanada gav omedelbart sitt starka stöd till RSF:s initiativ. Dessutom har centrumets chef, tillika Kanadas tidigare justitieminister, Irwin Cotler, mottagaren av Nobels fredspris, Shirin Ebadi, och andra ledande advokater för mänskliga rättigheter separat uppmanat den kanadensiska regeringen att ställa specifika medlemmar av den eritreanska regimen till svars och inleda formella brottsutredningar mot dessa individer.
Situationen för Gui Minhai är lika hemsk. Han avtjänar för närvarande tio års fängelse i ett kinesiskt fängelse, på uppdiktade anklagelser, efter att ha kidnappats av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand 2015.
Den svenska regeringen är skyldig att presentera ett resultat av den formella granskningen av båda fallen senast i mars 2022. Ännu har inte ens den kommission som ska genomföra översynen tillsatts och tiden går.
(I vissa mobilläsare kan bildcollaget se konstigt ut, använd laptop i sådana fall).
Den svenska utrikesministern Ann Linde anger sekretessproblem som anledning till att tillsättandet av kommissionen har försenats. Hon pekar, något ironiskt, på att de fortsatta ansträngningarna för att säkerställa ett frisläppande av de två männen skulle kunna äventyras.
Att etablera en formell undersökningskommitté är utan tvekan komplicerat. Potentiella kommittémedlemmar måste ha full behörighet att granska både sekretessbelagda och öppna register och att genomföra intervjuer med specifika personer. Detta kommer att kräva vissa justeringar i nuvarande svenska sekretesslagar. Att dessa komplikationer inte kunde förutses framstår samtidigt som konstigt, liksom att det svenska utrikesdepartementet i princip är ansvarigt för att utreda sig självt?
Tyvärr verkar taktiken alldeles för bekant. De viktiga lärdomarna av Sveriges katastrofala officiella hantering av Raoul Wallenbergs försvinnande 1945 kunde ha varit till stor hjälp för dagens beslutsfattare. Istället bildar det långvariga traumat av att Raoul Wallenberg övergavs, och hans fortfarande oklara öde, en länk mellan vår tid och det förflutna.
Kärnfrågorna i Wallenberg-ärendet – tvångsförsvinnande, utomrättsligt gripande och fängelse, tortyr, den nästan fullständiga erosionen av medborgerliga friheter – är lika aktuella idag som för 76 år sedan.
För bara tre veckor sedan förvandlades den framstående ryska människorättsadvokaten Ivan Pavlov på ett ögonblick från engagerad förespråkare för rättvisa till misstänkt förbrytare. Detta efter att den ryska säkerhetstjänsten anklagat honom för att avslöja konfidentiell information i en förundersökning.
Ivan Pavlov är grundare och chef för Team 29, en grupp advokater och journalister som är specialiserade på författningsrätt och informationsfrihet. Tillsammans tar de regelbundet emot de mest känsliga fallen av ryska medborgare som anklagas för spioneri och förräderi, till exempel journalisten Ivan Safronov och den framstående fysikern Viktor Kudryavtsev.
Aleksej Navalnyj. Foto: Wikimedia Commons/Roman Kubanskiy.
Team 29 tog också nyligen på sig den juridiska representationen för den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs organisation, Anti-Corruption Foundation (FBK). Aleksej Navalnyj avtjänar för närvarande ett fängelsestraff på två och ett halvt år, för han inte anmälde sig till rättsväsendet i samband med en annan rättegång, något han var oförmögen till eftersom han kämpade med att överleva giftattack utförd av ryska säkerhetsagenter i augusti förra året.
Ivan Pavlovs plötsliga gripande återspeglar nästan kusligt den plötsliga och tragiska vändningen i Raoul Wallenbergs liv när han fängslades av sovjetisk militär i Ungern 1945. Trots att det skiljer sju decennier mellan se två händelserna finns det också en mycket symbolisk koppling eftersom Ivan Pavlov och Team 29 representerar Raoul Wallenbergs familj i olika rättsliga förfaranden i Ryssland.
För Ivan Pavlovs, Dawit Isaaks, Gui Minhais, Aleksej Navalnyjs och Raoul Wallenbergs familjer och vänner är utmaningen i stort sett densamma. Först och främst fortsätter familjerna att uppmuntra till försvar av sina nära och kära, men också av grundläggande demokratiska principer och värderingar, såsom individens rättigheter och integritet, behovet av ansvarsskyldighet, rätten till information, yttrandefrihet och rättsstatens principer. Samtidigt för de också en kamp för att inte glömma.
Att utmana den yttersta makten i Ryssland, Kina eller till och med Eritrea är så klart skrämmande. Priset för aktivism är ofta dyrt och ibland kan det verka nödvändigt att söka ”bekväm dialog” framför direkt konfrontation. Icke desto mindre, som journalisten Nicholas Kristof varnade för i en kommentar, i New York Times; om demokrati ska överleva måste vi snarast ”hitta vår röst”. I synnerhet måste vi hitta ett sätt att ”balansera våra intressen och våra värderingar”. Det är värt att citera hans kolumn i detalj: 
”Vissa utövare av realpolitik anser att oro för mänskliga rättigheter är otrevligt och tror att det som verkligen betyder något är att en nation är stark, rädd och utrustad med en mäktig militär. De varnar för att idealism leder till katastrofer som inbördeskriget i Libyen och att det som främjar intressen för både amerikaner och utlänningar är stabilitet och arbetsförhållanden med ibland dåliga makthavare. … Mitt svar är att vi måste balansera våra intressen och våra värderingar.
… Världen är målad i gråtoner. Barack Obama trodde på mänskliga rättigheter, men han tillät hundratusentals syrier att slaktas för att han oroade sig för det dilemma han kunde försätta sig i.
Egyptens Förtryckande regim utmanar redan [USA: s president] Biden genom att hålla kvar släktingar till en egyptisk-amerikansk aktivist, Mohamed Soltan. Det är inte klart vilken hävstång Biden har för att hjälpa demokratiprotester i Myanmar eller för att störta en diktator i Venezuela, än mindre för att avsluta ett kulturellt folkmord i Kinas Xinjiang-region.
Men vi kan åtminstone hitta vår röst. ”
Om vi inte hittar vår röst, nu, kommer Dawit Isaak och Gui Minhai att bli de där fruktade ”historiska” fall som människor helst vill sopa undan och ignorera. Detta får inte tillåtas hända igen. Därför måste den svenska regeringen sluta stampa på ett och samma ställe och gå snabbt vidare för att inleda en formell granskning av sina handlingar på uppdrag av Dawit Isaak och Gui Minhai – deras liv kan mycket väl hänga på det.
Hur svenska myndigheter och vi andra hanterar allvarliga utmaningar som dessa, tidigare och nu, kommer att avgöra om demokrati och mänskliga rättigheter kan stå emot olika auktoritära krafters just nu pågående, fullskaliga attacker över hela världen.
Susanne Berger
Historiker och forskare
Erik Halkjaer
Ordförande för Reportrar utan gränser
…
*Wallenberg var en svensk affärsman och diplomat som försvann i Sovjetunionen i januari 1945, efter att ha räddat tiotusentals ungerska judar undan förintelsen. De fullständiga omständigheterna kring hans öde har aldrig klarlagts. Även medlemmar av Raoul Wallenbergs familj har efterlyst en ny oberoende utredning av hans öde.
