Efter nya uppgifter: UD:s hantering av Raoul Wallenberg behöver utredas igen

I två nya studier hävdar forskare att den svenska regeringens extrema passivitet i fallet Raoul Wallenberg – den 32-årige svenske diplomaten som försvann i Sovjetunionen i januari 1945 – verkar åtminstone delvis ha varit ett medvetet beslut av en utvald grupp av svenska tjänstemän som placerade det nationella ekonomiska och politiska intresset, som de definierade det, framför behovet att klargöra vad som hände en av deras diplomatkollegor. Det skriver forskarna Susanne Berger och Vadim Birstein på Säkerhetsrådet. Medlemmar av Raoul Wallenbergs familj kräver nu en ny utredning om den officiella hanteringen av hans öde.

UD och Raoul Wallenberg. Foto: Wikipedia.

Nyligen upptäckt dokumentation som finns i Staffan Söderbloms officiella personalmapp hos svenska UD väcker nya frågor om vad som orsakade det allvarliga psykiska sammanbrottet han fick 1951 och som slutligen ledde till hans förtidspension. Ambassadörens kontroversiella roll i Raoul Wallenberg-ärendet var kanske inte den enda orsaken till hans tillstånd.

Nya forskningsresultat kan åtminstone delvis leda till en omvärdering av beteendet hos flera nyckelaktörer i Wallenberg-dramat. Det gäller framför allt Staffan Söderblom, den kontroversielle svenske ambassadören i Moskva 1945-46. Raoul Wallenberg var en ung svensk affärsman och diplomat som försvann i januari 1945 från Budapest efter att ha räddat livet på tusentals av Ungerns judar under Förintelsen. Wallenberg greps av sovjetiskt militärt kontraspionage och fördes till Moskva.

Söderblom har fått stark kritik för sina ödesdigra kommentarer till Josef Stalin under en unik personlig audiens med Sovjetledaren i juni 1946. De flesta experter menar att Söderbloms uttalanden signalerade till Stalin att den svenska regeringen inte hade något intresse av Raoul Wallenberg och, i praktiken, förseglade hans öde. Under mötet, som endast varade i fem minuter, valde Söderblom att uttrycka sin personliga åsikt att Raoul Wallenberg kan ha blivit offer för en olycka och att han ville att de sovjetiska myndigheterna skulle bekräfta att de inte kunde fastställa var Wallenberg befann sig.

De fullständiga motiven för Söderbloms agerande har förblivit dunkla. Två officiella svenska utredningar – den bilaterala svensk-ryska arbetsgruppen (1991-2000) och den så kallade Eliasson-kommissionen (2003) – drog slutsatsen att Söderblom agerade på egen hand utan direkt instruktion från sina överordnade. Rapporten från den svenska arbetsgruppen från 2001 gick så långt att den antydde att Söderblom redan kunde ha utvecklat ett viss ”brist på omdöme” på grund av psykologiska problem som några år senare skulle leda till en förtida pension.

Som en respons lämnade Söderbloms brorson, hovrättsråd Hans Robert Söderblom, ett formellt klagomål till Justitiekanslern (JK), för obehörigt avslöjande av privat medicinsk information och för att inte redovisa att ambassadörens mentala hälsa blev sämre först 1951, hela sex år efter händelserna i Moskva. Begäran avslogs utan ytterligare åtgärder.

I själva verket hade svenska tjänstemän tillgång till mer omfattande information om Staffan Söderbloms psykiska ohälsa som tyder på att den inte nödvändigtvis bara var kopplad till Wallenberg-fallet. Enligt hans brorsons dotter, Omi Söderblom, kom depression och psykisk sjukdom in i familjen. Söderbloms personalmapp på UD innehåller anteckningar som gjordes 1953 i samband med ett telefonsamtal med professor Jacobowsky, en framstående psykiater vid Akademiska universitetssjukhuset i Uppsala som Söderblom rådfrågade.

Strax efter sin förflyttning till Kina 1951 hade Söderblom drabbats av ett allvarligt sammanbrott och man hoppades att en återkomst till Sverige skulle förbättra hans tillstånd. Enligt anteckningarna i Söderbloms ärende drog professor Jacobowsky slutsatsen att ambassadörens tillstånd var påverkat av ett kraftigt skuldkomplex, som enligt Söderblom själv handlade både om hans arbete och privatliv. Enligt Jacobowsky avböjde Söderblom, som annars var vid god hälsa, behandling eftersom han ansåg att hans problem inte var psykologiska utan att det låg på det ”moraliska planet”. Vad Söderblom avsåg med detta är hittills inte klarlagt av forskningen.

