Är Biden en tillgång för nytt frihandelsavtal?

Kommer Biden bidra till att USA och EU får igång förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal? Kanske, men det är inte säkert att det är USA som blir problemet. 

2014 exploderade plötsligt intresset för internationella frihandelsavtal i den europeiska debatten. TTIP-avtalet hade nämligen börjat förhandlas. Ett politikområde som ingen normalt sett brydde sig om i den offentliga EU-debatten blev plötsligt viktigt. 

En koalition av miljöaktivister och vänsteraktivister i framför allt Tyskland såg nämligen chansen att utnyttja den ständiga misstänksamheten mot USA för att få igång sina för tillfället avsomnade rörelser. Det handlade inte om avtalets eventuella innehåll. Ett gigantiskt avtal av liknande typ mellan EU och Kanada hade då just förhandlats färdigt utan att någon sagt ett knyst. Ett ännu mer omfattande avtal mellan EU och Japan ingicks förra året utan att väcka några protester. 

Men USA har en unik känslomässig laddning och debatten om TTIP exploderade i ansiktet på helt oförberedda och för det mesta okunniga politiker. 

Tre argument återkom i debatten. 

Det första var hotet om att frihandelsavtal innehåller en klausul (ISDS) om var en eventuell tvist om avtalets villkor ska avgöras. Oftast hänvisar avtalet till ett privat skiljedomsinstitut som ger snabba och pålitliga domar. Saken är den att de flesta konflikter om frihandelsavtal sker mellan företag och stater. 

I vänsterns retorik utmålades skiljedomsförfarandet som “privata direktörsdomstolar där företag kunde stämma stater på miljardskadestånd för miljöregler och fackliga regler som hindrade företagen från att göra vinst”. 

Detta var ett totalt felaktigt påstående. Stater kan förstås stifta vilka lagar som helst så länge de inte är utformade så de diskriminerar import.   

Men i stort sett alla medier trodde på det och trycket blev så stort att EU-kommissionen kände sig tvungna att överge en sekelgammal och väl fungerande rättsordning, reglerad av FN.

(ISDS ska inte blandas ihop med WTO:s domstol som hanterar konflikter mellan stater om WTO-reglerna. ISDS-förfarandet gäller konflikter mellan företag och stater – det vill säga en helt annan arena och regelverk.) 

Det andra argumentet var ännu mer udda. Nämligen att i USA sköljs slaktade kycklingar med klor för att bli av med bakterier. Detta ansågs allmänt vara extremt upprörande. Man kan förstås anta att detaljerade kunskap om USA:s kycklingindustri inte är något som direkt ökar aptiten på kyckling, men varför just klor skulle vara extra hemskt är svårt att säga? Vi badar i klorlösning och det är en vanlig hushållskemikalie man kan köpa i matvaruaffären. 

Det tredje argumentet var att när den långa och extremt komplexa processen att harmonisera alla EU:s och USA:s regler för att åstadkomma ett fritt flöde av varor väl är genomförd, kommer det finnas en kommitté som går igenom alla nya regleringar som antas på båda sidorna av Atlanten. Detta för att undvika att det i onödan uppstår nya handelshinder. I den kommittén skulle det förstås sitta experter från näringslivet – som det gör i exempelvis EU för att politiker inte i onödan ska lagstifta fel på grund av okunnighet. 

I protektionisternas retorik blev det att näringslivet skulle få veto mot alla regleringar de eventuellt inte gillade. Också det förstås en helt bisarr uppfattning. Att man sitter med vid ett sammanträdesbord betyder ju inte att man bestämmer. 

Hela processen havererade alltså under trycket av några bisarra extremistuppfattningar som genom fullständigt okritiska media blev allmänna sanningar. 

När de yrvakna politikerna påpekade att avtalet med Kanada (CETA) hade accepterats exploderade kritiken även mot det. Plötsligt vägrade länder och regioner att ratificera vad de tidigare skrivit under. Konsekvensen har blivit att EU backade från ordningen att handelsavtal är en exklusiv EU-kompetens. 

Vad som händer nu är oklart. Tack vare Trump har protektionism blivit mindre populärt i EU och det stora avtalet mellan EU och Japan gled som sagt igenom utan problem. 

Kommer vänstern att få igång sitt fotfolk och kommer media att okritiskt vidarebefordra allt de säger denna gång också? 

Joe Biden är ingen förbättring ur den europeiska vänsterns perspektiv. Huvuddelen av protesterna mot TTIP skedde under Obamas presidentskap. Trump bara gjorde processen kortare när han tillträdde. 

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel, TTIP, Joe Biden