Afrika på frammarsch med nya regionala handelsavtal — men vägen till global handel blir längre

Just nu är det tydligt att vi går från global till regional frihandel. Försöken att inom ramen för WTO:s Doha-runda skapa ett globalt frihandelsavtal har hittills misslyckats.

På 25 år, sedan 1990, har antalet regionala frihandelsavtal gått från 90 till 270.

Länderna i Afrika har inte legat på latsidan när det gäller att sy ihop kontinenten med regionala avtal och nu ett tydligt försök att skapa ett enda frihandelsområde.

I juni 2015 signerades The Tripartite Free Trade Agreement (TFTA) som förenar Common Market of Eastern and South Africa (COMESA), East African Community (EAC) och Southern Africa development Community (SADC). Det betyder att ett frihandelsområde bestående av 26 länder skapas som sträcker sig från Kapstaden till Kairo. Handeln i det området har ökat från 2,3 till 36 miljarder dollar redan innan TFTA och har alla förutsättningar att öka ännu mer. Ett av Afrikas problem har varit stora handelshinder som t ex har gjort att afrikanska länder har köpt produkter som vin och kaffe från Sydamerika och EU snarare än från sina grannländer. I vissa fall har man varit tvungen att flyga via London för att ta sig mellan relativt närliggande huvudstäder. Det säger sig självt att man får stora effekter av att ta bort den typen av vansinniga regleringar.

Ambitionen är nu att skapa ett Continental Free Trade Agreement (CFTA). Processen håller inte tidtabellen, men man räknar med att kunna slutföra förhandlingarna inom 36 månader.

Det är viktigt. Ofta anklagar man EU för att inte släppa in afrikanska produkter. Det är en helt riktig anklagelse, även om det hela tiden sker förbättringar. Men samtidigt är den regionala frihandels i Afrika betydligt viktigare. Länder handlar nämligen i huvudsak med sina grannländer. Sveriges största handelspartners är tillsammans med USA och Storbritannien Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Det mönstret går igenom i hela världen. Grannarna är viktigast. Det betyder att Afrika kommer att tjäna betydligt mer på att handelshindren mellan grannländer försvinner, än vad kontinenten tjänar på att kunna handla med Tyskland.

Däremot kan andra regionala handelsavtal försvåra för Afrika. TPP innebär till exempel att Vietnam slipper sin tullar mot USA. Landet exporterar redan, med 17 procent tullar, textilprodukter för 7,7 miljarder dollar, att jämföra med att en rad afrikanska länder ligger på någon enstaka miljard trots att slipper tullar tack vare African Growth and Opportunity Act (AGOA). Vietnam kommer öka sin export med kanske 50 procent, vilket sannolikt kommer att drabba Afrikas export svårt. Handelshinder är kort sagt inte Afrikas enda problem, utan man ligger i hög utsträckning efter när det gäller industriproduktivitet. En tumregel när det gäller afrikanska länder är — även om det finns undantag — att både staten och kapitalet fungerar illa.

Ett närliggande problem är TTIP. EU och USA har i huvudsak helt olika handelsvillkor med Afrikanska länder. Till exempel är importtullarna till Sydafrika 4,5 procent från EU, men hela 19,5 procent från USA. Problemet med en så stor skillnad är att amerikanska produkter kan ta vägen över EU och på så sätt slippa de höga tullarna.

Utmaningen för EU, USA och Afrika är att lösa det problem som uppstår genom bildandet av regionala frihandelsavtal, nämligen en situation som brukar beskrivas som ”the spagettibowl”; en oöverskådlig röra av avtal. Kanske är det enda vägen mot ett globalt avtal, men det är en omväg och den kommer att ta tid.