Som ett av de tio överlevande barn till den framstående teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom – som vann Nobels fredspris 1930 – hade Staffan Söderblom alltid en hög personlig och professionell standard. Han var mycket intelligent, med anlag för språk, ”klarsynt och med stor arbetsförmåga”, som en av hans kollegor beskrev honom. Söderblom tog examen från gymnasiet redan vid 15 års ålder och blev som 37-åring den yngste chefen för utrikesministeriets politiska avdelning. 

Öster Undén, svensk utrikesminister. Foto: Wikipedia.

Under efterkrigstiden hade Söderblom stött på en avtagande allmän och intern kritik för sin svaga hållning gentemot både Nazityskland och Sovjetunionen. Den var så svag att den svenska utrikesministern Östen Undén, som själv hade en mycket pro-sovjetisk attityd, i hemlighet ordnade med en officiell återkallelse våren 1946. I flera år hade Söderbloms extrema vilja att behaga och hans behov av bekräftelse, kopplat med en rosenskimrande beskrivning av Sovjetunionen, väckt oro bland hans kollegor.

Söderblom, som under kriget följde realpolitikens strikta principer, hade uppenbarligen levande minnen från sin närmaste föregångare som svensk ambassadör i Moskva, Vilhelm Assarsson, som förklarades ”persona non grata” av sovjetiska myndigheter 1943 och utvisades. Söderblom ansåg sig förmodligen tvungen att agera med extrem försiktighet eftersom allt han och hans kollegor sade om Sovjetunionen kunde övervakas och rapporteras tillbaka till sovjetledningen.

Ändå fick hans önskan att ignorera eller ursäkta även de mest avskyvärda stalinistiska brotten Sven Grafström, chef för utrikesministeriets politiska avdelning, att notera i sin dagbok [i december 1944]: ”Söderblom är intelligent men inte klok… [Han]… är helt gripen av en messiastanke beträffande Sovjet. För vem som vill höra på predikar han Rysslands lov och utlägger hur utomordentliga våra förbindelser äro med Moskva. Jag tror att han kommer att bli livsfarlig den dag, då våra relationer med ryssarna verkligen kräver ett fast handlag – och den dagen kommer.” 

1951 pågick en intern svensk granskning av Wallenberg-ärendet på UD, den så kallade Sjöborg-utredningen, som i februari 1952 ledde till det första officiella svenska kravet till Sovjetunionen att släppa Wallenberg och att återföra honom till Sverige – hela sju år efter försvinnandet. Det är mycket troligt att Söderblom kände av den tydliga tillrättavisningen av hans eget agerande i affären, liksom det medföljande trycket från utredningen, som ganska akut.

Söderblom porträtteras på sin ålders höst som besatt av sin roll i Wallenberg-fallet och full av skuld. Men den Bilden motsägs dock av två intervjuer som han gav 1980, 79 år gammal. Där försvarade Söderblom sitt handlande i Wallenberg-fallet livfullt. På frågan om han hade känslan att han och UD hade hanterat Wallenbergs försvinnande på rätt sätt, svarade Söderblom eftertryckligt: ”Ja, det har jag.”

Bortsett från att inte hänvisa till informationen i Söderbloms personalmapp, utelämnade eller förvrängde svenska utredare andra viktiga detaljer i sina respektive rapporter. 

Av någon anledning betonade inte Eliasson-kommissionen tydligt det faktum att just vid tiden för ambassadör Söderbloms möte med Stalin, var den svenska regeringen djupt engagerad i ett enormt svensk-sovjetiskt kredit- och handelsavtal på en miljard kronor. Faktum är att en handelsdelegation på hög nivå hade anlänt till Moskva för att inleda förhandlingarna endast tre veckor tidigare. Istället nådde Eliasson-kommissionen den tvivelaktiga slutsatsen att diskussionerna om ett svenskt kredit- och handelsavtal inte började på allvar förrän i augusti 1946, hela två månader efter Söderbloms ödesdigra diskussion med Stalin.

