Afrikas frihandel utvecklas – men orosmolnen kvarstår

Afrika satsar på frihandel. Men låg industrialiseringsgrad och bristande infrastruktur fördröjer utvecklingen. 

The African Continental Free Trade Area (AfCFTA) är världens största frihandelsområde när det gäller antal stater, yta och befolkning. Området innefattar större delen av den afrikanska kontinenten – 54 länder och 1,3 miljarder människor. Tyvärr halkar BNP fortfarande efter, även om den totala produktionen uppgår till 3,4 trillioner dollar. 

Avtalet, som ingicks 2018, innebär lägre eller helt borttagna tullar, underlättande av handel och en del gemensamma standarder och regleringar. 

För Afrikas del är det dock inte främst tullar och regleringar som utgör handelshinder. Det finns stora brister i vägar, internet, telefoni och kraftförsörjning som försvårar handel, transporter och industrialisering. 

Däri ligger grundproblemet. De olika afrikanska länderna producerar rätt likartade varor. Det är huvudsakligen jordbruksprodukter och graden av lokal och regional självförsörjning är hög. Handeln mellan länderna i Afrika är begränsad. 

Det är ingen tillfällighet att det inte går att köpa afrikanska bilar, motorcyklar, datorer, mobiltelefoner, lok, flygplan, jordbruksmaskiner eller andra avancerade verkstadsprodukter. 

Den afrikanska exporten består till stor del av olja, guld, diamanter och kakao, som i huvudsak går till resten av världen. Inom EU, Nordamerika och Asien står den regionala handeln, export och import mellan grannländer för över 50 procent av den totala handeln. I Afrika är den siffran några få procent medan export och import till resten av världen ligger på 80–90 procent. 

Om man vill göra en pedagogisk poäng är det detta faktum som framkallar illusionen att länder blir fattiga av att delta i världshandeln, att det råder någon form av fundamentalt orättvisa villkor som gör att fattiga länder blir ”utsugna på sina naturtillgångar”. Tanken är att länder tvingas sälja sina naturtillgångar billigt och sen köpa tillbaka industriprodukter dyrt.  

Men problemet för de afrikanska länderna –eller anda fattiga länder– är förstås inte att de deltar i världshandeln, utan att de saknar egen avancerad industri med höga förädlingsvärden. Norge säljer olja, Sverige säljer malm och skog, men varken Norge eller Sverige är därför fattiga. Båda länderna har nämligen egna avancerade ekonomier med höga förädlingsvärden, vilket är något som afrikanska länder i huvudsak saknar. 

Den stora vinnaren i sammanhanget är just nu Kina som står för över 20 procent av både import och export till Afrika och gör stora investeringar. När det gäller ekonomisk utveckling och välstånd är kan kinesiska investeringspengar och kunskaper vara lika värdefulla som andra. Däremot är det förstås oroande ur en geopolitisk synpunkt. Kina engagerar sig inte i Afrikas utveckling enbart på grund av godhet.  

Självklart är AfCFTA ett enormt framsteg. Många afrikanska länder har snabb tillväxt och industrialiseringen börjar komma igång. Sydkorea gick från att vara ett av världens fattigaste länder till välstånd på ett par decennier och exemplen kan mångfaldigas.   

De afrikanska ledarna har i vissa fall talat om ett ”afrikanskt EU” och fri rörlighet för arbetskraft finns med i diskussionerna, men det är sannolikt långt kvar. Afrika har större språkliga och kulturella barriärer än vad EU har och är framför allt betydligt större. Man kan med viss ansträngning ytmässigt klämma in Kina, Indien, USA och EU i Afrika. Afrikas problem är inte överbefolkning utan motsatsen. Andra bekymmer är att ett stort antal afrikanska länder saknar kust, samt att kustremsorna är smala och ofta branta med få naturliga hamnar. Få floder är farbara. 

Emellertid har Afrika, oavsett geografi, sannolikt en ljus framtid och AfCFTA är en inte oviktig del i denna.

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, Afrika