Är fakta- och bakgrundskoll en bortglömd yrkeskunskap? Eller gäller det bara frihandel?

Maria Rankka, VD för Stockholms Handelskammaren har den 5 juli publicerat en mycket bra kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Huvudtemat är TTIP, det vill säga det stora frihandelsavtal som förhandlas mellan USA och EU, och det skiljedomsförfarande, ISDS, som eventuellt kommer att ingå i avtalet. Men Rankka ställer den på ett sätt viktigare frågan om hur det kommer sig att debatten förs av politiker som inte har en susning om vad de talar om?

ISDS påstås av till exempel Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Transport leda till att företag kan stämma stater. Anledningen skulle kunna vara att ändringar i lagstiftningen, till exempel när det gäller vinster i välfärden, folkhälsa eller miljö, minskar förväntade vinster eller gör investeringar mindre värdefulla. Några debattörer påstår till och med ISDS på något sätt skulle hota demokratin.

Detta är naturligtvis rena dumheter. ISDS innebär bara att handelsavtal (mellan stater) innehåller klausuler om hur oenighet om tolkningen av avtalen skall lösas.  Visst kan företag stämma stater, men självklart bara för brott mot avtalet. Och vad avtalet innehåller bestämmer ju i sista hand politikerna som godkänner avtalen. ISDS-klausulerna hänvisar ofta till privata skiljedomsinstitut eftersom dessa är neutrala. Det är till exempel inte självklart att ett svenskt företag som diskrimineras av amerikanska myndigheter känner sig tryggt med att gå till en amerikansk domstol. Man kan invända att USA är en rättsstat. Men det är också så att media, opinion, kulturella koder och språk spelar roll. Ett privat skiljedomstinstitut innebär också att affärshemligheter slipper bli offentliga.

Det finns ett antal exempel som frihandelsmotståndare återkommande använder, men som faktiskt inte är särskilt anmärkningsvärda. Läs mer här.

 

Det är viktigt att komma ihåg att båda avtalsparter (i detta fall EU och USA) väljer dessa institutioner för att de båda har förtroende för dem.

Mer dramatiskt än så är det inte.

Läs mer här och här.

Men i den svenska debatten beskrivs ISDS som att företag godtyckligt kan stämma länder för lagstiftning de inte gillar, eller om de får för sig att vinsterna blir mindre än de hade förväntat sig för att regelverket ändras.

Rankka undrar som sagt hur det kommer sig att debattörerna inte har koll på vad de debatterar.

Det är en bra fråga.

Men jag tror att den har ett enkelt svar. De har koll, men de ljuger.

De satsar på att en stor del av väljarna tar för givet att politiker som söker offentliga uppdrag och som representerar svenska riksdagspartier inte blåljuger dem rakt upp i ansiktet.

Vilket de naturligtvis gör. Utanför politiken är den typen av beteende närmast okänt.

Men en fråga kvarstår. Hur kommer det sig att journalister som gör intervjuer och vidarebefordrar information inte kollar upp politikernas påståenden?

Ingår det inte i jobbet att läsa på de ämnen man intervjuar om och kolla rimligheten i vad politikerna säger?

Eller handlar det bara om att få pratminus från politikern, skriva ut och publicera?

I så fall. Exakt på vilket sätt innebär journalistens arbete ett ytterligare värde jämfört med att bara gå till politikernas pressmeddelanden och bloggar?

 

 


Taggar: SvD, Maria Rankka
Kategorier: TTIP, ISDS