Josef Stalin. Foto: Wikipedia.

Enligt Söderbloms egen rapport från den 18 juni 1946 hade han fått specifika instruktioner innan han lämnade Stockholm för att betona den svenska regeringens starka förhoppningar om goda relationer med Sovjetunionen. Han gjorde just detta i mötet med Stalin och tog sedan upp frågan om Wallenbergs försvinnande endast när Stalin frågade om ambassadören ”hade någon önskan” som han skulle vilja uttrycka.

Det faktum att Söderblom bestämde sig för att nämna frågan om Raoul Wallenberg just vid detta tillfälle är inte alls så förvånande som Eliasson-kommissionen hävdar. Faktum är att i slutet av maj 1946 hade Staffan Söderblom med sig ett brev från den svenska bankiren Marcus Wallenberg till den tidigare sovjetiska ambassadören i Sverige Alexandra Kollontaj som nu bodde i Moskva. Även om det exakta innehållet i brevet inte är känt, gällde det uppenbarligen Raoul Wallenberg (Marcus Wallenbergs syssling) och – med utgångspunkt från Kollontajs svar som skickades den 7 juni 1946 – berörde också tydligt framtida förbindelser med Sovjetunionen. Det är tveksamt om Söderblom kunde ha levererat brevet utan godkännande av Östen Undén.

Under de senaste sex månaderna hade Söderblom bett de sovjetiska myndigheterna vid minst två tidigare tillfällen – i december 1945 respektive mars 1946 – (vid möten med chefen för den skandinaviska avdelningen för det sovjetiska utrikesministeriet Alexander Abramov) att ge en officiell bekräftelse på att Raoul Wallenberg inte kunde hittas eller inte längre levde. Faktum är att Söderblom antydde för Abramov att det var Alexandra Kollontaj som hade uppmuntrat honom att göra detta.

Under samma period insisterade även flera andra svenska tjänstemän vid UD upprepade gånger i både privat och offentlig kommunikation att Wallenberg antingen var död eller inte kunde räddas. De gjorde det även när de fick relativt starka indikationer på att Wallenberg möjligen levde, vilket exempelvis hände i slutet av augusti 1945, och framför allt i mars 1946, bara sex veckor före Staffan Söderbloms kommentarer till Stalin. Utrikesdepartementet utnyttjade inte heller det faktum att två schweiziska diplomater, vilka i Budapest tagits till förvar samtidigt som Raoul Wallenberg, hade släppts och fått återvända i januari 1946. 

Dessutom var svenska diplomater förvånansvärt bekväma med att diskutera och i hemlighet samordna flera mycket känsliga frågor med sina sovjetiska kollegor, som överföringen av sovjetiska soldater som var strandsatta i Norge 1945 genom svenskt territorium tillbaka till Sovjetunionen samt utlämningen av 150 baltiska krigsfångar till Sovjetunionen i början av 1946. Under dessa diskussioner insisterade svenska diplomater aldrig på att få full klarhet om Wallenbergs öde och krävde heller inte att han skulle återvända. Därför representerade Staffan Söderbloms kommentarer till Stalin vid den tiden på många sätt den svenska regeringens officiella prioriteringar vid den aktuella tiden. I den meningen utgjorde de normen snarare än undantaget från UD:s hållning i Wallenberg-ärendet.

Wallenbergmonumentet i London. Foto: Wikipeda.

Enligt forskaren och historikern Peter Axelsson hade viktiga detaljer i det planerade svensk-sovjetiska kredit- och handelsavtalet i huvudsak varit hemligt fram till mitten av maj 1946. Faktum är att hela kreditavtalets omfattning – på 1 miljard kronor– inte avslöjades förrän den 17 juni 1946 – två dagar efter att Söderblom träffat Stalin.

Som ett resultat hävdar Axelsson att svenska tjänstemän stod inför ett allvarligt dilemma: Om det hade blivit känt att den svenska regeringen beviljade en enorm kredit till Sovjetunionen medan en av regeringens egna diplomater hölls fånge eller omkommit i Sovjetunionen, kunde detta ha bidragit till de redan allvarliga offentliga protesterna mot avtalet och äventyrat hela affären.

