Globalisering består av mer än frihandel — på gott och ont

Både Angela Merkel och Emmanuel Macron har talat i Davos. Ett återkommande tema är att medborgarna i deras länder, EU, USA och stora delar av världen är misstänksamma mot globalisering. Man efterlyser politiska åtgärder för att mildra de ”negativa effekterna av globaliseringen”.

Men alla som har följt politiska skeenden på nära håll vet att det är nästan omöjligt att hindra att olika aktörer slänger in sina favoritproblem i diskussionen, och att mängden perspektiv och utvärderingskriterier är närmast oändligt.

Så är det även med debatten om ”globalisering”.

Globalisering består av en rad fenomen som är relaterade till varandra, men ändå är möjliga att skilja åt:

  • Frihandel. Mycket enkelt, varor och tjänster som får säljas lagligt i land A och B får föras över gränsen mellan länderna utan att statsmakten lägger hinder i vägen.
  • Migration. Människor får flytta mellan länder och bosätta sig var de vill.
  • Turism. En viktig del av globaliseringen är att många länder har en stor och berest medelklass.
  • Kapitalrörelser. Pengar får flyttas mellan länderna.
  • Idéer. I dag är det fria flödet av idéer inte särskilt kontroversiellt i vår del av världen. Men det är bara några årtionden sedan svenska studentaktivister smugglade förbjuden litteratur till länderna inom det forna östblocket.
  • Övriga gränsöverskridande frågor som hanteras genom internationellt politiskt samarbete.

Alla dessa politiska idéer och trender ger både positiva och negativa effekter när de genomförs. Export av miljöfarligt avfall till länder i tredje världen är kanske inte det man helst talar om i termer av globalisering. Inom EU upplever medborgarna att ”Bryssel” lägger sig i saker de inte har med att göra. Jakt, vattenfrågor eller förbud mot braskamimer är de de senaste exemplen på vad vi i Sverige retar oss på. Ofta helt i onödan då relativt rimliga EU-direktiv tolkas och övertolkas av svenska byråkrater på ett orimligt sett. Protesterna avfärdas sedan med påståendet att det är EU som kräver åtgärderna.

Under många är var termerna ”globalisering” och ”internationalisering” starkt positivt laddade. Det var bekvämt för politikerna att bemöta all kritik med att hänvisa till globaliseringens krav. De som protesterade var bakåtsträvare och ingen ville riskera att bli kvar på stationen när tåget gick mot framtiden. Floskler ersatte kunskap. Tonfallet mot tvivlarna blev allt mer nedlåtande. Den oundvikliga konsekvensen blev förstås att de tidigare positiva termerna har börjat uttalas med ett lätt sarkastiskt tonfall.

Frihandel är i den enklaste delen av globalisering. Handel är en accepterad del av människans tillvaro och att det skulle finnas någon principiell skillnad att handla inom nationsgränser snarare än över nationsgränser är i huvudsak vidskepelse. Skillnaderna är praktiska i form av lagar, regler och självklart kulturella skillnader. Bacon kommer aldrig bli någon riktigt stor exportprodukt till arabvärlden och jäst kamelmjölk kommer inte säljas i större mängder ens på barerna kring Nytorget.

Det finns skäl att vara mindre generös med termen globalisering och internationalisering i allmänt övertalande syfte. Särskilt för oss som driver opinion för frihandel. Det blir inte lättare att försvara frihandeln om varje diskussion om värdet av att frivilligt få byta varor med varandra slutar i ett moras bestående av allt som på ena eller andra sättet kan etiketteras som globala problem.

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel