Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig?

Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs.

”In Washington policy circles, being a supporter of free trade is pretty much comparable to saying you believe in evolution. All reasonable people say they accept the doctrine and agree that tariffs and other forms of protectionism are evil and dirty.

While there are good arguments for free trade as an economic policy, in the real world what passes for “free trade” is pretty much any policy that redistributes income upward, even if it is directly at odds with free trade.

(—)

The long and short in this story is that “free trade,” as it appears in Washington policy debates, is pretty much whatever the rich and powerful want it to be. It has nothing to do with the economic concept of free trade; it is about redistributing more money from everyone else to them.”

Författaren Dean Baker är uppenbarligen en på området mycket kunnig person. Om man bortser från ett extremt märkligt resonemang om att patent och copyright är en form av protektionism, är hans kritiska verklighetsbeskrivning av olika usla kompromisser på frihandelsområdet helt rimlig.

Reglerna kring handel drabbas, även när den övergripande ambitionen är frihandel, av exakt samma dynamik som alla andra politiska idéer när de implementeras. Särintressen, okunskap, traditioner och ideologiska kompromisser korrumperar den ursprungliga idén. Det gäller ju även sådant som äganderätt, yttrandefrihet och andra mycket fundamentala delar av det politiska landskapet.

Och det är förstås viktigt för alla frihandelsvänner att uppmärksamma och kritisera när termen ”frihandel” används felaktigt av okunskap eller av retoriska skäl.

Felet Baker gör och som är vanligt i många politiska debattörers föreställningsvärld är att han lider av en sorts vag konspirationsföreställning.

Det är en sak att säga att en del av den politik som motiveras med frihandelsargumentet är politiska kompromisser som i vilket fall när kom till gynnade något särintresse.

En annan sak är den tanke som Baker uttrycker i citatet ovan.

Där påstår Baker att de politiska ambitionerna om ”frihandel” i Washington inte har något med frihandel att göra, att det bara är frågan om att de rika vill berika sig genom någon form av ”omfördelning” (redistribution).

Och det är förstås där som han resonemang havererar fullständigt. Hur skulle detta system ha kommit till? Alla som känner till Washingtons politiska sektor vet att det förvisso finns tusentals lobbyister för olika mer eller mindre små och bisarra särintressen, men det finns också inflytelserika organisationer och mäktiga politiker som styrs av idéer och ideal. Det sker en dragkamp mellan dessa intressen, som i alla demokratier, och tyvärr vinner inte alltid rätt sida.

Men att påstå att att USA:s frihandelsdebatt och den politik som faktiskt förts i decennier enbart är en någon sorts konspiration av ”the rich and powerful” är förstås helt knäppt.

Dessutom är detta något som polariserar och förgiftar debatten. Bakers uppfattning reducerar ju dem som argumenterar för frihandel till antingen naiva idealister som inte förstår vad deras idéer egentligen leder till, eller till kallhamrade cynikern som gå de rika och mäktigas ärenden. Alla försök att hitta en gemensam inställning, exempelvis ”hur skall vi kunna skapa frihandelsavtal som kan accepteras av de beslutande församlingarna med så få, små och oskadliga kompromisser som möjligt” blir med Bakers attityd inte möjlig.

Han har ju redan avfärdat frihandlare som dumma eller onda.


Taggar: Baker, Truthout
Kategorier: Frihandel