Axelsson drar slutsatsen att ledande svenska företrädare var så angelägna om att dra nytta av Stalins plötsliga vilja att minska de politiska spänningarna med Sverige, att de uppenbarligen kände att de inte kunde göra två saker samtidigt: Framgångsrikt förhandla om villkoren för ett svensk-sovjetiskt handels- och kreditavtal och samtidigt trycka på för att få svar om Raoul Wallenbergs försvinnande. Kort sagt antyder Axelssons analys att svenska tjänstemän fattade ett medvetet beslut att prioritera Sveriges nationella ekonomiska och politiska intressen, som de definierade det, framför behovet av att klargöra ödet för en av sina diplomater.

Även när det svensk-sovjetiska handelsavtalet hade ingåtts på rekordtid i oktober 1946, brydde sig inte svenska företrädare, inklusive Östen Undén, om att ta upp Raoul Wallenberg-ärendet med sina sovjetiska motsvarigheter. Undén vägrade bestämt att tro att Wallenberg någonsin hölls fånge i Sovjetunionen, även när han konfronterades några år senare med uttalanden från Wallenbergs medfångar, inklusive hans cellkamrat Gustav Richter.

Precis som Söderblom var Undén i hög grad en förespråkare för realpolitik, vilket han klargjorde när han lämnade en anteckning den 9 mars 1956 till den sovjetiske ambassadören i Stockholm Rodionov som betonade att ”den svenska regeringen skulle vara nöjd med ett svar som skulle antyda att Wallenbergs försvinnande var en handling av [den sovjetiska säkerhetschefen Lavrentij] Beria.” Även om Beria inte hade något med Raoul Wallenberg-ärendet att göra (vilket Undén inte visste vid denna tid), ville Undén helt enkelt att saken skulle lösas. Knappt ett år senare drog Undén slutsatsen i ett konfidentiellt internt memo i februari 1957 att även om Wallenberg levde och ”i ett sådant skick – t.ex. på grund av misshandel – att han inte kan visas upp skulle det inte vara någon anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet.”

Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, som i februari 1945 under ett personligt möte med ambassadör Kollontaj erhållit en försäkran om att hennes son befann sig under sovjetiskt beskydd och behandlades väl, var mycket medveten om det svenska UD:s generella inställning till sin son. Hon fördömde vid upprepade tillfällen bristen på entusiasm från svenska tjänstemän och hänvisade till hanteringen av sin sons ärende som ”kallsinnigt”. Som den tidigare svenske diplomaten Jan Lundvik sammanfattade saken kortfattat för några år sedan: ”De ville inte ha honom tillbaka.”

Svenska skyddspass i Ungern. Foto: Judiska museet

De nya forskningsresultaten ovan väcker också frågor om vad Staffan Söderblom och UD:s tjänstemän visste om Raoul Wallenbergs personliga bakgrund samt om hans kontakter i Budapest 1944. Ett dokument som släpptes av Wallenbergs familjearkiv (Stiftelsen för Ekonomisk Historisk Forskning inom Bank och Företagande, SEHFBF) i slutet av förra året visar att Söderblom träffade Jacob Wallenberg (Marcus Wallenbergs bror) den 4 juli 1946, bara tre veckor efter ovanstående möte med Stalin. 

Det är inte känt vad de två männen diskuterade, men man kan tryggt anta att konversationen åtminstone delvis berörde Raoul Wallenbergs försvinnande och Söderbloms möte med den sovjetiske ledaren. Diskussionen föranleddes högst troligen också av den nya sensationella informationen vilken förmedlats av journalisten Edward af Sandeberg, som just anlänt till Sverige efter att ha suttit fängslad knappt ett år i Sovjet.  Af Sandeberg kunde nu berätta att han från två andra fångar fått informationen att Raoul Wallenberg också satt fängslad i Ryssland. 

Intressant nog hade det svenska utrikesdepartementet arbetat hårt för af Sandebergs frigivning. Faktum är att de svenska tjänstemännen under perioden juni 1945 – april 1946 lämnade 17 begäranden till sovjetiska myndigheter för hans räkning, mycket mer än för deras försvunna diplomat.

Rykten cirkulerade inom UD långt in på början av 1950-talet om att Raoul Wallenberg upprepade gånger hade överskridit sina befogenheter i Budapest. Hans kollegor beskrev honom som “dumdristig” och påstod att han handlat på ett “grovt egenmäktigt” sätt, satt deras liv i fara och äventyrat svenska intressen. 

