Globaliseringen mindre än du tror

Globaliseringen har inte alls gått så långt som man ofta antar. Det finns enorma möjligheter kvar att skapa en bättre värld med mer frihandel, globalisering och öppenhet.

Varför kämpa för frihandel? Är inte handeln redan maximalt fri och globaliseringen i stort sett genomförd?

Svaret är att globaliseringen i vilket fall inte har gått som långt som västvärldens internationaliserade medelklass kanske upplever.

Om globalisering definieras som att det finns en global ekonomi med transnationella företag, globala värdekedjor och få eller inga hinder för varor, kapital och arbetskraft att röra sig har den faktiskt inte kommit särskilt långt.

I en artikel i Politico från 2015 presenterar  Michael Lind en rad överraskande siffror. 2013 bodde bara 3,2 procent av jordens befolkning i ett annat land än de var födda i. Det är ungefär samma andel som gällde år 1900 då det var 3 procent. Det finns självklart en rad olika perspektiv på dessa siffror, exempelvis att miljarder nya människor har tillkommit sedan  år 1900. Likaså att det är självklart att en stor del av den lantbruksbefolkning som bor i Indien och Kina drar ner siffran och påverkas dess relevans. Det finns onekligen delar av världen och vissa kategorier av jordens befolkning som är sant globaliserade både mentalt och fysiskt. Men ändå, alla på jorden är del av den globala ekonomin och siffran inbegriper förstår även alla flyktingar.

Globala företag är inte heller så globala som man skulle kunna tro. Det finns ett index (Trans National Index – TNI) som är utvecklat av UNCTAD (United Nations Conference on Trade and Development) som består av andelen av försäljningen utomlands, tillgångar utomlands och andelen anställda utomlands. Före den ekonomiska krisen 2007 var den andelen kring 60 procent för de 100 största internationella företagen. Med andra ord stod verksamheten hemmavid för 40 procent av totalen, visserligen en mindre del, men den andra delen är spridd över resten av planeten. Alltså är även de mest internationella företagen överraskande fast rotade på sina hemmamarknader. Företag med 40-50 procent av sina verksamhet hemma är knappast på allvar globala. Och då tittar vi som sagt på de 100 mest internationaliserade företagen som finns. För varje sådant finns hundratals hyggligt stora företag som har marginell eller ingen global verksamhet.

Till det kommer att fyra av fem företag som är verksamma på den internationella marknaden har kring 80 procent av sin försäljning i grannländerna, inte på andra kontinenter. Det är förstås inget fel att länder som regel handlar med sina grannar, men vi tänker knappast på ett svenskt företag som har mycket av sin försäljning i Danmark som ”globalt”. Vad vi ser är regionalisering snarare än globalisering. Det är även så att hemmamarknaderna är viktiga. Företag från stora länder med stora marknader och därmed hård konkurrens tenderar att bli framgångsrika globalt.

Inte ens kapitalmarknaderna är sant globala. Utländska direktinvesteringar ligger kring 10 procent och då är ändå inte de statligt kontrollerade nationella investeringsbankerna inräknade. De stöder ofta nationell infrastruktur eller mer eller mindre dolda subventioner för att stimulera export för det egna landets företag.

Är detta bra eller dåligt? Naturligtvis omöjligt att säga. Men det står klart att för det första finns det gott om potential i fortsatt frihandel och globalisering, och för det andra beror många av de problem som förknippas med globalisering förmodligen inte alls på denna. Kritiken av globalisering och internationell kapitalism är av allt att döma inte särskilt verklighetsförankrad.