Den svenska historikern Bengt Jangfeldt har föreslagit att dessa påståenden möjligen var kopplade till att Raoul Wallenberg skulle ha tagit hand om en del av guldsmycken och andra värdesaker före sin avresa till Debrecen, utan egentligt tillstånd. Dessa föremål hade förvarats på svenska legationen på uppdrag av förföljda judar. Andra har hävdat att Wallenberg och hans kollegor mutade vissa ungerska och tyska nazister med svenska skyddspapper.

Ungerska judar i Budapest 1944. Foto: Tyska Bundesarchiv via Wikipedia.

Medan Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest huvudsakligen var humanitär, involverade hans arbete också andra aspekter, såsom kontakter med och aktivt stöd för den ungerska anti-nazistiska motståndsrörelsen och ansträngningar att skydda Sveriges och de västallierades omfattande intressen i Ungern. Enligt uttalanden från åtminstone ett vittne transporterade Wallenberg vid minst ett tillfälle vapen och ammunition i sin diplomatiska bil för medlemmar i den ungerska motståndsrörelsen och erbjöd till och med ekonomiskt stöd för inköp av vapen och andra förnödenheter. Det finns också flera obekräftade rapporter om att Raoul Wallenberg och andra medlemmar på den svenska legationen samlat in information om brott och grymheter som begåtts av Röda armén i Ungern och Polen. Dessutom hade Wallenberg planer på att skapa en omfattande organisation efter kriget för att återställa judisk egendom och återuppbygga Ungern som säkert skulle väcka misstankar från sovjetiska myndigheter.

Ny forskning tyder vidare på att Raoul Wallenberg kan ha haft kunskap om och möjligen även kopplingar till svenska underrättelseoperationer i Ungern 1943-1944. Dessa operationer började hösten 1943 och genomfördes i nära samarbete med amerikanska, ungerska och även brittiska underrättelsepersoner. De var åtminstone delvis riktade mot Sovjetunionen och kan ha gällt viktiga förhållanden i efterkrigstiden. Svenskt deltagande i sådana åtgärder komplicerades av det faktum att Sverige sedan juni 1941 officiellt representerade sovjetiska intressen i Ungern.

Tidpunkten för starten av detta underrättelsearbete under krigstiden i Ungern – nästan ett helt år före Wallenbergs diplomatiska utnämning i juli 1944 – väcker frågan om hans val av det humanitära uppdraget till Budapest var så oväntat som det i allmänhet har beskrivits. En nära besläktad fråga är hur den svenska regeringens eventuella oro för offentliggörandet av dess omfattande neutralitetsbrott i Ungern och andra potentiellt kontroversiella avslöjanden kan ha påverkat den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde, 1945 såväl som senare år.

Wallenbergs passfoto från 1944. Foto: Wikipedia.

Mer detaljerad information om Staffan Söderbloms sinnestillstånd och de faktorer som styrde hans handlingar 1946 förväntas komma fram senare i år, när Omi Söderblom publicerar sin efterlängtade bok om sin farbror. 

Förhoppningsvis kommer det att ge några mycket angelägna svar på frågan varför den svenska regeringens passivitet i Wallenberg-ärendet var så extrem. Medlemmarna i Raoul Wallenbergs närmaste familj nöjer sig dock inte med att vänta så länge. I en när framtid kommer de att lämna in en formell begäran till riksdagen om att inleda en ny oberoende utredning om den officiella svenska hanteringen av Wallenberg-fallet.

Det här är en kortad version för publicering hos Säkerhetsrådet. En längre och mer utförlig version kommer att finnas kommande vecka både på svenska och engelska på www.rwi-70.de.

Susanne Berger 

Historiker och forskare. Hon medverkade som konsult i den svensk-ryska arbetsgruppen som undersökta Raoul Wallenbergs öde och är grundare av RWI-70, ett internationellt forskningsprojekt om fallet Wallenberg. 

Vadim Birstein

Biolog och historiker. Han var medlem av den första internationella undersökningskommissionen i fallet Raoul Wallenberg som leddes av professor Guy von Dardel 1990-1991. Han är en ledande expert på de sovjetiska säkerhetstjänsternas historia och har har publicerat ett flertal artiklar om Wallenbergfallet.